Patent och pirater

I USA utgjorde vid millennieskiftet materiella resurser – byggnader och varulager med mera – bara 15 procent av de största börsföretagens tillgångar. Hela 85 procent utgjordes av immateriella tillgångar, som patent och varumärken. Men patent, licenser och rättigheter är inte bara poster i balansräkningarna, de är också handelsvaror på världsmarknaden.

Många svenska storföretag grundades i slutet av 1800-talet med patentskyddade uppfinningar i botten. Det gäller Asea, Separator, SKF, Aga med flera.

Andra företag startade genom att köpa in licenser eller kopiera andras patenterade produkter. Det gäller Ericsson, som 1878 plagierade en telefon konstruerad av Alexander Graham Bell. Bell hade nämligen av någon anledning struntat i att ta ut patent för Sverige, ett förbiseende som på sikt skulle göra Ericsson till ett världsföretag.

Om det inte fanns någon egendom skulle det heller inte finnas några tjuvar. Men nu finns det egendom av alla de slag, och följaktligen lika många sorters tjuvar.

De som stjäl inom immaterialrätten kallas dock sällan tjuvar. Man säger i stället plagiatörer eller pirater – det senare ett ord som omges av en aura av saltstänkt romantik, ädelmodig sabelfäktning och begravda skattkistor. Ja, så positivt uppfattas ordet pirat att det till och med kan användas som partibeteckning.

Upphovsrättslagarna bör ändras, hävdar Piratpartiet. Varför ska exempelvis döda författares eller tonsättares arvingar ha betalt för något som en släkting skapade för länge sedan? Det är väl knappast ett incitament för en utveckling som gynnar ekonomin? Andra hävdar att de stora läkemedelsföretagens patent gör att man inte har råd att medicinera mot folksjukdomarna i tredje världen. I USA pågår just nu en process mot att privata bolag tillåtits patentera gener. Kort sagt, hela immaterialrätten ifrågasätts och angrips från olika håll. Låt oss gå tillbaka i tiden och se hur det hela började.

Den första patentlagen kom i Venedig 1474, skriver Lars Björklund i den lilla skriften “Patent och pirater” från Centrum för näringslivshistoria. Under en begränsad tidsperiod fick uppfinnaren ensamrätt att kommersialisera och tjäna pengar på sin uppfinning. När tiden gått ut blev uppfinningen fri för var och en att använda och vidareutveckla.

I lagen fanns också regler för hur man skulle hantera plagiatörer och pirater: plagierade produkter skulle förstöras, och en ersättning om 100 dukater för intrång i upphovsrätten skulle utgå.

Tekniska idéer var ingalunda det enda område som var föremål för exceptionella rättigheter. Tvärtom. Det blev allt vanligare att makthavarna utfärdade privilegiebrev av allehanda slag mot betalning. Det kunde gälla titlar, tillstånd att utföra ett visst yrke, rätten att importera eller exportera vissa varor. Privilegiebreven blev både en god inkomstkälla för furstarna och ett sätt för dem att belöna sina gunstlingar.

Alla var dock inte förtjusta i den alltmer vildvuxna floran av godtyckliga privilegier. I England infördes 1624 ett generellt förbud mot utfärdandet av privilegier. Men lagstiftarna ansåg att när det gällde uppfinnare var privilegier som incitament alltför viktiga för att kunna omfattas av förbudet. Resultatet var att den första engelska patentlagen uppstod som ett undantag i lagen som förbjöd monopol. En uppfinnare fick 14 års ensamrätt på sin uppfinning.

I slutet av 1700-talet blev man i Frankrike alltmer bekymrad över att den tekniska och ekonomiska utvecklingen i England sprang förbi den franska. Man studerade den engelska patentlagstiftningen och övervägde att kopiera den till fransk lag. Men franska revolutionen bröt ut. Hur skulle man kunna motivera införandet av nya ensamrätter, när nationalförsamlingen nyss i sann republikansk anda avskaffat alla privilegier?

Lyckligtvis visade det sig att den nybildade amerikanska republiken just hade infört ett patentsystem baserat på det engelska. Eftersom Frankrike och USA varit allierade i det amerikanska frihetskriget kunde det inte vara något fel att göra som amerikanerna. Redan den 1 januari 1791 hade Frankrike fått en patentlagstiftning av engelsk typ.

Men i Tyskland uppstod en hård debatt om huruvida patentsystemets fördelar övervägde dess nackdelar. Vissa tyska delstater hade infört patentlagar, medan andra hade anslutit sig till den så kallade frihandelsrörelsen. De hävdade att alla monopol, inklusive patent, var skadliga och lade en död hand av byråkrati över näringsliv och handel.

I Nederländerna fick frihandelsrörelsen så stort gehör att patentsystemet helt avskaffades 1869. Inte heller Schweiz eller staterna på Balkan hade patentlagar, och självaste Bismarck i Preussen lade fram ett förslag om avskaffande av patentlagar i det nya förenade tyska riket.

Men mot slutet av 18o0-talet hade patentförespråkarna åter fått överhanden. I Nederländerna återinfördes patentsystemet 1912, eftersom landets storföretag – Philips, Unilever med flera – hade fått allt svårare att ingå internationella avtal med utländska företag. Dessa vägrade att göra affärer med ett land som inte respekterade immaterialrätten.

Kaianders Sempler, journalist och medarbetare i tidningen Ny Teknik, skriver

en krönika i Affärsvärlden varje vecka.