Partierna är fett boring

Stora historiska förändringar brukar komma i form av jordskred, som en chock. Även om sättningarna i marken har känts av i åratal tror människan att allt ska förbli vid det gamla, ända tills det börjar gunga under fötterna.

Så var det med Berlinmurens fall för 20 år sedan. Till och med veckorna före det stora skredet trodde västerländska underrättelsetjänster – som hade till livsuppgift att studera just detta – att Sovjetsystemet skulle bestå för evig tid.

Så var det med första världskriget, som svepte bort fyra imperier och ritade om både kartan och det mänskliga psyket. Sommaren 1914 trodde de flesta att de levde i en stabil värld. Den hade ju sett likadan ut i hundra år även om ett och annat nytt ånglok tuffat fram, men till sist räckte det med ett skott i Sarajevo för att allt skulle förändras.

Att följa den inrikespolitiska debatten i Sverige år 2009 ger en del vibrationer från 1914 och 1989, ögonblicket före Big Bang. Vi tror oss leva i den stabila blockpolitikens värld, med partier som alltid har funnits och alltid kommer att finnas, men i själva verket står vi inför en kataklysm av magnituden sju på Richterskalan.

En vacker dag, kanske redan i valet 2010 eller senast 2014, kommer landets alla pr-konsulter, partistrateger och politiska tyckare att klia sig i huvudet och undra vad som hände. Då kan allt vi har lärt oss om svensk politik vara historia.

I en mansålder har Sverige levt med samma modell, ett stabilt partisystem där endast Kristdemokraterna och Miljöpartiet har tillkommit som krumelurer i marginalen. Det formativa skedet var 1930-talets första år, när Socialdemokraterna etablerade sig som stående regeringsalternativ genom krisuppgörelsen med Bondeförbundet.

Grunden för modellen var att partierna representerade olika intressen. Socialdemokraterna organiserade en arbetarklass på offensiven, högern representerade en överklass på defensiven, Bondeförbundet landsbygdens folk och liberalerna ett antal vinnande idéer.

Med tanke på de enorma sociala förändringarna sedan Per Albin Hanssons tid är det förunderligt att detta planetsystem har förblivit så stabilt. Den genomsnittliga förstagångsväljaren har i dag inte en susning om var partierna kommer ifrån, de är ju fett boring och låter typ likadant. Partiväsendet verkar snurra vidare av bara farten, eftersom vi som skriver om politik tror oss veta vad som skiljer en moderat från en sosse.

Verkligheten har ytterst lite gemensamt med denna gamla karta. Moderaterna är inget överklassparti längre, utan en pr-firma. Socialdemokraterna representerar inte arbetarna, utan i första hand dem som inte arbetar.

Blockpolitiken har blivit artificiell eftersom S och M är de verkliga mittenpartierna, tillsammans med FP och C som står för ungefär samma sak. Den politiska debatten bygger på en falsk motsättning, samtidigt som nästan var tredje ung människa är arbetslös och står helt främmande för det politiska tugget om medelklassens lyxproblem, samtidigt som medietekniken har eliminerat kostnaden för nya aktörers nätverkande.

En antydan om vad detta innebär fick vi i årets EU-val. Piratpartiet, med en halv miljon kronor i budget, blev största parti i den yngsta väljargruppen och omnämndes nästan dubbelt så ofta som Socialdemokraterna i bloggosfären.

Gratispiraterna och Sverigerasisterna är bara början. Enfrågerörelser, populister och tillfälliga nätverk kommer att etablera sig som en bred tunga på vågen i riksdagen.

Vad detta innebär för demokratin på sikt är en öppen fråga, men för flera av de etablerade partierna lär det bli en dödsdom. Troligen kommer också blockpolitiken att höra till offren.