På väg till denstora spritfesten

Nej, etanolföretagaren Francisco César M. Villela kan inte namnet på Sveriges statsminister. Däremot känner han väl till det svenska initiativet till att ta bort strafftullarna på etanol från Brasilien.

– Så vi tycker att Sverige är ett föregångsland, säger han och pekar på att Sverige dessutom var tidigt ute med etanolbussar.

Men Sverige och Fredrik Reinfeldt räcker knappast till för att lyfta den brasilianska etanolindustrin till nya höjder, även om Sverige i dag är EU:s fjärde största importör av etanol. Brasilien behöver mycket större marknader.

– Det finns inga gränser för behovet av etanol, det kommer att fortsätta att växa. Men exportmarknaden är oberäknelig. Vi behöver den europeiska marknaden, men där finns det flera hinder för oss, säger Francisco Villela.

Strafftullarna är det mest uppenbara problemet. Även om det finns en växande debatt kring om det är rätt att skydda den dyrare och mindre energieffektiva etanolen som produceras i Europa, så tror inte Francisco Villela att länder som Frankrike och Tyskland kommer att släppa sina strafftullar inom överskådlig tid.

Ett annat hinder gäller kvalitetskraven på etanolen. I dag måste den etanol som exporteras till EU innehålla mindre än 0,3 procent vatten. Förslag finns på att skärpa gränsen ytterligare, vilket skulle kraftigt försvåra exportmöjligheterna.

– Den gränsen klarar inte ens EU-ländernas egenproducerade etanol, säger Villela och ger utryck för en motvillig beundran för lobbyisterna som arbetar för den europeiska etanolindustrin.

Han hamnade i etanolbranschen i slutet av 1970-talet. Nästan mot sin vilja, menar han själv. Då, just efter regeringens etanolkampanj Proalco, var det några affärsbekanta som övertalade honom att lämna köttbranschen för sockerrören.

Francisco Villela lyckas ge ett elegant intryck klädd i jeans och vit kortärmad skjorta. Det är ingen skrytsam man. Men att han gjorde en bra affär när han bytte köttdjuren mot socker och etanol står klart utan att han själv behöver yvas över det. I dag är han en av fyra delägare till Aralco som driver fyra etanolfabriker i Araçatuba, drygt 50 mil nordväst om São Paulo. Aralco har strax under en procent av den inhemska etanolmarknaden.

Under 2007 omsatte Aralco 440 miljoner reals, ungefär 1,6 miljarder kronor. Och enligt prognosen ökar omsättningen i år med 20 procent.

Det finns 359 etanolfabriker i Brasilien i dag. Inom fem år kommer antalet ha växt till 472. Dessutom finns planer på ytterligare över 200 anläggningar, som dock ännu saknar bygglov eller andra nödvändiga tillstånd. Även Aralco hårdsatsar på expansion. Fast Francisco Villela tycker att det går på tok för fort.

– Utvecklingen går inte att hejda nu. Vårt företag borde växa långsammare men då tappar vi konkurrenskraft. I dag räcker den inhemska marknaden för oss, men vad händer när vi ökat produktionen om det inte lossnar på exportmarknaden? Brasilien kommer att drunkna i etanol, säger Francisco César M. Villela utan att bry sig om att belysningen plötsligt slocknar. Ventilationen tystnar. Luften står stilla i mötesrummet. Lukten av billig sprit från fabriken blir påtaglig. Det är sista dagen för säsongen på fabriken. Överskottsenergin som produceras av sockerrörsrenset, och som driver anläggningen, är nästan förbrukad. Efter några minuter har fabriken växlat eltillförseln från den som kommer från slaggprodukter vid etanolutvinningen till konvetionell el.

Få oberoende bedömare skulle invända mot att sockerrörsetanolen är överlägsen. I en rapport från svenska Kommerskollegium står till exempel att: “Produktionskostnaden för svensk etanol ligger på ungefär 4,50 till 5,50 kr/liter medan brasiliansk etanol kan kosta under 3 kronor (inklusive fraktkostnader) vid import till EU.”

Även när det gäller energieffektivitet är sockerröret överlägset till exempel majs och raps. Medan majsetanol ger mindre än en tvåfaldig energivinst så ger sockerrörsetanolen åtta gånger så mycket energi som produktionen av den kräver. Kommerskollegium igen: Spannmålsetanolen minskar växthusgaserna (jämfört med bensin) med mellan 21 och 75 procent. Sockerrörsetanolen minskar växthusgaserna med 90 till 100 procent.

Vid sidan av exporthindren utgör arbetsvillkoren ett verkligt hot mot tillväxten. Situationen för de 800 000 sockerrörsarbetarna i landet är ett hårt bevakat område i brasiliansk medier och även i Sverige har det skapat rubriker. Maria Aparecida de Moraes Silva, professor i sociologi vid São Paulo-universitetet UNESP, har blottlagt allvarliga missförhållanden.

– Kommer det ut under vilka villkor som den brasilianska etanolen tillverkas kommer exporten att minska. Inga länder i Europa vill köra på etanol som orsakar dödsoffer, sa hon till Göteborgs-Posten i somras.

Men går det att producera etanol kostnadseffektivt och samtidigt ge drägliga villkor till arbetarna? Jo, det tycker Francisco César M. Villela.

– Ett stort problem tidigare var barnarbetet, men det har förbättrats mycket. Det finns stora problem för arbetarna på fältet på en del ställen men det kommer att bli bättre i takt med att produktionen mekaniseras. De sockerrörsodlare som inte satsar på mekanisering kommer inte att överleva, därför kommer problemen med arbetsmiljön att lösas på sikt, säger Francisco César M. Villela och sammanfattar sin ståndpunkt:

– Så opinionen mot situationen för sockerrörsarbetarna är överdrivet kritisk.

Alla som läst artiklar i svensk press – med rubriker som “Bojkotta Brasiliens etanol för de usla arbetsvillkoren” – och sett reportage från Brasiliansk teve där helikoptrar fritar sockerrörslavar – måste reagera med viss skepsis mot ett sådant uttalande från en person som äger fyra stora etanolfabriker.

Vi lämnar ägarens kontor och åker i riktning mot det läger där 450 sockerrörsarbetare bor under den nio månader långa skördesäsongen. I utkanten av staden Araçatuba stannar vi för ett möte med en representant för Udop, en rikstäckande branschförening för bioenergiproducenter (etanol och biodiesel). Leandro Sanches Ferreira tar emot vid sitt minutiöst ordnade skrivbord.

– Vi har världens bästa etanolprodukt. Det enda vi behöver göra nu är att rensa upp, säger han.

Den mest uppmärksammade skandalen rör en plantage i norra Brasilien. I somras befriades över 1 000 personer som arbetade där under slavliknande förhållanden. Nyligen kom den första domen mot arbetsgivaren som, enligt Udop, fick 1 miljon reais (3,8 miljoner kronor) i böter. Det, menar Leandro Sanches Ferreira, är ett av tecknen på att “upprensningen” gett effekt. En lag från 2005 som reglerar arbetsvillkoren är avgörande för utvecklingen, menar han.

– Det är som en svensk arbetsmiljölag som ska användas i tredje världen, säger han och tillägger att lagen är utmärkt, men:

– Samtidigt ska man inte hymla med att det finns mycket stora problem, lagen efterföljs inte alls på vissa ställen.

Dessutom gör den stora andelen svartarbetare det svårt att få genomslag för förbättringsarbetet. En studie från Udop visar att 69 procent av dem som arbetar ute på sockerrörsfälten jobbar svart.

Det är vid de stora etanolföretagen i det rika São Paulo-distriktet som förbättringsåtgärderna möter minst motstånd. Här växer hela 65 procent av landets sockerrör, etanolfabrikerna ägs ofta av större företag med omvärldens ögon på sig.

Värst är situationen för arbetarna i norra Brasilien. Där är odlingsförhållandena sämre och såväl fabriker som sockerfält ägs oftare av små familjeföretag. Flera branschexperter som Affärsvärlden talat med menar att odlingen i norra Brasilien inte klarar sig i konkurrensen med större och mer effektiva producenter, utan på sikt kommer att slås ut. Detta resonemang stöds även av svenska Naturvårdsverket som har uttalat sig om odlingsförhållandena i norra Brasilien och pekar på att de enorma regnskogsområdena där inte lämpar sig för odling av sockerrör.

Vi lämnar Udops kontor och Araçatuba. Vi åker vidare på små jordvägar till en av de camper där arbetarna bor under säsongen. I skuggan av ett enormt träd och några skjul står ett par hundra män, de flesta uppskattningsvis mellan 18 och 25 år. När vi närmar oss ett par av dem hejdas vi av en äldre man. Han presenterar sig som förman och förbjuder oss att intervjua männen eller ta foton.

– Det är nämligen sista dagen på säsongen. Det kan bli oroligt om media pratar med killarna, säger han utan att vilja gå in närmare på varför.

Fast killarna vid trädet ser inte särskilt oroliga ut. De blippar på sina mobiltelefoner och småpratar med varandra när de väntar på sin tur i lönekassan. Vi ser blå häften i händerna på många av dem som visar att de är registrerade arbetare, vilket tyder på att de inte arbetar svart. Efter säsongens sista löneutbetalning får de köa en gång till, för att registrera sig hos arbetslöshetskassan. Arbetsgivaren är skyldig att betala in 7,5 procent av lönen till a-kassan, dessa pengar plus en statlig ersättning betalas ut vid arbetslöshet.

Vi följer med några av killarna som erbjuder sig att visa hur de bott under säsongen, april till december. En grupp baracker byggda i sten, med enkla rum som rymmer tre våningssängar och inget mer. Den stöddige förmannen följer med på avstånd. Ni skulle ha varit här i går kväll, säger killarna, då var det lotteri. Två motorcyklar och 46 teveapparater lottades ut av företaget bland sockerrörsarbetarna.

Senare får vi kontakt med några sockerrörsarbetare som bor inne i Araçatuba och åker hem till dem. I huset bor tolv personer, varav sex är hemma och sitter i solen på innergården och lyssnar på brasiliansk diskomusik. Francisco, som väljer att inte uppge sitt efternamn, är en av de äldsta med sina 30 år. Han har just avslutat sin tolfte säsong som sockerrörsarbetare. I morgon ska han ta bussen till norra Brasilien, två dygn tar det honom att komma hem till sin fru och sin son.

Vad tycker han om sitt jobb? Francisco rycker på axlarna.

– Det är ett mycket tungt jobb, men vad ska man göra… Man måste arbeta.

Hans vänner instämmer. Ingen av de bofasta i São Paulo-regionen skulle klara av det tunga arbetet på fälten, menar de. Sockerrörsarbetarna kommer från det fattiga norra Brasilien.

– Vi från norr är vana vid att arbeta hårt och vi är segare, säger Reginaldo, som inte heller uppger sitt efternamn.

Dessutom har arbetarna från norr oftast mycket små chanser till andra jobb, även om ingen av männen uttrycker sig så. Runt 650 av de 4 500 arbetarna som skär sockerrör till Aralcos socker- och etanolfabriker kan inte läsa eller skriva.

Som Leandro Sanches Ferreira, på Udop, sa på sitt kontor några timmar tidigare:

– Ingen normal människa jobbar med sockerrörsskörd om han har ett alternativ. Jobbet är tänkt för en människa som inte har någon form av utbildning över huvud taget.

Lönen är förstås låg efter svenska förhållanden, men högre än minimilönen i Brasilien som är ungefär 1 380 kronor.

– Jag tjänar från 700 till 1 200 reais i månaden (2 500-4 350 SEK). Det mesta jag tjänat en månad var 1 600 reais (5 800 kronor), då hade det inte regnat alls, säger Francisco.

Om det regnar går det inte att skörda sockerrör. Då utgår endast grundlönen, 17 reales per dag.

Jobbet på fälten är mycket hårt, men det har skett stora förbättringar på senare tid, tycker Francisco. En nyhet sedan ett par säsonger är de kontroller som utförs varje vecka av företagets egna säkerhetstekniker. Och en gång i somras kom representanter från folkhälsoministeriet på oanmält besök.

– De vände upp och ned på stället, säger Francisco och räknar upp några av de saker som kontrollerades, varav flera är sådant som omfattas av den nya arbetsmiljölagen: Ordentliga skyddskläder ska tillhandahållas av företaget, det ska finnas möjlighet att ge dropp om någon blir uttorkad i hettan, det ska finnas separata toaletter för män och kvinnor.

Enligt Francisco fick Aralco underkänt av folkhälsoministeriet på en punkt.

– De hade klagomål på att företaget inte ordnade busstransporter hem till norra Brasilien för oss, men det gör företaget nu.

Francisco säger att varken han eller någon han känner har skadats allvarligt under de år han jobbat.

– Men vi känner till folk som har skadats allvarligt och då och då hör vi talas om olyckor, säger han.

Om sex år införs en lag som förbjuder ägarna till sockerrörsfälten att bränna dem före skörden, en lag som främst tillkommer för att skydda miljön. Det kommer att bidra till att den manuella skärningen överges till förmån för maskinell skörd.

Men Francisco har samma syn som andra bedömare som Affärsvärlden talat med: Det kommer att bli svårt att ersätta människor med maskiner.

– Än så länge gör vi ett bättre jobb än maskinerna. Jag oroar mig inte för att bli av med jobbet.

____________________________________________________________

“Det är slaveri”

Maria Karlsson, som arbetar på UBV, Utbildning för biståndsverksamhet, i Brasilien är tveksam till att arbetsvillkoren för sockerrörsarbetarna håller på att förbättras, även om det finns stora skillnader mellan olika plantage.

– Inget indikerar detta enligt de sociala rörelser som UBV samarbetar med i Brasilien. Vissa faktorer har eventuellt förbättrats något, om de efterlevs enligt lagen. Hit hör detaljer som gäller arbetarnas dagliga situation; det ska finnas vatten att dricka, det ska finnas tillgång till toalett kring barackerna där man bor.

UBV:s ståndpunkt är att biobränsleindustrin fortfarande är till stor del baserad på exploatering av billig arbetskraft som kan jämföras med slavlika arbetsförhållanden.

– Sockerrörrsarbetare jobbar på ackord och får betalt för hur mycket sockerrör de lyckas hugga. För att tjäna motsvarande 1 464 kronor per månad måste arbetarna hugga i genomsnitt 10 ton sockerrrör per dag. För att lyckas med detta måste de utföra 30 hugg per minut med macheten, under 8 timmars arbete per dag, säger Maria Karlsson.

Enligt Fundacentro, ett organ som tillhör Arbetsministeriet inträffade 17 registrerade dödsfall under 2005 och 2006 till följd av sockerrörsavverkning.