På jakt efter Skandia

MAKTFAKTOR: Björn Wahlroos.

I oktober 1991 försökte Björn Wahlroos som representant för Union Banks, Pohjolas och Kansallis Banks räkning sälja Nokia till Ericsson.

I dag är han lycklig över att han misslyckades och att Nokia därmed räddades kvar i fädernelandet. Det hela sprack på att Nokia hade en förlustbringande europeisk tv-verksamhet som Ericsson vägrade att ta med i köpet, och så stupade förhandlingarna.

Som Finlands ledande investmentbankir har Björn Wahlroos suttit med i de flesta betydande nordiska fusionsförhandlingar under de senaste 10-20 åren, som Tieto Enator och Stora Enso.

Finskt näringsliv har fram till nyligen närmast levt i symbios med finansföretagen, exempelvis var Stora Ensos koncernchef Jukka Härmälä tidigare ordförande i finanskoncernen Sampo.

På så sätt har Wahlroos lärt känna den svenska finanseliten väl och samtidigt själv seglat upp som en dold makthavare i svenskt näringsliv. När Sampo vid årsskiftet flaggade upp som storägare i krisdrabbade och konkursvärderade Skandia, blev han som vd även direkt en maktfaktor i Sverige.

– Många finansföretag är i dag absurt lågt värderade. Jag kan inte säga exakt vad som är rätt värde på Skandia, men inte är det 19 kronor per aktie, säger Björn Wahlroos.

Sampo har uppgett att de drygt 6 procenten i Skandia är ett finansiellt innehav, men du har kategoriskt vägrat att utveckla detta hittills, vilket är egentligen syftet med köpet?
– Det finns tre skäl till att vi har köpt Skandia-aktier: Vi har för mycket kapital, Skandia är lågt värderat och det är uppenbart att något kommer att hända med bolaget. I det läget räknar vi med att det finns en möjlighet att skapa värde i Skandia och då vill vi ha en stol vid bordet. Men vi har inte satt oss där än och det finns ingen plan.

Du känner Bengt Braun, som bland annat sitter i Alma Medias styrelse tillsammans med din vice vd Kari Stadigh. Är Braun ett bra val av ordförande i Skandia?
– Det var inte jag som lanserade honom, men i februari i år informerades jag om de tre namn som var uppe till diskussion. Två av dem kände jag, Braun var en av dem, och jag sade då att vilken som helst av dessa var bra. Själv har jag aldrig aspirerat på någon styrelseplats i Skandia. Jag tar aldrig några externa uppdrag därför att jag har lite för starka åsikter och inte är så bra på kollegialt beslutsfattande.

Hur ser du på Skandias affärsmodell?
– Mitt intryck är att Skandia i USA har korrumperat sin brittiska affärsmodell. Aktiemarknaden prissatte bara tillväxt, Skandias ledning pressade då upp tillväxttakten och för att klara det tvingades de betala mer försäljningsprovision än konkurrenterna. Det skapade en finansiellt ohållbar sits, i klass med it-bolagens.

– Fundamentalt finns det inget fel i affärsmodellen, men Skandia har präglats av två sjukdomar som svenskarna lider av, den ena är McKinseyitis och den andra är Globalitis. McKinsey-konsulter vill alltid skära värdekedjan i bitar, och ibland är det inte bra. När det gäller Globalitis har Sverige varit bra på att internationalisera, men det har blivit en tvångstanke. Samma affärsmodell fungerar inte alltid överallt, man kan behöva vara lite mer flexibel.

Var det rätt eller fel att sälja USA-bolaget?
– Det såldes billigt, vad jag hör är köparen Prudential mycket nöjd. Men Skandialedningen försatte sig i en situation där de inte hade något val.

Finns det några samarbetsmöjligheter mellan er och Skandia?
– Vi är i samma bransch och när det gäller produkter har vi rört oss mot Skandia, vi fokuserar på långsiktigt sparande och vi förstår de här frågorna. Men jag tror inte längre på att man får ut så mycket skalfördelar av en sådan gränsöverskridande affär.

– Det ser vi i Nordea, de får inte ut de synergier de hade räknat med av att slå ihop banker i olika länder, det gäller framför allt it-synergierna som har varit väldigt överskattade. Nordiska banker har överinvesterat i it de senaste åren och här finns inte så mycket att vinna. Framför allt inte som de omtalade bytena av it-plattformar aldrig kommer, utan man bara bygger på befintliga system. Dels är det dyrt att byta, dels vågar ingen bank riskera att få ett totalstopp i datasystemen under bytet. Det här gör att ett viktigt fusionsargument har försvunnit i finansbranschen. I dag finns det en stark skepsis även bland analytiker mot gränsöverskridande synergier.

Men du har varit en ivrig fusionsförespråkare tidigare?
– Det finns andra skäl att fusionera än synergieffekter. Framöver handlar det om att skapa ett attraktivt heltäckande skandinaviskt paket, som Nordea har, att erbjuda de stora europeiska spelarna när de bestämmer sig för att gå in i Skandinavien. Det kan ta år innan de gör det, men en dag blir det så.

– Vårt bud på Storebrand 2001 handlade enbart om att bli bästa partner i nästa steg för SEB och Föreningssparbanken, som då skulle gå ihop. När den fusionen sprack hade vi inte heller tillräckliga skäl att driva igenom affären med Storebrand, även om prisfallet på aktiemarknaden också spelade in – vårt bud låg plötsligt för högt.

Kan du inte tänka dig att gå ihop med någon av de svenska bankerna i dag?
– På papperet skulle Sampo och Föreningssparbanken passa bra ihop, men i dag saknas tillräckliga motiv för en fusion. Dessutom verkar både Föreningssparbankens och SEB:s ägare ha bestämt att de inte vill sälja vidare.

Är ni till salu, den finska staten vill ju sälja sina 40 procent?
– Absolut. Det har vi alltid sagt. Våra anställda vet att de är konkurrenskraftiga, de känner ingen rädsla. Vi har inget behov av att sitta vid ratten och vi kommer inte att skrika “hostile” om någon lägger ett bud. Men finska staten har ingen brådska och just nu finns ingen press från finansmarknaden att göra stora fusioner, tvärtom, om någon lägger bud på ett företag faller deras kurs. Men detta kommer att ändras så fort marknaden vänder upp, då ser folk möjligheter igen.

Och när vänder det, tror du?
– Jag är optimist, så jag tycker att man ser tecken på en botten. Dow Jones index ligger nu på samma nivå som för 7-8 år sedan och många finansiella företag är löjligt lågt värderade.

Ni fokuserar nu på långsiktigt sparande, är det en hållbar affärsidé än i dag?
– Ja, långsiktigt sparande kommer att växa mer än BNP på alla europeiska marknader framöver helt enkelt därför att de offentliga medlen inte räcker till för att trygga ålderdom och socialförsäkringar. I Finland har fondsparandet varit mycket lågt jämfört med exempelvis Sverige, här är potentialen mycket större. Men just nu är det naturligtvis svårt att entusiasmera folk.

Anser du att man måste ha en egen kapitalförvaltning för att sälja fonder, eller kan man lägga ut det på externa förvaltare?
– De skandinaviska banker som säljer globala fonder måste köpa in globala produkter, det blir både bättre och billigare. Vi här i Skandinavien kommer aldrig att uppnå de skalfördelar som krävs för att bedriva egen global portföljförvaltning lönsamt. Vi förvaltar hedgefonder, räntefonder och skandinaviska fonder själva, det tycker vi att vi är bäst på, allt annat lägger vi ut.

Du har ju en bakgrund inom investmentbanking, hur ser du på tillväxten där de närmaste åren?
– Jag tror inte att det finns någon väg tillbaka för investmentbanking, branschen är mycket mer internationell i dag. De stora globala aktörerna är inne på de nordiska aktiemarknaderna och då kläms medelstora investmentbanker som Carnegie mellan de globala jättarna och de små lokala ” boutiquerna” inom corporate finance.

– Vi driver boutique genom Mandatum, som vi alltid har gjort. Vi kommer att ha den delen kvar, men det kommer inte att vara särskilt stort. Jag tror också att de här verksamheterna mår bäst av att drivas av entreprenörer med starka incitament. (Mandatum ägs till 20 procent av bolagets anställda, red anm.) Vi talade med Carnegie för två år sedan, men i dag är jag inte intresserad.Namn: Björn “Nalle” Wahlroos.

Född: 1952.

Familj: Gift, 2 barn.

Bakgrund: Ek dr, universitetslärare, Union Bank (ingår i Nordea) och investmentbanken Mandatum (ingår i Sampo).

Tjänade 2001: Ca 7 mkr, äger 2,13 procent av aktierna i Sampo.

Bor: Helsingfors och på gård utanför Åbo.

Intressen: Jakt, litteratur, skidåkning.

Nätverk: Goda kontakter i hela det skandinaviska näringslivet. Bland andra Danske Banks vd Peter Straarup, Jacob Palmstierna och Gustaf Douglas. Har även goda kontakter inom Wallenbergsfären, främst genom Claes Dahlbäck.