På Brunkebergstorg intet nytt

Inflationen i Sverige har långsamt börjat återvända. Mätt som KPIF, vilket i allt praktiskt är det mått Riksbanken använder, ligger den nu på 1,6 procent, vilket får ses som en liten framgång. Riksbanken räknar dock inte med att höja styrräntan på minst ett år och köpen av statsobligationer ska fortsätta. Ingen höjde därför på ögonbrynen när direktionen beslutade att lämna reporäntan oförändrad på minus 0,50 procent i förra veckan.

”Inflationen stiger och svensk ekonomi utvecklas starkt. Osäkerheten i omvärlden är dock fortsatt stor. Utsikterna för konjunkturen och inflationen är i stort sett oförändrade sedan i juli. För att bibehålla den stigande trenden i inflationen behövs en fortsatt expansiv penningpolitik”, hette det i pressmeddelandet då direktionen meddelade resultatet av det senaste penning­politiska mötet.

Riksbanken håller den näst lägsta styrräntan i världen efter schweiziska nationalbanken. Vid årets slut väntas Riksbanken äga en tredjedel av den utestående svenska statsobligationsstocken, och hör även där till de mest extrema centralbankerna i världen.

En del menar att Riksbankens penningpolitik är riskabel och riskerar att skapa obalanser. Andra anser att det är onaturligt med negativ ränta. Och visst finns det en överhängande risk för felprissättningar på de finansiella marknaderna och fastighetsmarknaden med nuvarande politik. Men att den svenska ekonomin och sysselsättningen utvecklats så starkt de senaste åren är ­sannolikt till stor del en effekt av Riks­bankens politik, inte ett argument emot den. Och i ärlighetens namn har inte Stefan ­Ingves och hans fem kolleger haft mycket annat att välja på än att hänga på när nästan hela västvärlden drabbats av penning­politisk feber.

Så, den stora obesvarade frågan är: Vad händer nu?

Som bland annat Affärsvärldens krönikör Annika Winsth nyligen påpekade, är toppen för tillväxten passerad. Ingenting tyder dock på att den svenska ekonomin riskerar en recession i närtid, utan tvärt om fortsätter tillväxten att ligga över det historiska snittet, enligt de flesta prognosmakarna. Viktigt att komma ihåg är dock att ­prognosmakarna har varit notoriskt dåliga på att förutse lågkonjunkturer. Och det finns orosmoln.

Deutsche Bank beräknade tidigare i juli risken för att den allt svagare amerikanska ekonomin ska hamna i en recession inom tolv månader till 60 procent. Fullt så dystra är inte de flesta analyshus, men de bedömer ändå risken för att världens största ekonomi ska glida in i en mild lågkonjunktur inom några år till hög till mycket hög. Ur ett ­historiskt perspektiv är det inte särskilt märkligt. Den nuvarande amerikanska expansionen har vid årsskiftet varat i 90 månader. Bara de amerikanska högkonjunkturerna under 1960-talet (106 månader), 1980-talet (92 månader) och 1990-talet (120 månader) varade längre.

I ett läge där tillväxten överraskar på nedsidan är problemet att den amerikanska centralbanken Federal Reserve (Fed) liksom euroområdets motsvarighet ECB, Bank of England och Bank of Japan precis som svenska Riksbanken förbrukat större delen av den traditionella arsenalen, samt gjort av med en stor del av den mindre konventionella, som obligationsåterköpsprogram. Effekterna av dessa program blir samtidigt allt mindre, till en allt högre kostnad. Kritiker talar exempelvis om ”zombiekapitalism” där dåliga företag hålls under armarna, räntor som riskerar att skapa fastighetsbubblor, att banksektorn försvagas via pressen på räntenettot, samt att, på vissa håll, som i Sverige, tycks hushållens sparande snarare öka.

Nästa steg kan därför bli det Credit Suisses ekonomer kallar Fiscal QE (ungefär: fiskala kvantitativa lättnader). I en ambitiös rapport som publicerades tidigare i somras skärskådade Credit Suisse om och hur de fyra ovan nämnda centralbankerna skulle kunna introducera detta. Det betyder i princip att centralbanken i sådana fall kliver in på finanspolitikens område. Enligt Credit Suisse är det troligaste att centralbankerna i sådana fall finansierar statliga infrastrukturinvesteringar genom obligationsköp. Fördelarna med denna typ av investeringar är att de ger direkt effekt på ekonomin. Mer pengar i fickan hos konsumenterna, via skattesänkningar eller de beryktade helikopterpengarna, riskerar att sparas.

Även om den svenska ekonomin mår bättre än många andra kan inte Riksbanken sitta på händerna om andra centralbanker börjar vidta drastiska åtgärder. Vid ett tal i våras diskuterade vice riksbankchef Cecilia Skingsley just den hypotetiska möjligheten med helikopterpengar. Andra okonventionella metoder, såsom finansiering av infrastrukturinvesteringar, kan emellertid ligga närmare till hands.

Ett näraliggande exempel skulle kunna vara att svenska staten ger ut obligationer för att specifikt finansiera utbyggnaden av höghastighetsbanor, som sedan helt eller delvis förvärvas av Riksbanken. Kalkylen för banorna har fått kritik från många håll, däribland Affärsvärlden. Kostnaden för ett sådant projekt ska dock ställas mot risken att mer av samma vara från Riksbanken riskerar att skapa ännu större felprissättningar, inte minst på bostadsmarknaden.

Förlorade miljarder på samhällsekonomiskt olönsamma infrastrukturprojekt kan då ställas mot en möjlig kostnad där en felprissatt fastighetsmarknad skapar en bankkris längre fram.