”Övervakning kostar pengar”

Tomma tunnor skramlar mest. När fondbolagen säger att de prioriterar frågorna om ägarstyrning, ska man ta det med en nypa salt. Det finns få ekonomiska drivkrafter som talar för att de på bred front kommer att ta ett aktivt ansvar som ägare.

Anne-Marie Pålsson, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet behandlar ämnet i artikeln “Fondbolagen – de ovilliga och olämpliga ägarna” i tidskriften Ekonomisk debatt där hon redogör för en rad ekonomiska argument som förklarar fondbolagens flathet i ägarfrågor. Istället för att utöva verklig ägarmakt i styrelser och på bolagsstämmor kommer gällande organisation och lagstiftning att konservera rådande ordning.

Oklara intressen

När fondsparandet var litet, var problemet mindre. Men nu, när snart sagt alla har sparpengar i fonder, privat eller via premiepensionen, blir situationen bekymmersam ur ett ägarstyrningsperspektiv. 1970 förvaltades mindre än en procent av det samlade börsvärdet i fonder. 1997 hade andelen stigit till 14 procent.

“När en allt större del av aktiekapitalet har anonyma ägare, som antingen inte agerar alls, eller agerar, men utan att vi med säkerhet vet vems intressen de företräder skapar det osäkerhet”, säger Anne-Marie Pålsson, som hittills är ganska ensam om att ha studerat ägarfrågorna i fondbolagen.

Pia Nilsson, VD för Fondbolagens förening, håller däremot inte med om att det inte finns några morötter för fondbolag att driva ägarfrågor. “Det är viktigt att vara en bra ägare, och det pågår diskussioner på många håll om hur det ska gå till. Men det viktiga är förstås vad som görs i praktiken”, säger Pia Nilsson.

Anne-Marie Pålsson ser för sin del uppenbara risker med att rösträtten inte utövas och övervakningen av företaget inte sköts på det sätt som ett aktiebolag, per definition, är tänkt att skötas. En av huvudpoängerna är ju att ägarna ska kontrollera och övervaka företagets ledning.

Svaga fondledningar

I ett fondbolag förs kontrollrätten över från företagets egentliga ägare, andelsägarna, över till fondbolaget som inte förfogar över något kapital. När kapitalrisken skiljs från övervakningsfunktionen, uppstår problem. En given intressekonflikt uppstår också när fondbola-get samtidigt ska tillvarata både andelsägarnas och ägarens intressen, ofta en bank.Om det är bolagets ägare som gynnas istället för andelsägarna har avsikten med fondlagen kommit på skam.

Investmentbolag

Anne-Marie Pålsson pekar på andra associationsformer, som ömsesidiga bolag och investmentbolag, som mer lämpade för ägarstyrning. Att just de besläktade investmentbolagen ofta uppträder som aktiva ägare beror på att investmentbolagets ägare kan tillgodogöra sig vinsten som den mer påtagliga kontrollen ger.

Men samtidigt ger en direktägd portfölj en högre avkastning, eftersom den inte tyngs av övervakningskostnaden. För övervakning kostar pengar, konstaterar Pålsson.

Men då erfarenheten visar att ökat ägarengagemang inte nödvändigtvis ger mer pengar till andelsägarna låter fonderna bli, eftersom det knappast går att ta betalt för det ökade engagemanget i högre avgifter. På samma sätt som reklam lockar kunder skulle en aktiv ägarpolitik kunna vara ett skäl för fondspararna att byta fond. Med nuvarande skatteregler är det motivet utsuddat.

“Om man tog bort flyttskatten skulle andelsägarna kunna agera på ett helt annat sätt vid storaffärer, som i Astra Zeneca eller de stora bankaffärerna, och flytta pengarna till den förvaltare som företräder andelsägarens intressen”, säger Anne-Marie Pålsson.