Överdomaren har talat

När finansminister Anders Borg tillsatte Finanspolitiska rådet med professor Lars Calmfors i spetsen var det för att efter internationell förebild få en oberoende utvärdering och granskning av regeringens ekonomiska politik. På den tiden talade Anders Borg betydligt mer om forskningens betydelse för politiken än vad han gör när valet närmar sig. När han får kritik nu avfärdas den som “akademisk”. I upptakten till en valrörelse är det förstås inget vidare att få underkänt av den överdomare man själv har tillsatt.

Nu ska sägas att Calmfors ger regeringen godkänt för helheten. Sverige står starkare än de flesta andra länder i krisen och det beror på att den nuvarande regeringen har agerat förnuftigt, precis som den socialdemokratiska gjorde som tog över efter 1990-talskrisen.

Ordning i statsfinanserna är också det överordnade mantrat från såväl regeringsalliansen som den rödgröna oppositionen. Anders Borg och socialdemokraternas Thomas Östros avger i det närmaste identiska försäkringar om att grundbulten för den ekonomiska politiken ska vara att såväl utgiftstak som överskotts- och inflationsmål ligger fast.

Så mycket viktigare – och svårare –

då att hitta skillnader och angreppspunkter hos motståndaren. Hur ska det annars bli spänning i valrörelsen? Båda sidor lusläser därför Finanspolitiska rådets dom över regeringen ihopp om att finna oberoende argument för att man själv har rätt och motståndaren fel.

Och även om domaren säger att det är oavgjort i huvudgrenen “ekonomiskt ansvar” har båda sidor en del att hämta i analysen av den politiska delhanteringen. Regeringen kan glädja sig åt att Lars Calmfors ger stöd för att jobbskatteavdraget faktiskt ökar sysselsättningen. Å andra sidan kan oppositionen använda rådets analys för att häckla framför allt Moderatledningen för att den inte vågar tala om varför det i så fall blir fler jobb.

Enligt Calmfors tillhör det grundkursen i nationalekonomi att mer i plånboken efter skatt, håller nere kraven på löneökningar före skatt och att det ger lägre lönekostnader som skapar fler jobb. Men av någon anledning vägrar regeringen att tala klarspråk om detta tydliga sammanhang. Anders Borg ger sig ut på väldiga kringgående rörelser när han får frågan.

Det har närmast blivit en sport bland nyhetsmedierna att se vem som först kan få Borg att säga att jobbskatteavdraget leder till lägre löner än annars och att det därför blir fler jobb. Men hittills har ingen lyckats. De nya Moderaterna vill inte förknippas med lägre löner, även om nettolönen blir högre.

Regeringen kan också slicka i sig att arbetslösheten har ökat mycket mindre under den här krisen än den förra. Å andra sidan kan de rödgröna stödja sig på Finanspolitiska rådet när de kräver mer arbetsmarknadsutbildning i stället för en innehållslös sysselsättningsgaranti och en massa coacher. Regeringen får även beröm för att ha tagit tag i sjukförsäkringen. Å andra sidan började sjukfrånvaron minska redan 2003 och regeringen har varit för slarvig med att genomföra förändringarna.

Den viktigaste politiska rollen kan Lars Calmfors och hans råd ändå få när de försöker sätta grimma på båda sidor inför valet. Att utfärda löften om reformer som ger permanenta utgiftsökningar utan att höja skatterna eller skära ner på något annat vore direkt oansvarigt i det ekonomiska läge som nu råder. Därmed kanske vi får höra mindre den här gången om det diffusa reformutrymme politiker av alla kulörer brukar ta till när de ska betala sina vallöften.