ÖSTRA TYSKLAND: Vårdfallet

När Tyskland återförenades hösten 1990 reste förbundskanslerHelmut Kohl riket runt och förkunnade att Östtyskland skulleförvandlas till blomstrande landskap. Det skulle inte kosta enenda pfennig. Försäljningen av de statsägda östtyska före-tagen,enligt dåvarande kalkyler värda 600 miljarder D-mark, skullebetala för hela omvandlingen.

Än i dag tecknar exempelvis Commerzbank, Tysklands tredjestörsta affärsbank, en förföriskt ljus bild av ekonomin iÖsttyskland. I helsidesannonser i den internationellafinanspressen beskrivs ex-DDR som the coming powerhouse ofEuropa. Här byggs världens modernaste industriregion med eninfrastruktur som saknar motstycke utomlands, heter det, och härskall om några år Europas nya tillväxtmotor gå på högsta varv.Siffror och kalla fakta talar i dag ett helt annat språk:Privatiseringen av den östtyska industrin gav i själva verketinga vinster utan svidande förluster på 340 miljarder D-mark somdet förenade Tyskland nu skjuter framför sig och som belastarframtida generationer.

För första gången sedan återföreningen växer östekonomin i årlångsammare än västra Tyskland, med två procent i öst och 2,2procent i väst enligt senaste prognoserna. BNP per capita tycksunder tiden ha fastnat vid 60 procent av västnivån medanlönekostnaderna per producerad enhet fortfarande är 40 -60procent högre än motsvarande branscher i väst.

I öst fortsätter arbetslösheten att stiga samtidigt somarbetsmarknaden i västra Tyskland håller på att vända uppåt. Denöppna arbetslösheten ligger i dag på omkring 18,3 procent, attjämföra med 9,5 procent i väst, respektive drygt 23 procent omman inklu-derar arbetskraft i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.Byggsektorn svarar i öst för drygt 35 procent av regionens BNP,i väst bara elva procent. Efter uppbyggnadsåren och de storainfrastruktursatsningarna är branschen nu mitt uppe i endramatisk anpassningsprocess med smärtsamma konsekvenser förtillväxt och sysselsättning.

Både pensionssystemen och a-kassorna går i väst med storamiljardöverskott, i öst med brakförlust. Förra året redovisadeden federala arbetsmarknadsmyndigheten ett plus på 20 miljarderD-mark i väst och ett minus på 34 miljarder D-mark i öst.Återföreningen pressar alltså upp de sociala avgifterna ocharbetskraftskostnaderna i hela Tyskland till nackdel för dentyska konkurrenskraften. Och att inget tyder på att detta kommerförändras under överskådlig tid.

En siffra som tydligare än alla andra visar hur östra Tysklandtynger ner Europas viktigaste ekonomi är de statligatransfereringarna till öst som år efter år uppgår till 140 -200miljarder D-mark, det vill säga omkring sex procent av TysklandsBNP. Det är flera tiotals miljarder mer än det maximalabudgetunderskottet som Maastrichtavtalet tillåter. Vore det inteför den tyska enheten skulle Tyskland alltså inte ha några somhelst problem att kvala in i valutaunionen EMU.

Samma sak gäller för statsskulden som utan transfereringarnainte skulle vara större än cirka 45 procent av BNP i stället för62 procent. 1989 hade Västtyskland statliga skulder på 900miljarder D-mark, i dag på drygt 2.200 miljarder D-mark. Närmarehälften av beloppet beror på återföreningen och stödet till östsom i år väntas överskrida den hisnande nettosumman påsammanlagt 1.000 miljarder D-mark.

Vad gick snett?

Sammantaget är det alltså en föga uppmuntrande bild som tonarfram av östra Tyskland sju år efter återföreningen. Vad är detdå som har gått snett? Och hur länge kommer det att dröja innanÖsttyskland står på egna ben? Syndafallet var beslutet att såsnabbt som möjligt anpassa de östtyska lönerna till västtysknivå. Detta ledde till att de konkurrensutsatta östtyskaföretagen över en natt konfronterades med en valutachock och medkostnader som var tio gånger högre än före återföreningen, dåöstmarken var värd 23 västtyska pfennig och lönerna uppgick tillen fjärdedel av västlönerna. Flertalet ekonomer är i dagövertygade om att det var arbetsgivarna och fackföreningarna iVästtyskland som insisterade på en snabb uppjustering avöstlönerna, inte minst för att förhindra en livsfarliglåglönekonkurrent runt hörnet. Förbundskansler Helmut Kohl ochhans konservativa CDU drev samma linje vilket ledde till attKohl vann de första samtyska valen i december 1990, Han kände påsig att östtyskarna i första hand inte ville ha den västtyskademokratin utan den västtyska D-marken. Ett låglönealternativhade de aldrig accepterat. Det var ett politiskt beslut medlångtgående konsekvenser. Industriproduktionen rasade inomloppet av ett enda år med över 60 procent och sysselsättningenminskade från 9,5 miljoner till bara sex miljoner. Handeln medÖsteuropa och före detta Sovjetunionen utplånades, helabranscher raderades ut och stödet från Västtyskland ökade snabbttill 150 – 200 miljarder D-mark om året.

Hade man i stället hållit lönerna nere så hade japanska ochamerikanska investerare förvandlat Östtyskland till Europas nyatigerekonomi, menar professor Hans-Werner Sinn, chef för Centerfor Economic Studies i München. Efterfrågan på arbetskraft hadeökat och på kort tid drivit upp lönerna. I stället valde man denomvända vägen och försökte framtvinga ett uppsving. Allt dettaär historia. Inget går att göra ogjort, men återblicken visaratt varje försök att kullkasta ekonomiska lagar bestraffashänsynslöst. Priset som Tyskland får betala för denna förfeladepolitik är högt. Det drabbar även resten av Europa som behöverett starkt Tyskland.

Den tyska ekonomin svarar när allt kommer omkring för cirka 27procent av Europas sammanlagda bruttonationalprodukt. Varjeprocentenhet tysk BNP-tillväxt ökar tillväxten i grannländerna,i några fall med 0,2 – 0,5 procentenheter.

Problemet är att den tyska finanspolitiken i dag är bakbunden avmiljardtransfereringarna till öst och Maastrichtavtaletsstabilitetskurs. Från det hållet står alltså ingatillväxtimpulser att vänta. Hans Dietrich von Loeffelholz, chefför den finanspolitiska avdelningen vid konjunkturinstitutet RWIi Essen, utgår ifrån att det kommer att ta minst tio år innanstödet till öst börjar sjunka märkbart från dagens 150-200miljarder D-mark årligen.

STRÄVAN EFTER SVAG D-MARKFör att arbetslösheten skall minska behöver Tyskland dock en BNP–tillväxt på närmare tre procent. Man kan utgå ifrån attTyskland med alla medel kommer att sträva efter en svag D-markoch låga korta räntor under en längre period, åtminstone sålänge Bundesbank tror att priserna är något så när stabila. D–marken har redan fallit kraftigt men borde egentligendeprecieras ytterligare, menar Stefan Bergheim vid DresdnerKleinwort Benson Research i Frankfurt. Eftersom valutorna iEuropa är låsta till varandra måste detta ske gentemot dollarnoch yenen, helst ända ner till en nivå på två D-mark per dollar.Omvänt skulle en starkare D-mark slå undan benen för dagensexportledda tillväxt och krossa alla förhoppningar om en bredkonjunkturuppgång.

Man kan inte heller lita på att investeringarna i öst ochuppbyggnaden av det slitna gamla DDR skall skapa störretillväxtimpulser framöver.

I dag vet man att återföreningsboomen inte var mer än en häftigkonjunkturbrasa som slocknade redan i början av 1994. Undertiden har Deutsche Telekom utrustat nästan varenda by medhypermoderna glasfiberledningar och bredbandsteknologi, deösttyska kommunerna har byggt reningsverk som får västtyskaborgmästare att bli gröna av avund och de östtyska konsumenternahandlar i glittrande shopping-centra som är dubbelt så stora percapita som i väst.

Väldiga miljardbelopp har plöjts ner i modern infrastruktur. Menvart leder detta? Reningsverk behöver bara byggas en gång. Nyagator behöver litet underhåll då och då. Men var finns dekonkurrenskraftiga fabrikerna, kontoren och de nyatjänstesektorer-na som skall säkra framtiden i den här delen avTyskland? Och hur skall man vända den process som har lett tillatt östra Tyskland i dag har 18 procent av sysselsättningen, men30 procent av arbetslösheten och 57 procent av Tysklandssamtliga arbetstagare i AMS-åtgärder? Visst har det investeratsmiljardbelopp även i nya livsdugliga fabriker. Somliga av dem äri dag modernare och effektivare än de allra bästa japanskaanläggningarna. Över lag är den östtyska industrin dock ännuinte konkurrenskraftig. Bara tio procent av produktionen går påexport, i Västtyskland över 30 procent. En möjlighet att höjakonkurrenskraften är lönepolitiken. Nästan 90 procent av deösttyska företagen är inte längre medlemmar iarbetsgivarföreningen. Facket har förlorat sin centrala roll ochgör upp om lönerna med respektive arbetsgivare. I bland annatbyggnadsindustrin har detta redan lett till kraftigt fallandereallöner. Många ekonomer anser att lönerna i östra Tysklandskulle behöva falla med ytterligare uppåt 20 procent. Först då

kommer de nya fabrikerna och de nya arbetsplatserna att skapas iÖsttyskland och inte några mil längre österut i Polen därarbetskraften är ännu mycket billigare.

LÖNERNA SÄNKSÄr detta ett realistiskt perspektiv? Politikerna säger nej.Tyskland befinner sig mitt uppe i en valrörelse som utmynnar iförbundsdagsvalet i slutet av september 1998. Det vore politisktsjälvmord att i dag propagera för sänkta löner.

Som tur är bryr sig varken de anställda, de arbetslösa ellerarbetsgivarna om politikerna och deras valkylkyler. Det enaföretaget efter de andra sluter i dag avtal som medger bådekraftigt sänkta löner och flexibla arbetstider anpassade efterorderingången och behovet av arbete. 72 procent av företagen hari dag sådana här individuella uppgörelser.

Fortsätter denna trend så innebär det att Östtyskland får en nychans. Anpassningen kommer visserligen att ta längre tid ochblir dyrare för både Tyskland och för Europa än om man frånbörjan hade följt läroböckerna. Men det finns trots allt ettljus i slutet av tunneln, bara man låter marknaden bana sig vägoch inte förväntar sig att Östtyskland skall bli en kopia avVästtyskland.