Östersjöns medicinska problem

Det bor ungefär 90 miljoner människor i Östersjöregionen som släpper ut sitt avlopps­vatten i havet. Visst har det under de senaste decennierna byggts splitter nya reningsverk i Polen och Baltikum som allt bättre tar hand om kväve och fosfor, men många skadliga ämnen rinner fortfarande rakt igenom verken och ut i havet. Anti­biotika, hormoner, antihistaminer, epilepsimediciner, smärtstillande ämnen, blodtryckssänkande medel och mycket annat.

Det är ämnen som är till för att påverka biologiska system. Det är ju det som är meningen. Men alla de läkemedel som i bästa välmening ordinerats sjuka människor kommer med tiden ut med urinen och hamnar till sist i Östersjön. Där skvalpar de runt tills de bryts ned, vilket kan ta åratal.

– Biologiskt är människan ganska lik jästsvampar och musslor, så havsorganismer påverkas också av läkemedlen, säger forskaren Hanna Oskarsson vid Stockholms universitet när jag besöker Askö marinbiologiska laboratorium längst ut i Trosa skärgård. Hon studerar hur läkemedel av olika sorter påverkar musslor och andra blötdjur.

Hennes resultat är nedslående. Läkemedlen försvårar både tillväxt och fortplantning hos havsorganismerna. Och en cocktail av olika medel har större effekt än samma koncentration av läkemedlen var för sig.

Renhållningsarbetare

Östersjöns biomassa består till 80 procent av ryggradslösa djur, däribland musslor. Just blåmusslorna är extra viktiga, för det är de som är de huvudsakliga renhållningsarbetarna i havet. Faktum är att hela Östersjöns vattenmassa kan filtreras genom blåmusslor fyra gånger på ett år. Skulle blåmusslorna försvinna skulle Östersjön förvandlas till en kloak.

Om det nu kan vara till någon tröst är det betydligt värre i andra delar av världen. Antibiotika som passerat bäst-före-datumet säljs ut till fattiga länder och används i akvakultur och jordbruk.

– Värst är det nog i Mekongdeltat, säger Michael Tedengren, professor i marin­ekologi.

Där, i sydvästra Vietnam, odlas stora mängder räkor och pangasius (en slags sötvattenfisk släkt med malen). Där häller man antibiotika rakt ner i vattnet i tron att man därmed håller de odlade fiskarna något så när friska. Resultatet blir antibiotikaresistenta bakterier. Nej, det är nog bäst att undvika pangasius i snabbköpet.

Det finns också andra miljöfarliga ämnen som skapar problem i Östersjön. Båtars botten­färger innehåller gifter som ska hindra påväxt av havstulpaner och andra organismer. Det är nämligen platsbrist i havet, och när ett mussel- eller havs­tulpanyngel hittar en obebodd fläck slår den sig omedelbart tacksamt ner.

– Det finns sedan länge EU-bestämmelser som förbjuder tungmetaller som tenn, koppar, zink och kadmium i båtbottenfärg i Östersjön, säger Brita Eklund, som forskat på färgernas inverkan på miljön.

– Men på västkusten får de fortfarande användas. Så 30 procent av alla fritids­båtar i Östersjön är målade med bottenfärg avsedd för västkusten.

– Småbåtsvarv och uppläggningsplatser för fritidsbåtar kan vara lika förorenade som den giftiga marken vid Nobels gamla fabrik i Vinterviken.

Marin inavel

Östersjön är ett ovanligt och känsligt havs­område, säger Michael Tedengren. Det beror inte minst på att det är ett så ungt hav, det föddes ju först efter istiden, för bara ungefär tiotusen år sedan. Genom de trånga sunden vid Öresund och Bälten kom västerhavets havsorganismer som immigranter in i det bräckta vattnet. I västerhavet är salthalten 35 promille. I Östersjön knappa 10. Det var bara ett fåtal arter som lyckades anpassa sig till den låga salthalten.

Det innebär att Östersjön är en artfattig miljö. Här finns bara en art av havstulpaner mot västkustens fyra. Här finns också färre arter av alger och mollusker. Alla organismerna härstammar från ett fåtal första immigranter från västerhavet. Det innebär att den genetiska diversiteten är låg. En sorts marin inavel, med andra ord.

Runt förra sekelskiftet skrev Albert Engström lyriska betraktelser när han hade sett ejder i Stockholms skärgård. På den tiden var ejdrarna sällsynta. Det är de inte i dag.

– Vattnet är numera näringsrikt, säger Michael Tedengren. I dag finns det gott om småfisk som skarpsill.

Jaha, men hur är det då med Östersjö­torsken? Är den tillbaka?

– Ja och nej. Det finns bestånd av ung torsk, men decimeras de för hårt kan de inte förnya sig. Torskrommen behöver en salthalt på 12 promille för att kunna utvecklas. Så salt vatten finns bara i djuphålorna, men där är ofta vattnet syrefritt.

Problemet är att Östersjön fungerar som en fjord. Vid Öresund och Stora Bält finns grunda trösklar. Från ytan och ned till tröskeldjupet finns sött eller bräckt vatten, och under det saltare och tyngre bottenvatten. Skillnaden i densitet gör att vattnet blir stabilt skiktat. Det gör att bottenvattnet med tiden blir syrefattigt, eftersom skiktningen förhindrar omblandning.

Saltvatteninbrott

Inflöde av saltvatten sker bara ungefär vart tionde år, när höststormar från väster samman­faller med högtryck över Baltikum. Då kan det salta och tunga bottenvattnet från Kattegatt flyta över trösklarna och fylla Östersjöns djupvattensbassänger med salt och syrerikt vatten. År 2003 skedde det senaste riktigt kraftiga saltvatteninbrottet.

– Det är bäst vi är försiktiga med torsk­fisket, för det verkar som om de stora saltvatteninbrotten kommer alltmer ­sällan. Och ett hav utan fisk, som på Albert ­Engströms tid, vill vi ju inte ha, säger ­Michael Tedengren.