Ordet som alla direktörer säger – men inte riktigt kan förklara

Jacob Wallenberg är i Washington D.C. för “att träffa folk”, men hinner med ett kort samtal med Affärsvärlden innan dess. Klockan är sju på morgonen och han har precis avslutat ett gympass nere i hotellets källare. Hantelcurls, bänkpress, push-ups och knäböj. Men är Investors ordförande pigg nog för att filosofera om de svårdefinierade begreppen långsiktighet och kortsiktighet, begrepp som den senaste tiden blivit alltmer använda och därmed också alltmer urvattnade?

– Jag är alltid pigg i huvudet, hahaha, men jag har inte hunnit äta frukost, säger Jacob Wallenberg, tar sats och sätter i gång:

– Andra kan betrakta det kortsiktiga kapitalet som ett hot, men jag gör det inte. Jag tycker det är bra att det finns. Jag tycker det är utmärkt. Jag tycker det är angeläget att kapitalmarknaden består av olika prioriteringar som stöts och blöts mot varandra, då fungerar marknaden som bäst, tycker jag. Jag tycker det är jättebra.

På frukostbordet väntar äggröra och amerikanska pannkakor med lönnsirap, utanför hotellfönstret är vårsolen på väg upp för att under dagen komma att värma luften till 23 grader, och en timmes flygresa norrut kommer mäklarna på Wall Street snart skrika fram ett nytt all-time-high för indexet Dow Jones. Och Jacob Wallenberg är på strålande humör.

Men den senaste tidens svenska debatt om långsiktiga industrialister kontra kortsiktiga kapitalister har varit allt annat än fryntlig. Christer Gardells framfart fick statsminister Persson att varna för riskkapitalister “som kan komma att slå sönder” Volvo, “ett speciellt företag”, och utmanaren Reinfeldt stämde in med sin oro för att “frånvaro av långsiktiga, starka ägare” öppnar upp för “rovkapitalism”.

Även företag som Swedish Match, Boliden och Eniro har lockat till sig aktörer som har pekats ut som kortsiktiga. Kortsiktiga i betydelsen skadliga, oseriösa, giriga.

Mot denna värld av solbrända och flinande finansvalpar har en solid mur av långsiktiga industrialister ställts upp. Långsiktiga i meningen företagsbyggare, vederhäftiga, ansvarsfulla. Långsiktig är det allra finaste ordet i Svenska Akademiens affärsakademiska ordlista, och på senare tid har alla använt det. Vem du än är, vad du än har för planer, gör för guds skulle klart att du är långsiktig om du skulle få för dig att köpa en större post aktier i ett börsnoterat svenskt bolag.

– Jag är glad och tacksam över förtroendet att få föra familjens tradition som långsiktig och aktiv ägare vidare i egenskap av styrelsens ordförande, sa Viveca Ax:son Johnson när hon tidigare i år fick plats på kortändan vid Nordstjernans styrelsebord.

– Personligen är jag lite besatt av det långsiktiga industriella perspektivet, deklarerade fondjätten Swedbank Roburs Marianne Nilsson nyligen i Affärsvärlden.

– Behåll valberedningarna, men tillåt endast historiskt dokumenterat långsiktiga ägare, kräver styrelseveteranen Ulla Reinius.

– Vi jobbar långsiktigt, försäkrar Christer Gardell. Om och om igen.

Numera finns det till och med ett fint pris för långsiktighet. Under största möjliga mediefrånvaro och tystnad delade Handelsbanken Fonder i mars ut “Hector”, “en utmärkelse till ett företag som når sin framgång genom att arbeta konsekvent, målmedvetet och, inte minst, långsiktigt”. I konkurrens med bland annat Clas Ohlson fick det brittiska kemibolaget Johnson Matthey ur Handelsbankens koncernchef Pär Bomans stolta hand ta emot en statyett i form av en trojansk soldathjälm. Hektor var ju som bekant Trojas uthålliga och så gott som osårbara prins, som dock dödades i strid av den grekiske hjälten Akilles.

***

Investmentmännen
Investmentbolaget Industrivärdens huvudkontor på Storgatan i Stockholm är väl inte direkt antikt, men dess guldskimrande fasad för ändå tankarna någonstans ditåt. I receptionen pågår renovering, där ny färg stryks på väggar och socklar och paneler fräschas till. Det sitter nymålat-lappar lite överallt.

– Men allt kommer att se precis likadant ut som förr, försäkrar kvinnan i växeln och visar en bok som gavs ut med anledning av den förra renoveringen, för 15 år sedan.

Det är också så Industrivärden känns. Det putsas och fejas bakom kulisserna, med aktieköp för några hundra miljoner här och försäljning för några miljoner där, men när ridån väl dras undan har publiken somnat för länge sedan. Här står tiden stilla. Industrivärden har kommandot i företag som SSAB, Sandvik, Handelsbanken, SCA och ett stort inflytande även i Ericsson, och kommer att ha det till jordens undergång. På Industrivärden gillar man säkert Warren Buffett, mångmiljardären på aktieaffärer som inte skulle ha något emot om börsen hade öppet för handel endast en dag per år, eller ännu mer sällan. Warren Buffett, den 76-årige aktiegurun som aldrig lockats av att flytta sin verksamhet från Nebraska till Wall Street eftersom han inte vill komma för nära alla affärshungriga mäklare och analytiker. “De tjänar pengar på aktivitet, du tjänar pengar på inaktivitet”, som han brukar säga till sina åhörare för att understryka betydelsen av långsiktigt ägande. Grundinställningen är till och med mer än långsiktig: när Warren Buffett köper aktier gör han det med övertygelsen att bolaget är så välskött och dess affärsidé så evig att han aldrig ska behöva sälja. Tänk Coca-Cola, Gillette och försäkringsbolag, till exempel.

– Tjena, säger Industrivärdens vd Anders Nyrén och visar vägen till nästa våning, uppför en spiraltrappa och in i ett mötesrum. På bordet ligger en bibba med utskrivna slides som sammanfattar Industrivärdens affärer de senaste åren, och vad för slags företag Industrivärden är: “Långsiktig industriell utvecklare av publika företag.” På första sidan visar en graf hur 1 krona investerad i Industrivärden 1945 har vuxit till 8 300 kronor i dag, jämfört med 3 600 kronor i en indexinvestering. 1945! Långsiktighet… I sitt vd-ord i årsredovisningen använder Anders Nyrén också L-ordet inte mindre än fem gånger.

– Jasså, det lyckas jag med, säger han och drar i gång en filibusterliknande utläggning om vad han menar.

– Jo, det är inte bara en fråga om tid, det är ett förhållningssätt. Vi vill vara med och utveckla företag, och för att göra det måste man ha inflytande, och för att ha inflytande måste man ha en viss storlek på sitt innehav. Man ska företrädelsevis vara störst ägare, och det uppfyller vi i de flesta av våra innehav.

– Man kan också säga att vi ibland har ett inflytande som är större än vad vi röstvärdemässigt eller kapitalmässigt egentligen har, och det beror på det vi pratar om, nämligen långsiktighet, säger Anders Nyrén och lutar sig fram så att den röda slipsen med en massa små cyklister på hänger fritt i luften.

Genom att vara en långsiktig ägare som stöder långsiktiga affärsbeslut och perspektiv, menar Anders Nyrén, skapar Industrivärden ett förtroende hos såväl andra investerare som företagets övriga styrelseledamöter och ledning. Det finns en symbios mellan makt och inflytande, säger han, där den ena delen inte går att använda utan att den andra är på plats.

Långsiktighet betyder också att man på Industrivärden inte prioriterar resultatet under ett enskilt kvartal eller ens under ett år. Investeringshorisonten vid en ny investering är fem till sju år, och under den tiden ska kapitalet, med Industrivärdens engagerade insatser, ha möjlighet att fördubblas.

Och kunskap, allt handlar om kunskap. För att vara en långsiktig ägare måste man vara både kunnig och engagerad, man måste kunna det man gör och hela tiden lära sig mer om det. På Industrivärden används merparten av tiden till att följa och utveckla kunskapen om de bolag man har investerat i, förklarar Anders Nyrén. På analytikeravdelningen arbetar 12 helskärpta killar och tjejer som dagarna i ända tänker till om Industrivärdens portfölj, utan att få tillgång till insiderinformation från styrelserepresentanter som Anders Nyrén.

– Som en aktiv och engagerad ägare gillar man inte när det går dåligt. Men när det ändå går dåligt säljer man inte och hoppar på nästa tuva, utan man tar sitt ansvar, man gräver ned sig i problematiken med ledning och styrelse och försöker vända på utvecklingen, säger Anders Nyrén.

Men, vänta nu. Industrivärden ägde aktier i Skandia i åtta år men klev av i slutet av 2003 när allt handlade om miljonbonusar och skumma lyxlägenhetsrenoveringar och både företaget och aktien var fullständigt utbombade. Då sålde Industrivärden, med en reaförlust på 1,5 miljarder kronor.

– Ja, men där var vi inte aktiva ägare, säger Anders Nyrén och drar den första av många djupa och lite lätt uppgivna suckar.

– Det här är jätteviktigt… Vi var Skandias näst största ägare, men med mindre än 5 procent av aktierna har man inte det inflytande som jag pratar om. Jag pratar om något helt annat än att vara marginellt störst, jag pratar om att vara en tydlig huvudägare. Det var vi aldrig i Skandia. Och vi investerade de frigjorda medlen i Sandvik, vilket varit en långt bättre affär än värdeökningen i Skandia.

Tydlig huvudägare var Industrivärden däremot i den isländska protestillverkaren Össur, där de första aktierna köptes 2002. Men 2006 var samtliga Össur-aktier sålda.

– Där var vi en långsiktig, aktiv ägare. Men Össur var i en väldigt speciell situation. Det fanns en annan ägare, en dansk, som parallellt med sin huvudverksamhet hade byggt upp en portfölj med medicinteknik, och där passade Össur så oerhört bra och det var naturligt för oss att sälja till en väldigt god kurs. Vi tjänade 400 miljoner kronor och kunde möjliggöra för Össur att industriellt utvecklas än bättre, säger Anders Nyrén, som tycker att ägarperioden i Össur blev ovanligt kort, men att det samtidigt inte är det som det handlar om.

– Långsiktighet är en mental inställning till hur man jobbar. Vänd på det! Vi kommer aldrig att gå in ett bolag, tömma det på alla pengar, se till att vi får jättegoda vinster genom att inte investera och få upp kursen och sen gå ur. Det är inte att utveckla bolag. Vi ser till att i alla lägen vara med och utveckla bolagen långsiktigt.

Vid sidan av Sven Hagströmers och Mats Qvibergs Öresund är Industrivärden egentligen det enda investmentbolaget på Stockholmsbörsen som i stort sett enbart sysslar med börsnoterade aktier. Ratos är helt inriktat på private equity, det vill säga ej börsnoterade och ofta stabila och lönsamma företag, och det finns flera mindre investmentbolag som ofta sysslar med riskkapital riktat mot små forskningsbolag utan någon större producerande verksamhet. Kinnevik och Lundbergs arbetar både med en börsportfölj och onoterade verksamheter. Bredast av alla börsens investmentbolag är Investor, som spänner över hela fältet från riskkapital, via börsnoterat, till private equity.

Industrivärden är det näst största investmentbolaget med ett börsvärde på 57 miljarder kronor. 97 procent av aktieportföljen utgörs av innehav i nio bolag på Stockholmsbörsen, där Handelsbanken, Sandvik och SSAB väger tyngst. Framgången har varit god. Industrivärdens aktie har de senaste tio åren givit en avkastning som årligen slagit börsindex med 4 procentenheter.

En styrka som Industrivärden gärna lyfter fram är att företagets administrativa kostnader är låga 0,15 procent av det förvaltade kapitalet. Men på sätt och vis är Industrivärdens långsiktighet ännu billigare, faktiskt helt gratis – den finansieras nämligen av kortsiktig trading.

– Industrivärdens korta aktieaffärer har hittills med råge täckt alla Industrivärdens omkostnader, berättade Industrivärdens ordförande Tom Hedelius nyligen för Affärsvärlden.

Verksamheten är liten men avancerad. Totalt har Industrivärden ungefär 200 miljoner kronor i sin korta handel, uppdelade på tre portföljer. I den första handlas med derivat där den genomsnittliga ägartiden är ungefär två månader, i den andra portföljen ligger aktier med en placeringshorisont om ett halvår och i den tredje bedrivs trading där aktierna behålls i allt från en dag till ett par veckor. De senaste knappt fyra åren har Industrivärdens korta handel genererat vinster på ungefär 700 miljoner kronor, och därmed ledigt täckt förvaltningskostnaderna som uppgått till 320 miljoner kronor.

– Vårt huvudfokus är det långsiktiga, försäkrar Anders Nyrén.

– Men eftersom vi kan så mycket om företag på börsen och ser uppenbara grejer och dessutom är ordentligt finansiellt skolade, så är det här gratispengar som följer med vår analysmodell.

De flesta aktörer på börsen ägnar sig nog en del, mer eller mindre, åt trading. Men en som inte gör det, som ändå har fått utstå spott och spe för sin påstådda kortsiktighet och sin klipparattityd, är Cevians grundare Christer Gardell.

– Nej, du kan inte förena en långsiktig investeringsstrategi med trading. Trading tar alltid överhanden. Du öppnar för massvis med brus, mäklare som ringer upp med en massa tokiga idéer hit och dit, sa Christer Gardell nyligen till Placera.nu.

Ungefär samma inställning som Warren Buffett, alltså, men ändå har Cevian allmänt fått den lite fräsigare benämningen “aktivistfonden”, inte “investmentbolaget”. Senast gäller det i Volvo, där Cevian har seglat upp som en av de största ägarna och, utan framgång, äskat styrelserepresentation. Bland dem som motsatt sig denna idé finns bland annat Industrivärden, som trots sitt marginella ägande finns med i både valberedningen som styrelsen.

Enligt Anders Nyrén är Industrivärdens investering ändå att betrakta som den i Skandia, ett innehav som ligger utanför den långsiktiga aktieportföljen och i princip kan säljas när som helst. Men vad är det egentligen som skiljer Cevian från Industrivärden, förutom att den sistnämnda på ett framgångsrikt sätt ägnar sig åt trading? Båda säger att de är långsiktiga. Båda vill ha styrelserepresentation för att kunna tillföra sina idéer och sin kunskap. Båda har en fokuserad aktieportfölj. Samtidigt tycks ingen av dem vara främmande för att sälja, om rätt tillfälle ges (Cevian: Lindex, Skandia. Industrivärden: Össur, Skandia)

– De är ju helt annorlunda i sin affärsidé, eller hur? De söker ju undervärderade situationer och vill få fram, om jag förstått dem rätt och om jag tolkar vad jag ser, en quick fix. De fixar det och sen går de ur. Vår affärsidé är att gå in med ett långsiktigt perspektiv som aktiva ägare i välskötta bolag med god fortsatt utvecklingspotential, säger Anders Nyrén.

En viktig skillnad, enligt Anders Nyrén, är också att Industrivärden gärna säljer till ett bra pris, men bara om det är “industriellt riktigt” och köparen är en ny huvudägare, som i fallet Össur. Industrivärden skulle aldrig göra som Cevian, som dragit ned sitt ägande i Lindex genom successiva försäljningar över börsen.

Men den kanske viktigaste skillnaden är synen på företagens balansräkningar. För Industrivärden är det viktigaste att innehavsbolagen har en kapitalstruktur som möjliggör god lönsamhetstillväxt genom investeringar. Därefter kan eventuella överskott delas uill ägarna. Anders Nyrén lyfter också gärna fram att de företag Industrivärden är med och styr de senaste åren har delat ut massor av pengar till sina ägare genom inlösen- och återköpsprogram. De senaste tre åren har Sandvik, Handelsbanken, SSAB, Skanska och Munters gjort sådana utskiftningar om totalt 34,2 miljarder kronor. Industrivärden delar gladeligen ut pengar till ägarna, men där Industrivärden klubbar igenom 34 miljarder kronor finns det andra, och allt fler, aktörer som utan problem ser utrymme för 64 miljarder kronor.

– Det är inget fel med att det finns en corporate raider, det tillhör den moderna kapitalismen. Jag har inga problem med att de finns. Jag försöker bara påtala skillnaden och att vi står för någonting helt annat. Vi står för långsiktighet, vi springer ett maratonlopp. Det är kanske inte så kul att titta på ett maratonlopp, men vi kommer jävligt långt över tiden. De som springer 100-meterslopp kanske är mer spännande, som ett fyrverkeri. Men vi finns kvar och tuggar på, säger Anders Nyrén, och får frågan vilka det egentligen är som inte är långsiktiga.

– De flesta är inte aktiva och långsiktiga. Att ha den här investeringsstilen fordrar en del. Det kräver att du har en stabil ägarkrets, att du har en styrelse och en ledning som är helt införstådda med färdriktningen. Därför att det här är något som går stick i stäv med mångt och mycket av det vi ser i modern kapitalmarknad. Men vi tror på det här och det har ju givit aktieägarna en mycket bra värdeutveckling.

***

Institutionen
Det är någonting lurt med kontorskomplexet på Vasagatan 11 i Stockholm, för det luktar marijuana i entrén. En så där bedövande söt och tung doft. I huset sitter också ett par av Sveriges tyngsta kapitalförvaltare, nämligen Tredje och Sjunde AP-fonden. Båda arbetar förstås med långsiktig förvaltning, riktigt långsiktig förvaltning. I alla fall i tid räknat.

Tredje AP-fonden, som förvaltar över 210 miljarder kronor, lyfter fram två aspekter av sin långsiktighet. För det första handlar det om att fondens pensionsförvaltning nästan per definition är långsiktig, där insatta pengar teoretiskt sett inte ska tas ut förrän om 30-40 år. För det andra arbetar fonden under en utvärderingshorisont, framtagen av ägaren Sveriges riksdag, som utgörs av en rullande femårsperiod. En annan aspekt av Tredje AP-fondens långsiktighet är att den har ett väldigt litet likviditetsbehov, vilket betyder att det ska mycket till för att fonden ska hamna i en akut situation där den oplanerat måste sälja för att klara av sina åtaganden. Dagens och framtidens utbetalningsnivåer är under kontroll, åtminstone så länge Sverige inte går in i tidernas depression.

– Utifrån alla de här kriterierna är vi en långsiktig investerare. Vi är inte inne för cherry picking utan är här för att stanna, säger Kerstin Hessius, vd för Tredje AP-fonden.

Kerstin Hessius är lika glad som på bilden i sin årsredovisning och flyger rastlöst fram och tillbaka i stolen medan hon tuggar nikotintuggummi och berättar om sin syn på investeringar, långsiktighet och kortsiktighet. Under sin karriär har hon arbetat på flera olika positioner i finansvärlden, bland annat på Östgöta Enskilda Kapitalförvaltning och Alfred Berg, som vd för Stockholmsbörsen och som vice Riksbankschef. Och, sist men inte minst, som ekonomijournalist.

“Likviditetsbehov” är ett ord Kerstin Hessius ofta återkommer till. Det är framför allt det kontrollerade och låga likviditetsbehovet som möjliggör Tredje AP-fondens långsiktiga placeringar. Exempelvis har Tredje AP-fonden hakat på den allra senaste trenden bland världens stora institutionella placerare: infrastrukturtillgångar. Bland annat i USA har kombinationen stora investeringsbehov och små resurser tvingat delstater och kommuner att tänka nytt, vilket gjort att allt fler broar, skolor, landsvägar, reningsverk och flygplatser byggs och drivs i privat regi med kontrakt som spänner över allt från 15 till 50 år. Det längsta projekt Tredje AP-fonden är med i är en infrastrukturfond som sträcker sig 30 år fram i tiden, lika långt som själva kontrakten i fonden. Även om det finns en andrahandsmarknad, om än en trög sådan, så har Tredje AP-fonden för avsikt att vara med hela vägen. Avkastningskravet ligger på hyggliga 8-10 procent. Återigen: det låga likviditetsbehovet gör att Tredje AP-fonden aldrig behöver sälja tidigare än tänkt, mot sin egentliga vilja. Även i en pressad marknad kan man stanna kvar och vänta in vändningen.

Finns det inte en potentiell fara i det? Att man är alltför långsiktig och tänker att det ordnar sig?

– Uppdraget är att nå en hög avkastning till låg risk, och det får man inte göra avkall på bara för att man är långsiktig och säga att det ordnar sig med tiden. Det handlar om att värdera varje enskild situation, säger Kerstin Hessius.

– Men om det är så att vi bedömer att en av våra investeringar är väldigt dåligt skött och inte förväntas skapa en rimlig avkastning så är det självklart att vi ska kliva av. För vi måste förvalta våra pengar på bästa sätt.

Hur långsiktig Tredje AP-fonden än är så är den det alltså inte till vilket pris som helst. En dålig investering avyttras, vilket emellanåt tänder en debatt om att det institutionella kapitalet, framför allt de statliga pensionsfonderna, kanske borde agera på ett annat sätt. När ett välkänt svenskt företag har problem, försäljningen viker, aktien rasar och människor förlorar sina anställningar, så dröjer det inte länge innan debatten är i gång: Var är pensionsfonderna, det institutionella kapitalet? Varför är de inte här nu när de behövs? För Kerstin Hessius finns det dock ingen tvekan:

– Långsiktigheten får inte medföra att vi gör avkall på hög avkastning.

– Min syn är att om någon verkligen behöver det institutionella kapitalet och har en bra story att berätta, så kommer det institutionella kapitalet att finnas där. Men om storyn inte är tillräckligt bra, så kommer vi inte att komma. Vi ställer precis samma krav som vilken investerare som helst.

Dagens debatt är dock egentligen den motsatta. I stället för personalöverskott och kapitalbrist går företagen så bra att de knappt vet vad de ska göra med alla sina pengar. Den vanligaste frågan handlar om hur stora belopp som ska delas ut, och ofta trycker nya ägare på för att inte bara mycket pengar, utan massor av pengar ska skiftas ut. Samtidigt som de bedyrar sin långsiktighet.

– Långsiktighet är förenat med positiva vibrationer, förklarar Kerstin Hessius.

– Långsiktigt kapital är ett kapital som står där i alla lägen och stödjer mig, och det uppfattas också som väldigt genomarbetat och genomtänkt. Långsiktighet används ofta i olika sammanhang när man vill driva sin egen fråga, för det är svårt att argumentera emot, just eftersom det är så positivt värdeladdat.

– När en intressent säger att “de där är inte tillräckligt långsiktiga”, så säger de egentligen “de vill inte göra som vi vill”. Det är ett sätt att argumentera på som har börjat användas i olika sammanhang när man har en egen agenda som man vill få andra att hänga med på. Det är ett slags lobbyverksamhet man bedriver.

Orsaken till att användningen av ordet långsiktighet blivit alltmer frekvent är, enligt Kerstin Hessius, att dessa konfrontationer på marknaden har blivit allt vanligare. Det handlar inte bara om att flertalet börsföretag sitter på fetare kassakistor än på länge, utan också om att antalet företagssammanslagningar och förvärv är på en mycket hög nivå. Där det finns affärer finns det pengar, och där det finns pengar finns det snart olika aktörer som vill ha sin andel. Hedgefonder och så kallade aktivistfonder blir allt större, och samarbetar dessutom på ett sätt som tidigare inte varit fallet.
– När alla de här krafterna kommer på en och samma gång så upplevs det som att det finns mycket hot, att det är någon som rubbar cirklarna för vissa, säger Kerstin Hessius.

– Men det är otroligt nyttigt för alla bolag att diskutera hur balansräkningen ska se ut. Någon måste ju vara kravställare, och vad som i slutändan kommer ut beror på styrkeförhållandena och på hur bra man är på att övertyga. Det ställer högre krav än vad det har gjort tidigare, men jag tror inte att det per se innebär att ledning och styrelse inte kommer att få stöd om de är tillräckligt bra på att förklara.

Tredje AP-fonden investerar varken i hedgefonder eller aktivistfonder, men inte av ideologiska skäl. Hedgefonder anses inte tillföra tillräckligt i förhållande till sina kostnader, och aktivistfonder har fått stå tillbaka för andra alternativa placeringar.

Däremot har Tredje AP-fonden en hel del investerat i private equity-fonder, som ofta pekas ut som lite läskiga när de köper ett helt bolag, effektiviserar det under ungefär fem år och säljer det vidare. Den som investerar i private equity-bolagens fonder låser oftast in sina pengar i tio till tolv år, även om det förstås finns en andrahandsmarknad även här.

– Som ägare är de inte extremt långsiktiga, men de värden de bygger är i de flesta fall väldigt långsiktiga. Och det är ju inte ägandet i sig som är intressant, utan vilka värden som skapas. Det är det som vi bryr oss om. Om det visade sig att alla bolag som kom från private equity underperformade, då skulle private equity inte existera, säger Kerstin Hessius.

Men liksom Industrivärden sysslar Tredje AP-fonden också med riktigt kortsiktig handel, i det närmaste som vilken hedgefond som helst. I botten av sin gigantiska portfölj har Tredje AP-fonden “normalportfölj” som ligger och tickar på, där analysen av olika regioner, marknader, branscher och företag gjorts på riktigt långsiktiga prognoser. Avkastningskravet på hela portföljen ligger på 4 procent i real avkastning. På kortare sikt och på marginalen kan Tredje AP-fonden vara mer eller mindre positiva till sina investeringar, och därför vikta om sin portfölj. Denna aktiva förvaltning har som mål att bidra med en avkastning på 0,6 procentenheter per år, men de senaste tre åren har man nått halvvägs. 0,3 eller 0,6 procentenheter, spelar det någon roll? Jo, skillnaden är faktiskt 1,5 miljarder kronor.

– Den aktiva förvaltningen utgör en ganska liten del av verksamheten, och där kan man ju inte säga att vi är särskilt långsiktiga. Men det är så aktiv förvaltning fungerar, säger Kerstin Hessius.

***

Familjen
Långsiktighet är ett modeord i dessa dagar, säger Jacob Wallenberg på telefon från andra sidan Atlanten medan han stretchar, knyter slipsen och tittar på CNBC:s morgonsändning. Med i luren finns också Investors tillförordnade informationschef Oscar Stege Unger. Wallenbergarna brukar vilja ha det så.

– I takt med att det kommer in alltmer kortsiktigt kapital i kapitalmarknaden, det må vara olika hedgefonder eller aktivistfonder, så har det uppstått en debatt kring frågan om det finns tillräckligt med långsiktigt kapital som står emot. Vi vet alla att det för att utveckla en viss typ av företagsverksamhet måste det finnas en viss kapitalmässig uthållighet. Det kan vara tung grundforskning eller kapitalintensiva produktionsprocesser, där det verkligen krävs att ägarna tillför kapital och förstår att det tar tid att få avkastning.

Jacob Wallenberg förklarar hur allting egentligen började någon gång i slutet av 1970-talet, då det dök upp nya sätt för företagsvärdering. Konglomerat var vanliga, vilket gjorde så kallade break up-kalkyler populära, något som i förlängningen ställde krav på att alla enskilda delar skulle vara välskötta för att värderingen skulle stiga. Kraven på en rationell kapitalanvändning har blivit allt större och metoderna alltmer vidareutvecklade.

– Det är uppenbart att det fortfarande finns företag där det, inom citationstecken, råder överlikviditet och där en ägare kan gå in och ställa tuffare krav på frigörelse av kapital. Men parallellt med detta har företagen blivit bättre på att hantera den här frågan, och som en konsekvens av detta har vi sett stora engångsutdelningar. Det finns ett medvetande om kapitalfrågan i företagen, både inifrån och utifrån. Men eftersom det har blivit så stora tal har det här hos vissa skapat en oro för att det är för mycket kapital som tas ut ur företagen, att de inte får tillfälle att utveckla sin rörelse, säger Jacob Wallenberg.

Investor har tio större innehav som kallas för kärninvesteringar, och filosofin här är i stort sett densamma som hos Industrivärden. Investors investeringar, däribland Atlas Copco, ABB, Scania, Electrolux, Ericsson och SEB, följs på nära håll. Värdet på portföljen är drygt 140 miljarder kronor. Investor vill vara största eller åtminstone näst största ägare, och har förstås styrelserepresentation i bolagen. Liksom Industrivärden lyfter Investor också fram sin flexibla syn på bolagens kapitalstruktur, där medel som inte kan investeras på ett attraktivt sätt ska delas ut till aktieägarna. Så har också skett de senaste åren.

– Det är ju så att om man inte har en vässad kapitalstruktur så löper man en större risk att någon annan, konkurrent eller finansiell ägare, försöker sig på att ta över bolaget för att åstadkomma värde genom en mer vässad kapitalstruktur.

Därutöver är Jacob Wallenberg engagerad i familjens stiftelser, som utöver en kontrollpost i Investor även sitter på dominerande positioner i bland annat Stora Enso och SKF.

– När vi har investerat i ett bolag så går vi inte in och kapitalrationaliserar och sen lämnar företaget. Vår traditionella arbetsform är att investera och sen långsiktigt fortsätta jobba med företaget. Ta Scania som ett exempel. Det har funnits i över 90 år i familjens närhet. Ta Stora Enso, där vi också har varit med under lång tid. Vi har varit med i nyemissioner om det krävts och vidareutvecklat bolagen och sett till att de fortsatt varit världsledande i sina branscher. Vi köper och säljer inte, utan vi köper, utvecklar och sen kan vi sälja om vi bedömer att bolaget är i bättre händer hos andra ägare. Cyklerna är väldigt mycket längre än hos många andra.

Detta gäller kärninvesteringarna, men utöver dessa har Investor även investeringar där man inte har fullt lika långsiktig inriktning. Under “operativa investeringar” finns ett styckat Gambro samt till exempel Grand Hotel och Mölnlycke. Bolagen är onoterade, Investors ägarandelar betydande och investeringshorisonten har angetts som “medel- till långsiktig”. Därutöver finns private equity-investeringar genom det delägda EQT och den egna verksamheten Investor Growth Capital. Dessutom har Investor drygt 800 miljoner kronor investerade i en hedgefond.

– Som jag sa, jag tycker det är jättebra att det finns kortsiktigt kapital också. Private equity-bolagen investerar i vissa typer av bolag och det har varit oerhört bra för många av dem. Jag upplever att vi har gått från konglomerattiden på 1970-talet, när företagen skulle äga allt möjligt, till att vi i dag kanske är i andra ändan av spektrumet där man accepterat att för att vara marknadsledare så måste man vara väldigt fokuserad.

Här kommer private equity-bolagen in i bilden i det att de köper loss verksamheter, ställer dem i ordning och tar ut dem på börsen igen.

– Jag tycker att mycket av det private equity-bolagen gör är jättebra. Sen kan det förstås slå över. Det finns säkert exempel där man kan hitta välgrundad kritik, där de gått in för aggressivt och dragit ner forskningsbudgetar eller kapitalinvesteringsbudgetar eller vad det nu kan vara för någonting, och att företagen därför inte utvecklas väl långsiktigt.

– Men jag upplever att marknaden ser igenom det här. När private equity-bolagen ska ta ett sådant företag till börsen så kommer man att “call the bluff” och säga att det här bolaget är ju inte tillräckligt starkt som det var förut och så får de inte lika bra betalt. Det finns ett egenintresse även hos private equity-bolagen att hitta rätt nivå på investeringarna, säger Jacob Wallenberg.

***

Långssiktighet kan – verkar det – handla om vilken tidsperiod som helst. Man väljer helt enkelt en som passar. Eller så tar man ingen tidsperiod alls, och pratar i stället om långsiktighet som en inställning, ett förhållnings- och arbetssätt. Och framför allt, definitionen av långsiktighet kan anpassas i takt med omständigheterna förändras. Investors vd Börje Ekholm uttryckte det träffande inför bolagsstämman i våras:

-Långsiktighet består av en massa små kortsiktigheter.