Öppna lyxfällan

Programmet Lyxfällan hör till det intressantaste man kan se på tv. Offret som exponeras har oftast samma profil:

Arbetslös ung man i glesbygd spelar på nätcasino och kör pimpad bil på kredit. Förlusterna blir övermäktiga. Han börjar ta blancolån till 12 procents ränta bara för att hålla kronofogden borta. Ångesten växer i takt med inkassokraven och dövas med hårt beskattade cigarretter. När de samlade skulderna närmar sig miljonen tröttnar till och med mamma, och TV3 får rycka ut.

Detta är vår tids ekonomiska system i blixtbelysning. Fattiga människor spelar på spel som inte går att vinna, rika människor på spel där det inte går att förlora.

Det är fruktansvärt dyrt att sakna tillgångar i dag, när en hel industri med väl kalibrerade algoritmer står beredd att slå mynt av de desperatas predikament. Sverige må ha världens häftigaste marginalskatt på arbete, men progressiviteten i skatteskalan är inget mot regressiviteten i den moderna kapitalismen.

I ena änden av spektrumet: Ronny i Dalarna som spelar roulette på avbetalning. I andra änden: Renée i Danderyd med aktier i speloperatören och kreditinstitutet.

Det är alla hävstängers moder.

Globalisering, robotisering, finansbranschens explosiva utveckling och expansiv penningpolitik har skapat en gigantisk överföring av tillgångar till dem som redan har. Mönstret är detsamma i hela den industrialiserade världen. Det handlar mer om teknik än om ideologi, men Sverige sticker ändå ut i statistiken.

Den rikaste tiondelen av svenskarna äger 78 procent, att jämföra med 63 procent i Norge och Finland. Den rikaste hundradelen av svenskarna äger nu en större andel av den samlade förmögenheten än i USA.

Samtidigt har vi byggt upp ett privat skuldberg, en lyxfälla, som också ligger i världstopp. Den privata sektorn i Sverige är världens sjätte mest skuldsatta i förhållande till ekonomin. Medan statsskulden sedan 2005 har minskat med 400 miljarder kronor har de privata skulderna ökat med 5 200 miljarder.

Den finansiella sektorns skumraskaffärer, dolda skulder och komplicerade instrument utgör inte bara en ekonomisk systemrisk utan också en social och politisk. Innovationer brukar höja säkerheten – som i fordon – men när det gäller finansbranschen anar man den omvända logiken; ju större fingerfärdighet i överföringen av resurser från fattiga till rika, desto större samlad risk.

Detta mönster borde oroa alla som tror på marknadsekonomin. Ekonomen Tino Sanandaji tar förtjänstfullt tjuren vid hornen i boken Tio
t
usen
m
iljarder. Vänstertänkaren Göran Therborn är mera förutsägbart upprörd i Kapitalet, överheten och alla vi andra.

Internationellt rasar en debatt i ämnet, med tidningar som Financial Times och The Economist, tankesmedjor som World Economic Forum och institutioner som IMF i frontlinjen. Det är bråttom att tänka om kring fördelningspolitiken, inte för att återgå till 1970-talets konfiskatoriska skatter, utan för att rädda kapitalismen från dess egna avarter.

I Sverige hörs inte mycket av detta, utom från vänster. Näringslivets organisationer och närstående partier argumenterar som om det fortfarande var 1979. Varje skattehöjning är en sossekonspiration. Diskussionen kring exempelvis arvs- och förmögenhetsskatt utgår ifrån att alla som kan – lagligt eller olagligt – gör allt för att undvika skatt. Hur blev detta en självklarhet?

Hög tid för en ny politisk giv:

• Skatteväxling från arbete till kapital och konsumtion.

• Normaliserad bostadsmarknad med marknadshyror, fastighetsskatt, avskaffade ränteavdrag.

• Massiva investeringar i skola och utbildning för social rörlighet.

Se upp!

Brexit och Trump har vållat en existentiell kris för oss som trodde på USA och Storbritannien som den fria världens stöttepelare. Förfallet inom Republikanerna och Tories är både orsak och verkan. Se upp med konservativa politiker som letar efter radikala projekt.