Opålitliga spågumman OECD

OECD spår i stort sett alltid att OECD-länderna ska växa med mellan två och tre procent för nästa år. Den senaste prognosen var dock ovanligt optimistisk och spådde en tillväxt på 3,1 procent år 2001.

OECD:s halvårsprognoser får alltid stor uppmärksamhet och tjänar i viss mån som riktmärke för andra prognosmakare. Trots att de säkert hör till de mer välgrundade och genomarbetade, betyder det inte att man ska tro särskilt mycket på dem.

De spår ju som sagt nästan alltid en tillväxt på mellan två och tre procent. Det är inte så konstigt. Det ligger ju i nationalekonomins teoretiska grundval att en ekonomi strävar mot jämvikt. Och under 1980- och 1990-talen har den potentiella tillväxten bedömts ligga just mellan två och tre procent.

Men verkligheten ser annorlunda ut, där svänger tillväxten mycket mer än i prognoserna. Under elva av de nitton åren mellan 1981 till 1999 låg tillväxten antingen under två procent eller över tre procent. I genomsnitt var avvikelsen från den verkliga BNP-tillväxten under perioden 0,9 procentenheter.

Däremot kan man knappast hitta några belägg för att OECD:s prognoser är politiskt styrda och därför spår en alltför hög tillväxt. Under perioden 1981-1999 låg genomsnittsprognosen på 2,6 procents tillväxt och i verkligheten blev den 2,8 procent. OECD låg alltså tvärtom aningen för lågt. Men att genomsnittet ligger nära utfallet betyder alltså inte att prognoserna är särskilt träffsäkra för enskilda år.

Även om 2001 inte ligger så långt fram i tiden är det nog ändå en väl lång tidshorisont att göra prognoser på.

Nästan naivt

Affärsvärlden har räknat ut hur stora felen skulle bli om man helt enkelt bara antar att tillväxten från föregående år håller i sig även under det följande året. Prognosen för år 2001 blir då helt enkelt 1999 års tillväxt, det är ju den senaste uppgiften man har under våren 2000. Man kan tycka att det är en väl naiv prognos. Men resultatet är nedslående för OECD:s prognosmakare. Den genomsnittliga avvikelsen för en sådan naiv prognos blir bara litet större, 1,2 procentenheter, än deras på 0,9. Om man istället tog prognosen för innevarande år och lät den bli prognos även för nästa år skulle man troligen minska osäkerheten något. Då blir det ännu mindre skillnad mellan den naiva och den “riktiga” prognosen. Man kan fråga sig om det verkligen är en meningsfull sysselsättning att ägna så mycket resurser åt att förbättra BNP-prognosen med enstaka tiondels procentenheter.

Lars-Erik Öller, forskningschef på Konjunkturinstitutet, menar ändå att det är ett ganska bra resultat. Om man minskar felet från 1,2 till 0,9 så är det en nedgång med ungefär trettio procent. Det är inte så illa och tyder, enligt Öller, på att OECD:s prognosmakare gör skäl för sin lön. Han pekar dock på att OECD:s prognoshorisont på 1,5 år förmodligen är ungefär så långt fram i tiden man kan gå för att göra meningsfulla prognoser. Lars-Erik Öller har själv undersökt resultaten för prognosmakare i tretton europeiska länder och kommit fram till att flertalet slog en naiv prognos på ett års sikt. På två års sikt är det däremot ytterst få som klarar att slå en naiv prognos.

Men när det gäller att förutspå konjunkturomslag är årsprognoserna inte mycket att hålla sig till. Då måste man utgå från kvartalsdata och då är det enligt Öller knappast meningsfullt att försöka göra prognoser längre fram än ett halvt år.

Konjunkturprognoser brukar ofta jämföras med att spå väder och det ligger faktiskt en hel del i det. Det går ganska bra att göra prognoser för nästa dag, enligt SMHI brukar prognosen för temperaturen nästa dag vara riktig i ungefär åttio procent av fallen. När det gäller nederbörd lyckas man spå rätt om nästa dag i sjuttio procent av fallen. Om man bara spår samma väder i morgon som i dag får man rätt i ungefär sextio procent av fallen. Men osäkerheten ökar snabbt och redan fem dagar framåt i tiden är skillnaden mellan en naiv och en “riktig” prognos bara tio procentenheter i träffsäkerhet. Längre fram än sju till tio dagar är prognoserna helt meningslösa.

Att nu göra prognoser för 2002, som till exempel Handelsbanken, S-E-Banken och Merita-Nordbanken gör, är knappast meningsfullt. Att det ändå görs beror förmodligen på att det finns kunder och andra som efterfrågar dem, kanske för att de inte förstår hur osäkra de är. I bästa fall kanske utsträckningen av tidsperspektivet för med sig vissa intressanta resonemang och då kan det ju ha ett visst värde. I värsta fall skapar det bara en falsk känsla av att man vet hur framtiden kommer att te sig.