Onödig ränterädsla

Under de senaste veckorna har både korta och långa räntor stigitkraftigt. Oron för att inflationen skall ta fart och attriksbanken snart börjar höja reporäntan har tilltagit. Motbakgrund av den senaste tidens nyhetsflöde är detta intesärskilt konstigt. Det har varit räntehöjningar i Tyskland medomnejd, nya signaler om en ännu starkare konjunktur än väntat iUSA, nya varningar från USA:s centralbankschef Alan Greenspan,högre inflation än väntat i Sverige i september, mindre utsikterför ett brittiskt inträde i EMU 1999, osv., osv.

Den stora frågan är nu därför om ränteuppgången kommer attfortsätta – och om den liksom 1994 kommer att bidra till attstrypa konjunkturuppgången i förtid? Affärsvärldens bedömning äratt risken för detta trots allt inte är särskilt stor.Reaktionerna på den senaste tidens nyheter förefaller överdrivna.

Kanske är den senaste tidens ränteuppgång i stället framför allten effekt av att räntenedgången fram tills för ett par veckorsedan var överdriven. Tioårsräntor på under sex procent och enräntemarginal mot Tyskland på 0,5-0,6 procentenheter är nästanför bra för ett land som Sverige. Med inflationsförväntningar påtvå procent och utsikter om en ganska stark konjunkturuppgångvore det förvånande om tioårsräntan varaktigt sjönk under sexprocent. Särskilt som man inte helt kan bortse från risken attinflationen faktiskt tar fart under de närmaste åren.Lönerörelsen, ökande löneglidning om arbetsmarknaden blirstarkare och ökande privat konsumtion är välkända hot mot denlåga inflationen.

Men detta är inget nytt. Det troligaste är nog också attriksbanken i så fall stramar åt så mycket att inflationen hållsnere. Då blir det en svag real utveckling med ökandearbetslöshet – och då behöver inte de långa räntorna stigasärskilt mycket. Riskerna för överhettning är knappast helleröverhängande, utan ligger snarare något eller ett par år framåti tiden.

Att Tyskland och dess grannländer börjar strama åtpenningpolitiken ökar naturligtvis risken för att ävenriksbanken måste strama åt. Att räntorna i Tyskland och dessgrannländer höjs innebär ju normalt att deras valutor stärks,dvs. att kronan försvagas, och det kan via stigande importpriserge en inflationsimpuls i Sverige. I så fall kan riksbanken sesig tvingad att börja höja reporäntan.

Men hittills har inte räntehöjningarna i Europa försvagat kronan.Den har tvärtom legat ganska stabilt kring ett ecuindex på 114.

Att den amerikanska konjunkturen återigen verkar vara starkareän väntat borde inte dra upp räntorna i Europa, åtminstone intevaraktigt och kraftigt. Även om inflationen fortfarande är låg iUSA så är rimligtvis risken för att den snart tar fart mycketstörre i USA än i Europa.

I USA ser första halvårets tillväxt på strax över fyra procent iårstakt ut att hålla i sig ännu ett kvartal. Eftersomarbetslösheten samtidigt är så låg är risken stor attlöneökningar och inflation snart börjar stiga. Därmed är detockså rimligt att de amerikanska räntorna stiger mer än i Europa.Räntemarginalen mellan USA och Europa har ju redan vidgats enhel del sedan i början av 1996, då tyska och amerikanska räntorlåg på ungefär samma nivå. Om den amerikanska utvecklingen visartendenser till överhettning kommer den säkert att vidgas ännumer.

Att inflationen i Sverige blev högre än väntat i september ärknappast tecken på att inflationen återigen är på väg att bliför hög. Det senaste årets prishöjningar beror framför allt påhögre skatter och sänkta subventioner (se sid 86). En annanfaktor som bidrog både till den kraftiga räntenedgången förnågra veckor sedan och till den senaste tidens uppgång är deskiftande bedömningarna av när Storbritannien kan tänkas gå medi EMU.

De senaste uppgifterna, som bygger på en intervju i The Timesmed den brittiske finansministern Gordon Brown, tyder på att dettrots allt inte är sannolikt att Storbritannien kommer med redan1999. Därmed är vi tillbaka till läget för några veckor sedan.Om ett tidigt brittiskt deltagande återigen skulle se mersannolikt ut kanske det ger räntorna en ny skjuts nedåt. Fråndagens utgångspunkt innebär det alltså ingen risk för svenskaräntor utan bara en viss chans till en ny räntenedgång.Sammantaget blir slutsatsen att de långa räntorna i Sverige ochTyskland och dess grannländer förmodligen är på väg uppåt, menatt ränteuppgången inte alls blir lika kraftig som 1994. I USAfinns det däremot anledning att befara en kraftigareränteuppgång.