ONÖDIG EMU-ORO: Bara en katastrof kan försena EMU-starten

Men i själva verket är läget på EMU-fronten faktiskt ganskalugnt. Den dramatiska förändringen i dollarns värde på senaretid har inte påverkat de interna relationerna mellan de tänkbarablivande valutorna nämnvärt. I EMU-blocket är det stabilt.Dollaruppgången ses som en gudagåva.

Vad var det t.ex. fransmännen önskade så hett, så sent som ivintras? Jo, en svagare franc mot dollarn. De har blivitbönhörda. Den franska konkurrenskraften ökar på världsarenantrots skattehöjningar för företagen som den nya socialistiskaregeringen driver igenom för att kvalificera sig till EMU. Inteheller på budgetfronten händer något oväntat. Alla EMU–kandidater sparar och gnetar och försöker sätta igångstrukturreformer. Det är inte alltid så lätt, men det går åträtt håll, och konjunkturen verkar också vara EMU-projektetnådig.

Det som främst skapar oron är den sifferexercis somkonvergenskriterierna inbjuder till. De är den officiellamåttstocken, och just nu ser det inte ut som om vare sigTyskland eller Frankrike – EMU:s nyckelländer – kommer att nåända fram när det gäller budgetkravet. Men vad gör detegentligen? Det är ju uthålligheten i budgetdisciplinen som ärdet viktiga; det sägs uttryckligen i Maastrichtfördraget. Ibörjan av hösten offentliggörs budgetarna för 1998. Det är åretefter mätåret. Men mot bakgrund av uthållighetskravet kommer deunder höstens lopp att tillmätas allt större betydelse. Deländer som inte når ända ner till max 3,0 procentsbudgetunderskott i år, ser just nu till att nå dit nästa år. Irealiteten blir 1998 säkerligen lika avgörande som 1997. Idag ärbedömningen följande, enligt Consensus Economics survey som harfrågat drygt 200 analytiker: 80 procent av dem tror att EMUstartar i tid. 66 procent tror att det blir med en stor krets,att detta innebär en svagare euro (än D-marken) och att denEuropeiska centralbanken i det läget höjer räntan (kanske enhalv procentenhet) för att etablera sin trovärdighet.

Bara en katastrof kan idag försena EMU. Att några tyskapolitiker (Stoiber, Biedenkopf och Schröder) försökerpositionera sig med hjälp av EMU-frågan inför delstats- ochförbundsdagsval under 1998 är inte konstigt. Det har helt enkeltinvesterats för mycket i att den monetära unionen startar den 1januari 1999 för att det skall vara möjligt att skjuta upp den.Ingenting i sak talar heller för det – EU-länderna konvergerarju i en rasande takt, trots motigheter längs vägen. Denosäkerhet som omgärdar Tysklands och Frankrikes eventuella missav treprocentsgränsen för budgetunderskott är sannoliktöverdriven.Vid förhandlingsbordet – inför Det Stora Beslutet iapril-maj 1998 – kommer olika sakliga och politiska faktorer attvägas mot varandra. Det är inte troligt att det är 3,0 somgäller då, utan runt 3 procent – vad förbundskansler Kohl änsäger idag. Ett är dock säkert: Tyskland kommer att argumenteraför ett restriktivt urval, Frankrike för ett generöst, varvidresultatet blir en kompromiss någonstans mellan dessaytterligheter.

Och blir detta för svårt så hittar man på något finurligt, somräddar alla ansikten.