Om kriget kommer

Iran, Israel, Syrien, Nordkorea… Krigsrisken är lika överhängande 2012 som den alltid har varit. I en omtalad ny bok argumenterar psykologiprofessorn Steven Pinker från Harvard för att vi nu upplever mänsklighetens fredligaste epok hittills. Trots tragedier som Kongo, Darfur, 11 september och Irak är krigandet, enligt Pinkers The Better Angels of Our Nature, på tillbakagång.

Tesen backas upp av väl vald statistik. Under det till synes blodiga 1900-talet dog bara 3 procent av alla individer till följd av mänskliga katastrofer som världskrigen. Den siffran ska jämföras med jägarsamhällets 13 procent, eller det trettioåriga kriget som utplånade en tredjedel av Tysklands befolkning.

Pinker vill gärna se en moralisk dimension i den mänskliga evolutionen. Han tar avstamp i utvecklingsläran för att förklara att våldsfrekvensen sjunkit, och för att hitta recept på hur den kan sänkas ytterligare. Pinker menar att mördandet avtog redan i och med bildandet av stater för fler tusen år sedan. Och att människan har en nedärvd förmåga till social sammanhållning och fredlig konfliktlösning, om bara de institutionella ramarna är de rätta.

I dag råder i princip global konsensus om att det är fel att slakta civila. Kontrasten till det förflutna är slående. Folkmord var förr det självklara sättet att föra krig, som i Gamla Testamentets anbefallningar om att utrota fienden.

Pinkers teser har fått stort genomslag i massmedier som famlar efter goda nyheter. Hans nya testamente tänder ett hopp hos alla som arbetar för freden, men frågan är om statistiken blir så övertygande i det långa perspektivet.

För några år sedan arbetade jag tillsammans med Hew Strachan, en av världens ledande militärhistoriker och experter på första världskriget, i ett forskningsprojekt. Hans bild av de mänskliga konflikternas historia skiljer sig radikalt från Pinkers.

”Den militära skillnaden mellan demokrati och diktatur är att demokratier krigar effektivare”, sade Strachan. Den som betraktar 1900-talets historia kan få intrycket att folkstyret är fredligt av naturen, eftersom det förra seklets konflikter handlade om värdesystem med demokratierna på samma sida. Framtidens krig kan handla om andra saker, och lika gärna utkämpas mellan demokratier.

Strachan pekade på Kina, där mer demokrati också betyder ökad nationalism. Han pekade på Pakistan, där en demokratisering inte kommer att göra en konflikt om Kashmir mindre sannolik. Och den första demokratirörelsen, franska revolutionen, hur fredlig var den?

Att tala med Strachan är som att möta preussaren Karl von Clausewitz i 2000-tals tappning. Där kommer man inte långt med pacifistiska förhoppningar. Antingen har man den höga terrängen eller också den låga, och det finns inget som gör krig mindre sannolikt från en generation till nästa.

Jag frågade honom om det moderna mönstret i demokratier, att militärer avråder från krig även om politiker manar på. Är det inte ett framsteg?

Tvärtom, tyckte han. Detta ska i stället tolkas som en militarisering av politiken: ”Notera att våra ledare inte talar om diplomati utan om strategier och strategidokument. Demokratier är formidabla krigsmaskiner eftersom de kan mobilisera hela samhället på frivillig väg. Så långt kan diktaturer aldrig gå och därför är de dömda att förlora.”

Så vem har rätt om människans natur, Pinker eller Strachan?

Sanningen är väl att juryn är ute. En del av svaret kan ligga närmare i tiden än vi anar.

Niklas Ekdal är författare och kolumnist. Han medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.