Olycklig hybris i välfärdsfrågan

Att Jonas Sjöstedt blivit den partiledare som står närmast de borgerliga väljarna i frågan om vinster i välfärden, är bara en av alla märkligheter kring den svenska avmonopoliseringen.

Tänk vad några blöjvägningar och påvra knäcke­brödsluncher kan påverka sinnena! Namnet Carema kom att associeras med roffar­kapitalism av värsta sort, och den dagiskedja som serverade barnen vatten och bröd skapade konnotationer till sadistiska fångvaktare.

Lägg till detta segregationen och kunskaps­fallet i skolan, så har vi en slagkraftig politisk berättelse om ett nyliberalt experiment som förstört samhällssolidariteten. Eller som alla vänster­tänkare skriver numera: ”Någonting håller på att gå sönder i Sverige.”

Fast håller berättelsen verkligen streck?

I enkäter med brukare och personal, verkar de nöjda med de privata alternativen. Och i en stor studie ledd av ekonomiprofessor Mats ­Bergman, visar sig dödligheten på äldreboende ha sjunkit mer i kommuner med relativt fler privata alternativ. Äldreboendet Koppargården, Carema­skandalens epicentrum, sjönk för övrigt i kvalitet efter att det återkommunaliserats.

År 2011 kom SNS med den första rejäla översynen av reformverket. Mediavinkeln var att inga produktivitetsökningar kunde beläggas. Men inte heller motsatsen sades. Det mest signifikanta resultatet var ökad brukarmakt, vilket ju var ett av syftena.

En annan märklighet är att debatten så starkt präglats av ord som ”avregleringar”, ”nyliberalism” och ”marknadsliberalism”.

Eftersom tjänsterna är offentligfinansierade, gäller följande: A utför en tjänst åt B – men den betalas av C. Det är naturligtvis ingen normal marknadsrelation. Snarare för den tanken till kommunism, i det att marknadspriset inte tillåts reglera utbud och efterfrågan.

Skillnaden är vinstintresset. A har ett egen­intresse av att driva på efterfrågan från B. Framför allt om B är lättvårdad, förslagsvis en förkyld Östermalmsdam. Fem minuters väderprat och receptutskrivning – och vips kvitterar man ut en tusenlapp från landstinget. En av många systembuggar.

Exemplen på närmast perversa incitament kan mångfaldigas, jag ska här kort nämna två effekter. Friskolor sätter glädjebetyg för att locka till sig elever. Och låter lektionsförstörare härja fritt för att inte föräldrarna ska ta sin bråkiga Mats ur skolan.

C:s motdrag är regleringar. Men de i sin tur har ett pris. Lärare och vårdpersonal dignar under dokumentation, mätning, utvärdering. Tid som borde ägnats åt elever och patienter försvinner i byråkratiska slukhål. I Kristina Mattssons bok ”Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll” berättas om hur cheferna i offentlig sektor blev en tredjedel fler under 00-talet, medan övrig personal hade noll­tillväxt.

Det som i debatten kallats nyliberal avregleringspolitik skulle alltså lika gärna kunna kallas hårt reglerad planekonomi.

En sak är i alla fall otvetydig: grunden lades under den Carl Bildt som efter murens fall fick hybris och talade om den enda vägens politik. Med tidens vindar i ryggen och grupptänkande som psykologiskt grundmodus, gjorde sig vinst- och valfrihets­revolutionärerna onåbara för legitim kritik.

Därigenom liknade de välfärdsstatens social­ingenjörer, då marginalskatterna steg till absurda nivåer och sjukersättningen under en period översteg 100 procent för somliga. Expansionen var för snabb, incitamentsanalysen för dålig, men oron över fusk, överutnyttjande och försvagad arbetslinje viftades undan.

Nu är det vinst- och valfrihetsrevolutionens tur att stå i skottgluggen. Precis som välfärdsstaten kommer den att överleva, det är bara att följa mottot Gör om, gör rätt. Och bara Sjöstedt är ju emot.

Men om den vårdats bättre, hade regeringens överlevnadschanser ökat väsentligt. Hybris och bunkermentalitet straffar sig. Den som surfar på tidsandan borde i stället ödmjukt välkomna kritik och ifrågasättanden.

Två idiotier

Kommer ni ihåg avknoppningarna? Dagis och skolor såldes ut till inventarievärdet på några hundra tusen kronor. Värdet i kundbasen sattes till noll. En annan idioti: argumentet att dåliga skolor slås ut i konkurrensen. Eleverna i de skolorna alltså ­betraktade som vrakgods: ”Sorry, ni får komma igen i nästa liv …”