Oljan hotar konjunkturen …

Oljepriset har stigit kraftigt sedan årsskiftet, cirka 40 procent. Det kan sätta en rejäl käpp i hjulet för den globala konjunkturuppgång som tycks stå för dörren.

Framför allt fyra orsaker ligger bakom ökningen:

* En normalisering av oljepriserna efter en överdriven nedåtrekyl efter den 11 september

* Produktionsminskningar inom Opec (med mer eller mindre symboliskt stöd från andra oljeproducerande länder)

* Risk för konflikter (inte bara på grund av den ökande oron i Israel och på Västbanken utan också det spända läget mellan USA och Irak)

* Återhämtningen i världskonjunkturen

En markant uppgång i oljepriset har stor effekt på ekonomin. När råoljepriset tredubblades från 10 till 30 dollar under perioden 1999-2000 jämfördes detta av en av de internationella investmentbankerna med en stor skattehöjning. Med motsvarande logik blev fjolårets prisfall på olja en rejäl “skattesänkning” som fyllde på hushållens plånböcker.

I det bilburna USA slår en prishöjning givetvis hårt. Högre oljepriser påverkar direkt innehållet i amerikanens plånbok som kan användas till annan konsumtion, och frågan är hur ett högre oljepris kommer att påverka exempelvis nyförsäljningen av bilar. Den har hållits uppe med hjälp av nollräntelån och säkerligen också låga bensinpriser. Även om bilförsäljningen skulle ligga kvar på dagens höga nivåer, så gynnar högre bränslepriser bensinsnåla importvagnar snarare än USA-tillverkade muskelbilar. Detta lär i så fall sätta ytterligare press på industrin.

Positivt är däremot att ett högre oljepris innebär att den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, säkert kommer att vara än mer försiktig när det gäller att höja räntorna. Eftersom banken inte har något uttalat inflationsmål kan den vila på räntehanen trots stigande priser. Och eftersom Federal Reserve inte vet hur bräcklig den nuvarande återhämtningen i ekonomin i realiteten är och eftersom arbetslösheten riskerar att öka igen, så kommer räntehöjningarna att dröja. Alan Greenspan lär skärpa penningpolitiken först när han får betydligt starkare signaler om att ekonomin verkligen har tagit fart eller att oljepriserna faller tillbaka.

I Europa ser det däremot helt annorlunda ut. Här är inflationsmålen formulerade på ett mycket striktare sätt. Konjunkturnedgången har heller inte, särskild vad gäller sysselsättningen, slagit lika hårt. ECB, den europeiska centralbanken, kommer därmed att tvingas höja räntan, inte minst som bankens optimistiska inflationsscenario ser ut att gå i stöpet. Inflationen har inte sedan våren 2000 legat under de 2 procent som är den övre gränsen i ECB:s inflationsmål. För bankens trovärdighets skull måste man höja räntan, även om det ur i snart sett alla andra aspekter vore fel.

Inget bråk om tiondelar

Den svenska riksbanken står också inför stora svårigheter.

I Sverige har inflationen bitit sig kvar på höga nivåer, sysselsättningsläget blir alltmer ansträngt och det spekuleras i att löneavtalen ska omförhandlas. Enligt SEB:s beräkningar bidrar det höga oljepriset till att inflationen i år kommer att bottna på 2,4 procent i stället för tidigare angivna 2,2 procent.

Detta kan tyckas som ett bråk om tiondelar. Men eftersom inflationstalet därmed mer och mer fjärmar sig från riksbankens mål på 2 procents inflation så innebär det problem. Och om oljepriset fortsätter ligga kvar på dagens höga nivå och de konjunkturella bakslagen blir marginella, så är antagligen en rejäl höjning av styrräntan att vänta under det kommande året. Det är mycket möjligt att den når 5,5 till 6 procent före slutet av 2003.

Hoppet står på kort sikt till en snabb förbättring av läget i Mellanöstern, och därmed en nedgång i oljepriset, vilket skulle förbättra inflationsutsikterna. Men troligen kommer den svenska riksbanken ändå att höja räntan vid nästa möte den 25 april. För det talar inte minst måndagens publicerade protokoll från riksbankens senaste penningpolitiska möte, där den “tidigare” ränteduvan Villy Bergström förordade en höjning med hela 0,5 procentenheter i polemik mot flera i den övriga riksbanksdirektionen.