Ofrivilliga miljardärer

En gråmulen dag i mitten av januari i år samlades ett 20-tal kostym- och dräktklädda män och kvinnor i ett konferensrum i Köpenhamn. Några hade kört från Lund på andra sidan Öresund, en kontingent kom flygande från Stockholm, någon från London och de mest avlägsna deltagarna hade rest ända från Japan. Skåningarna och japanerna kom från riktiga företag, sådana som producerade saker man kunde ta på. Men merparten av de tillresta var bankirer, affärsjurister och revisorer från namnkunniga firmor. Den typ av hang-arounds som dyker upp i mängd när något stort företag ska köpas eller säljas. De var där för att göra en så kallad due diligence, affärsengelska för att vända på alla stenar i ett företag innan det säljs så att köparen slipper obehagliga överraskningar i efterhand.

När styrkan lämnade den danska huvudstaden efter 36 timmar återstod mest finjusteringar och en del pappersarbete. Tre veckor senare, den 10 februari, lade kamerajätten Canon ett offentligt bud på Axis som värderade Lundaföretaget till 24 miljarder kronor.

Därmed gick en process som hade påbörjats nästan nio månader tidigare, när Canon började fundera över att köpa det bolag som varit en leverantör sedan år 1991, in i slutfasen. Fast egentligen började alltsammans mer än 30 år tidigare när tre unga män gav sig ut på en seglats som de inte hade en aning om vart den skulle föra. Och där bara en av dem skulle få vara med om målgången.

***

År 1983 startade Mikael Karlsson och Martin Gren datakommunikationsbolaget Gren & Karlsson Firmware. De hade lärt känna varandra på gymnasiet och var inte äldre än att de med nöd och näppe fick köpa ut på Systemet. Karlsson pluggade på Handels i Stockholm, Gren på Teknis i Lund. De båda vännerna, som hade fallenhet för it – fast ingen sa så på den tiden – konsultade till en början, men var hela tiden inställda på att hitta en produkt som de kunde sälja.

Det här var innan försäljningen av persondatorer tog fart på allvar och stordatorer fortfarande var norm i företagen. Så firmans första produkt blev en anslutning till skrivare för stordatorer från IBM, som var den dominerande tillverkaren. Duon insåg snabbt att de behövde någon som var duktig på försäljning. Då stötte de på engelsmannen Keith Bloodworth som de startade ett nytt företag tillsammans med.

– Keith tog med åtminstone två viktiga ting som sedan har hängt med bolaget fram till i dag. För det första firmanamnet Axis som var inspirerat av några IBM-produkter. För det andra affärsmodellen, att alltid sälja produkterna indirekt genom partners och återförsäljare och aldrig direkt till slutkund, säger Martin Gren i dag.

Axis grundartrio delade upp rollerna så att Karlsson var företagsledaren och affärsutvecklaren som fokuserade på att bygga administration, kultur, organisation och skapa förutsättningar för Axis att växa och bli större. Gren var tekniksnillet som pratade med kunderna, satte sig in i vad de behövde och tänkte ut förbättringar och nya produkter. Allt medan Bloodworth reste runt och jagade partners som kunde sälja Axis produkter.

Och det gick bra. Mycket bra, till och med.

***

Redan efter ett par år, 1986, hade Axis byggt upp en fungerande Europaexport och de ambitiösa entreprenörerna ville inte tappa tempo i expansionen. Men de var fortfarande unga och oerfarna så de ville förstärka styrelsen med erfarenhet och bredda dess kompetens. Mikael Karlsson och Martin Gren for till Stockholm och gick runt bland den tidens riskkapitalister, som inte var så många. Bland annat träffade de Dag Tigerschiöld, finanschef för ett bolag i Industrivärdensfären som hette Promotion, och som gillade killarna och deras företag. Promotion gick in med en miljon kronor i Axis, ett ganska blygsamt belopp, även på den tiden.

– Det hela var väldigt enkelt. Vi hade tre konkreta bud och vi valde dem som betalade minst eftersom vi tyckte att det var de personer som hade bäst kompetens och som vi skulle få störst nytta av. Det var inte pengarna vi var ute efter, säger Martin Gren.

Enligt Gren var Dag Tigerschiöld mycket aktiv i Axis styrelse och bidrog inte minst med finansiell kunskap, till exempel hur man skulle hantera den valutaexponering som uppstod vid den växande exportaffären. Han hindrade även Axis från att ge sig in i fastighetsbranschen när grundarna ville bygga ett nytt flott huvudkontor.

Tigerschiöld slutade på Promotion något år senare och fick då köpa med sig några av de andelar i mindre bolag som han hade förvärvat, bland dem posten i Axis. När han strax efter startade investmentbolaget Kallstrom tillsammans med finansmännen Johan Björkman och Christer Brandberg följde Axisaktierna med dit. Men efter ytterligare några år, i mitten på 1990-talet, hamnade Tigerschiöld och Björkman i bitter konflikt med Christer Brandberg.

De två förra hade genom en finansiell manöver blivit huvudägare i det börsnoterade investmentbolaget Skandigen (som i dag heter Bure). Deras mål var att lägga in Kallstroms olika innehav där. Men Christer Brandberg ville inte vara med om den affären. Så Kallstrom blev ett dotterbolag till Skandigen där Christer Brandberg var minoritetsägare med 30 procent. Detta dödläge rådde i omkring tio år innan de tre kom överens om att dela upp Kallstroms tillgångar. Björkman och Tigerschiöld fick en storpost i det som numera heter Mycronic (och som i dag ligger i Bure).

Christer Brandberg fick ta hand om aktierna i Axis som vid det här laget var noterat sedan fem år.

***

De senaste åren har Christer Brandberg inte gjort mycket väsen av sig. Om han någon gång syns i tidningarna har det i allmänhet varit kopplat till travhästar. Han bor naturskönt nära Stjärnhov i hjärtat av Sörmland, inte långt från förre statsministern Göran Perssons omskrivna Torp. På sin gård, Högtorp, ägnar han sig primärt åt hästuppfödning.

– Jag hade en häst som var rätt bra på 1980-talet och så en till på 2000-talet. Så de kommer väl med tjugo års mellanrum, eller så, säger han.

Fast förr var Brandberg ett välkänt namn i Stockholms finanskretsar. Under 1970-talet arbetade han för Hans Werthén i Electrolux och åkte runt och köpte upp bolag som han rationaliserade, för att låna en tidstypisk term.

Så ringde Jan Stenbeck någon gång 1983.

– Han sa att han hade ett ”litet problem” som han undrade om jag kunde hjälpa honom med.

Det lilla problemet var tillverkningen av rostfritt stål, som var ganska omfattande i Kinnevik på den tiden.

– Men jag insåg ju snart att han hade ett annat mycket större problem, och det var den konflikt om kontrollen över Kinnevik som han hade med familjen.

Brandberg blev hur som helst kvar hos Stenbeck i fem år och när han slutade var problemen lösta, i alla fall just dessa två. Det var nu, i slutet av 1980-talet, som han slog sig ihop med Dag Tigerschiöld och Johan Björkman, vilket alltså i sin tur slutade med Axis-uppgörelsen 2005.

– Det var den uppdelning jag kom överens med Johan och Dag om. Jag hade ingen särskild inblick i Axis, satt inte i styrelsen eller så. Det var det Dags son Patrik som gjorde. Så jag visste inte då att aktierna skulle bli så värdefulla som de har blivit. Det kunde ju ingen veta. Jag hade tur helt enkelt.

På frågan hur aktiv han har varit som ägare i Axis svarar Brandberg att han sitter i valberedningen men att han annars ”inte är särskilt aktiv”. Fast kort tid efter att han blev ägare 2005 var han tvungen att engagera sig. Då drabbades nämligen Axis av en svår förlust, fast inte ekonomisk, utan mänsklig.

***

Axis fortsatte att växa och gå bra sedan Dag Tigerschiöld och Promotion gått in som delägare i mitten av 1980-talet. Till sist blev bolaget tvåa på marknaden för skrivaranslutningar till IBM. Men samtidigt förändrades hela datormarknaden radikalt med persondatorernas intåg.

Detta passade inte Keith Bloodworth som inte kände sig lika bekväm när Axis lämnade IBM-skrivarna som affärsområde. Bolaget behövde även knyta till sig andra typer av partners så Mikael Karlsson köpte ut engelsmannen 1989. I dag bor Bloodworth i ­England och driver ett företag inom it-säkerhet. Han har också kvar en koppling till Axis, nu som återförsäljare av bolagets produkter.

Affärsmässigt var Bloodworths uttåg inget avbräck. Axis var lönsamt alla år från starten 1984 fram till 1998 (även om bolaget hamnade i likviditetsknipa 1992 under finanskrisen och tvingades ta upp lån). Kring millennieskiftet hamnade bolaget dock i en rejäl svacka, beroende på en kostsam felsatsning på mobilt internet och även en konsultverksamhet. Detta tvingade fram börsintroduktionen år 2000 som ett sätt att skaffa nytt riskkapital.

Axis lyckades därefter ”återuppfinna sig själv” för att använda en sliten anglicism och fokuserade på det som skulle bli den verkliga succéprodukten, nätverkskameror, alltså övervakningskameror och liknande som är kopplade till datanätverk.

Men ungefär när den nya inriktningen började sätta sig avled Mikael Karlsson hastigt i aggressiv cancer, 42 år gammal. Han efterlämnade hustrun Therese och tre barn.

– Mänskligt och känslomässigt var det en katastrof, säger Martin Gren i dag.

Även för företaget var det en prövning med sorg och osäkerhet bland personalen, men Karlsson hade redan hunnit bygga upp en så stabil organisation att den klarade förlusten.

– Mikael drev alltid tesen att alla skulle vara umbärliga och då inkluderade han sig själv och mig. Men i det långsiktiga styrelsearbetet har vi saknat honom oerhört eftersom strategiarbete var hans främsta styrka.

Karlssons bortgång innebär också att Gren, nu den ende kvarvarande grundaren, fick en delvis ny roll.

– Jag har jobbat mycket aktivt som kulturbärare sedan dess. Tidigare var det mest Mikael som tog hand om den biten.

***

Det förefaller som om Karlsson hade lyckats med sin föresats att göra sig själv umbärlig. Utvecklingen för Axis har nämligen varit närmast formidabel de senaste åren. Och Axis är i dag ett av mycket få svenska it-bolag, kanske det enda vid sidan av Ericsson, som har blivit riktigt stora, på egen hand och utan att bli uppköpt.

Vad beror det på? Martin Gren ger några ledtrådar.

– Jag, Mikael och Keith kompletterade varandra väldigt väl. Vi hade helt olika bakgrund och utbildning, ändå hade vi stor respekt för varandra, säger han och forsätter:

– Vi satsade på att vara lönsamma från början genom att hålla koll på kostnaderna. Ekonomirapporterna har alltid varit klara den 10:e i månaden, även när vi bara omsatte någon miljon. Att vi inte tog in något riskkapital utan finansierade vår egen tillväxt tror jag också var mycket bra för oss.

Gren nämner också affärsmodellen där firman aldrig konkurrerat med kunderna som en viktig framgångsfaktor. Det gjorde dels återförsäljarna lojala, eftersom Axis aldrig gick bakom ryggen på dem, dels var det förmodligen lättare att hålla sig till prislistan och slippa ge stora rabatter till vissa kunder.

Slutligen pekar Gren på kvalitetsmedvetande och disciplin, att alla produkter levereras i tid, är vältestade och fungerar så som slutanvändaren vill ha dem.

***

Axis tre största ägare är Christer Brandberg, Therese Karlsson och Martin Gren. De två förstnämnda äger drygt 14 procent var av företaget och Gren har drygt 10 procent. Ingen av dem var särskilt angelägen att sälja sina aktier och aktivt letat en köpare. Å andra sidan var de två största ägarna inte heller ”gifta med bolaget”, utan båda hade blivit ägare mer eller mindre genom ödets nycker.

När Canon förra året började visa intresse för ett förvärv väcktes ändå tanken i ägarkretsen om vad som skulle hända med bolaget på sikt. Spelplanen håller dessutom åter på att förändras. En försäljning kanske inte var en så dum idé, trots allt.

– Detta var såklart mitt livs svåraste beslut. Vi har aldrig haft som ambition att sälja bolaget. Men det pågår en aktiv konsolidering i vår bransch och då var min analys att det bästa för bolaget ändå vore att gå ihop med någon som kan ge oss fördelar fram­över, säger Gren.

Canons löften att Axis inte ska integreras i den japanska koncernen utan att affärsmodellen, kulturen och organisationen ska bevaras spelade en stor roll. Canon har inte heller någon liknande verksamhet, så inga sammanslagningar eller nedläggningar av den anledningen är att vänta.

Gren oroar sig inte lika mycket för att svenska spjutspetsbolag köps upp av utländska jättar och försvinner från Sverige, som över att den sjunkande kvaliteten i skolan och universiteten urholkar Sveriges konkurrenskraft och förmåga att föda fram nya Axis.

– Båda mina föräldrar var lärare, liksom min frus föräldrar. Ska vi bevara och stärka konkurrenskraften måste vi göra en storsatsning på bättre utbildning, framför allt genom att höja lärarnas status och verklighetsnära utbildningar.

Christer Brandberg är mer bekymrad över den exodus av stora svenska bolag som pågått under lång tid.

– Läs boken Varför försvinner våra kronjuveler? av Lars Bern så förstår du vad jag menar. Jag stöttade arbetet med boken lite grand och tycker den ger en bra bild av problemet.

Ändå säljer han.

– Det är svårt att göra något annat när det kommer ett så här bra bud från ett industriellt sett mycket passande företag för Axis. Jag kunde rimligen inte låna 19 miljarder och köpa ut de andra, vilket teoretiskt hade varit alternativet.

***

Christer Brandberg och Therese Karlsson får ungefär 3,4 miljarder kronor var för sina aktier i Axis, under förutsättning att budet går igenom (de tre huvudägarna har accepterat). Martin Gren får 2,5 miljarder för sin. Som det ser ut kommer en hel del av de pengarna att gå tillbaka till investeringar i det svenska näringslivet, fast på lite olika sätt.

Christer Brandberg har ett investmentbolag som har investerat i ett tiotal små och medelstora, onoterade företag. Nu blir investeringsutrymmet betydligt större. Men han bidrar bara med pengarna. Bolaget sköts av tre av hans fem barn.

– Jag lägger mig inte i driften. Det finns så många exempel på folk som har hållit på alldeles för länge i sina bolag. Det är mycket bättre att släppa fram de unga, de är bättre på att förstå vart utvecklingen är på väg.

Therese Karlsson driver sedan några år en växande hotellkoncern med hotell såväl i Stockholms city som i svenska fjällen. Hon har också en aktieportfölj med ett tjugotal papper värd runt 50 miljoner kronor (exklusive Axis).

Martin Gren kommer å sin sida fortsätta att arbeta med Axis, men knappast att investera i onoterade bolag.

– Det tar otroligt mycket tid, därav har jag i princip inte gjort något sådant.

Däremot har han ett stort aktieintresse som manifesterar sig i en portfölj med ett åttiotal bolag värda runt 300 miljoner kronor, bortsett från Axis.

– Under åren har jag investerat min aktieutdelning i andra lönsamma tillväxtbolag enligt principen att om de ger aktieutdelning då behöver jag inte fundera om det är köp- eller säljläge. Så det blir säkert fler sådana nu, men jag kommer att ha kvar mitt hjärta hos Axis.

Dag Tigerschiöld, som var den första externa investeraren i Axis, avled förra året. De aktier han köpte 1986 hamnade så småningom hos Christer Brandberg. Annars hade de i dag tillhört Bure (som dock har Mycronic-aktier värda 1,8 miljarder kronor i stället) och det bolaget hade haft ett substansvärde som var 50 procent större. Men Tigerschiöld köpte senare Axis-aktier även privat, och rätt många. Posten som ligger i dödsboet är värd runt 430 miljoner kronor.