…Nybergs ryska roulette, del 2

Ménage à trois
Under den kantige vd:n Anders Igel slogs Telia Sonera med näbbar och klor om majoriteten i två östliga kassakor: turkiska Turkcell och ryska Megafon. Igels doktrin var allt eller inget, vapnet: rättsprocesser. Han misslyckades. Den 12 juni 2007 fick han sparken av styrelsen och lämnade sitt kontor med utsikt över svampen på Stureplan i Stockholm.

Efterträdaren, den USA-drillade Lars Nyberg, hade en mer pragmatisk attityd till mäktiga ryssar och turkar. En konsolidering av Turkcell och Megafon var inte längre prioriterat. Telia Sonera tycktes ha försonats med Michail Fridman. Eventuella konflikter löste parterna med förhandlingar, inte i rättssalarna. Det fanns flera skäl. Ett var den kommande lagen om utländska investeringar i Ryssland, som i praktiken gjorde det omöjligt för Telia Sonera att ensamt äga majoriteten i Megafon. Även i Turkiet hade förutsättningarna förändrats.

Samtidigt hade en annan oligark flutit upp som storägare i Megafon: den uzbekiskfödde metallmiljardären Alisher Usmanov, som under ansenlig konkurrens fått öknamnet “Rysslands hårde man”. De märkliga turerna när Usmanov blev Megafons störste ägare, med direkt och indirekt makt över nästan 40 procent av bolaget, beskrevs utförligt i Affärsvärlden hösten 2008 (nr 38).

Alisher Usmanov äger, utöver industrikonglomeratet Metalloinvest, även en rad medier, inklusive Rysslands största affärstidning Kommersant. Han är också ordförande för Gazprom Invest, det statskontrollerade energibolaget Gazproms investmentdel. Genom sina investeringar i råvarusektorn och medievärlden har han varit central i statens strävanden att återfå kontrollen över strategiskt viktiga sektorer i det ryska samhället.

Telia Soneras vd Lars Nyberg och Euroasienchefen Tero Kivisaari förde under år 2009 i all hemlighet samtal med Usmanov om framtiden för Megafon. Men när Lars Nyberg fick höra om Telenors uppgörelse med Altimo bytte han fot. Resonemanget var logiskt. En deal med Alisher Usmanov skulle ge fred i Megafon. Tillsammans skulle de kontrollera två tredjedelar av rösterna i mobilbolaget och kunna manövrera ut Michail Fridman. Men en uppgörelse med Michail Fridman är mer lockande Det ger nämligen möjlighet till fred både Megafon och turkiska Turkcell, innehav som tillsammans står för en betydande del av Telias börsvärde.

Så Nyberg inledde samtal med Altimo och avslutade diskussionerna med Usmanov. Telia Soneras kommunikationsdirektör Cecilia Edström ger ett diplomatiskt svar när hon får frågan om förloppet av Affärsvärlden.

– Vi har fört en löpande dialog med alla parter för att försöka hitta en lösning på ägarsituationen i Ryssland och i Turkiet. Det inbegriper även Alisher Usmanov, säger hon.

Jon Fredrik Baksaas låg i slutförhandlingar med Alexander Izosimov om villkoren för hans nya vd-jobb när pressmeddelande från Telia och Alfa-gruppen gick ut den 12 november. Han blev minst sagt förvånad. Telia hade uppenbarligen gjort en deal med Fridman som var snarlik, ja närmast identisk, med Telenors. På Telenor hade man ingen aning om att svenskarna förde samtal med Altimo om att kopiera norrmännens månadsgamla uppgörelse. Det var inte speciellt goda nyheter.

– Vi siktar på att skapa en ledande och en av de mest dynamiska spelarna på tillväxtmarknaderna med en enorm möjlighet till framtida expansion, sade Altimos Alexej Reznikovitj i pressmeddelandet.

Det var en beskrivning som skulle kunna passa lika bra på nya Vimpelcom. Men det som främst oroade norrmännen var hur Telia Soneras uppgörelse skulle påverka Telenor.

– Vi var väl glada å Telia Soneras vägnar. Och vi hoppades att det inte skulle komplicera vår ansökan till ryska myndigheter, säger Dag Melgaard, presstalesman på Telenor.

Men det skulle visa sig vara en obefogad oro. Telenor och Alfa fick sitt tillstånd av självaste Vladimir Putin efter bara ett par månader, som beskrevs i inledningen.

– Att Putin så snabbt godkände Vimpelcomdealen, tja, det hänger väl samman med att Alfa har bra politiska kontakter, säger en källa med mycket god insikt i den ryska telekommarknaden.

För Telia Sonera gick det inte alls lika lätt. Nej, svenskarnas affär har visat sig betydligt trixigare än norrmännens.

Uzbekisk vrede
Alisher Usmanov blev rasande när han förstod att han blivit sidsteppad till förmån för Michail Fridman. Och Usmanov är ingen man vill ha som fiende.

– Han kör med smutskastning i alla sina tidningar och jävlas allt vad han kan, säger en av Affärsvärldens källor.

Kritiken mot Altimos och Telia Soneras uppgörelse levererades inte från oligarkens egen mun, utan från sfärbolaget Telekominvests vd Ivan Stresjinskij. I tidningen Kommersant (som alltså ägs av Usmanov) konstaterade han samma dag att Telekominvest inte såg någon mening med att delta i uppgörelsen, eftersom det inte tillförde något värde i Megafon.

Telia Soneras kommunikationsdirektör Cecilia Edström hävdar att Alisher Usmanov är inbjuden att delta.

– Det skulle även ge honom en indirekt andel i Turkcell. Men han verkar inte vara intresserad av att delta just nu.

Alisher Usmanovs försöker istället få igenom en helt annan uppgörelse. Han vill att Megafon går samman med fasttelefoni-koncernen Svyazinvest. Tanken är att skapa ett statskontrollerat integrerat ryskt kommunikationsbolag, där Megafon står för mobildelen.

En pikant detalj i sammanhanget är att Leonid Reiman är ordförande för Svyazinvest. Han var tidigare telekomminister men sparkades av Putin. Han har anklagats för att vara hemlig ägare till den storpost i Megafon som Alisher Usmanov köpte hösten 2008. Anklagelser som Leonid Reiman konsekvent har förnekat. Att Svyazinvest vill bredda sig mobilt är i sig inte konstigt. Det finns en mobil trend även i Ryssland. Alla operatörer strävar mot att ha både fast och mobilt. Och precis som i Sverige har koppartråden även i Ryssland en funktion som bärare av bredband.

Men en sammanslagning mellan Megafon och ett statskontrollerat telebolag är precis raka motsatsen till vad Telia Sonera vill. En av grundtankarna med uppgörelsen med Altimo var att öka transparensen och börsnotera andelarna i Megafon och Turkcell, inte att bli en del av ett statligt ryskt konglomerat.

Lovande fängelsedom
När styrelseledamöterna i Turkcell anlände till bolagets huvudkontor den 25 januari i år, möttes de som vanligt av ett högt säkerhetstänkande. Deras väskor röntgades i entrén av buttra män som också sköter metalldetektorerna. En av ledamöterna var Mehmet Emin Karamehmet, Turkiets rikaste man. Han grundade Turkcell 1993. Bolaget är i dag noterat på New York-börsen, med ett marknadsvärde på 98 miljarder kronor. Han har suttit som ordförande i Turkcell sedan starten. Men eran tog slut denna eftermiddag.

När styrelsemötet var över hade den oberoende ledamoten Colin J Williams utsetts till ny ordförande. Den 65-årige Karamehmet satt visserligen kvar i styrelsen, men nu som ordinarie ledamot. Maktskiftet kom två veckor efter att en domstol i Istanbul hade dömt Karamehmet till elva års fängelse och 2 miljarder kronor i böter för förskingring. Åklagaren hävdade att Karamehmet som ordförande och ägare till banken Pamukbank hade givit krediter till närstående bolag, krediter som han visste aldrig skulle betalas tillbaka. Sannolikt överklagar Karamehmet domen, så en eventuell flytt till ett turkiskt fängelse ligger en bit in i framtiden. Men domen är en svidande prestigeförlust för honom och ljuv musik för Telia Sonera, som i fem år förgäves kämpat för full kontroll över Turkcell, ett av Turkiets största och mest välskötta börsbolag.

Telia Soneras Cecilia Edström vill inte kommentera domen, eller varför Mehmet Emin Karamehmet avgick som ordförande. Men hon konstaterar att ordförandebytet går i linje med Altimos och Telia Soneras gemensamma planer för Turkcell.

– Vi har kommit överens om att ordföranden ska vara en av de oberoende ledamöterna.

Ett absolut krav för att Telia Sonera och Alfa ska genomföra överenskommelsen, är att de tillsammans ska vinna kontroll över Turkcell. Men tidigare försök har visat att det är lättare sagt än gjort.

Vi går inte in på de komplicerade turerna som har föregått maktkampen i Turkcell. Det räcker med att gå tillbaka tre år så var Karamehmet och Fridman allierade mot Telia Sonera. Alfagruppen hade lånat ut 9 miljarder kronor till Karamehmets hårt pressade investmentbolag Cukurova, som därmed kunde snuva Telia på kontrollen över Turkcell. Men Mehmet Karamehmet började bråka med Michail Fridman om återbetalningen. Utvecklingen under våren går onekligen i rätt riktning för Telia Sonera i Turkiet. Men det är för tidigt att ta ut en seger. Mehmet Emin Karamehmet har under åren visat sig mycket skicklig på att mot alla odds behålla kontrollen över sin ögonsten Turkcell.

Pakter med förhinder
Islossningen mellan svenskar och ryssar sker inte bara i storbolagens korridorer. I början av mars besökte statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt premiärminister Putin i Moskva. Om Telia Soneras ryska verksamhet diskuterades med Vladimir Putin är oklart. Men före mötet med den mäktige premiärministern träffade Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt representanter för svenska företag på lyxhotellet Baltschug Kempinski, mitt emot Kreml. En av dem var Megafons strategichef, Ericsson- och Telia Sonera-veteranen Per Olof Sjöstedt.

Lite politisk goodwill kan behövas. Telia Sonera räknar med att det tar två år innan uppgörelsen med Michail Fridman är genomförd. Det kan tyckas vara generöst tilltagen deadline, men det finns flera hinder på vägen. En fråga är om Lars Nyberg underskattade Alisher Usmanov när han nådde uppgörelsen med Fridman. Medan Telia har haft blicken mot Turkiet har Usmanov haft tid att propagera för sin lösning med Svyazinvest.

I förra veckan kom till sist Alisher Usmanovs motdrag. Oligarkens holdingbolag Telekominvest har gått till en skiljedomstol i Moskva för att ogiltigförklara Telia Soneras och Alfas avtal. Enligt pressuppgifter hoppas Michail Fridman kunna lösa konflikten. Antingen i eller utanför domstol.

Och att Vladimir Putin snabbt godkände Telenors deal om Vimpelcom är ingen garanti för att samma sak gäller när det blir Telias tur att skicka en ansökan till ryska myndigheter om att få slå samman sin ägarandel i Megafon med Alfas. För norrmännen, som presenterade sitt avtal bara en dryg månad före Telia, tycks planerna däremot avancera i raketfart.

Även för Telenor finns frågetecken kvar att räta ut. Bland annat har en rysk statlig bank Fridmans post i Vimpelcom i pant efter en räddningsaktion under finanskrisen. En situation som måste lösas innan affären med Telenor är i hamn.

Ett absolut krav från Telenors sida var att Farimex-saken skulle “försvinna” innan affären med Alfa fullföljs. Och kanske har det hänt. I dag, den 16 april, meddelande Telenor att Farimex dragit tillbaka sina krav..

Sist men inte minst, vad vill egentligen Michail Fridman med sina två nyblivna kompanjoner? Kanske damma av sin gamla idé om att skapa en rysk-nordisk telekomjätte. Ett sammanslaget Telia Sonera, Altimo och Telenor skulle bli marknadsledande i Skandinavien, Ryssland, Turkiet och en rad andra länder i Östeuropa och Asien. En lockande tanke förstås. Men det kräver onekligen ett stort förtroende mellan parterna. Och dit är det fortfarande långt.