Nu väntar det svåra

Sverige går mot ett tvåpartisystem. Det är uppenbart när nu även vänsterpartiet inordnat sig i lagbildningen inför nästa val.

Socialdemokraterna och moderaterna är statsbärande. De andra partierna, som alla ligger under 10 procent, känner sig tvingade att ansluta sig till det ena eller andra av de två stora för att få inflytande.

Undantaget var tidigare miljöpartiet som inte var riktigt pålitligt vare sig till höger eller vänster och kunde göra upp åt båda hållen. Därför var det absolut viktigaste för Mona Sahlin och socialdemokraterna att knyta upp de gröna.

Sahlin kommer ihåg turerna efter valet 2002 som hon först kallade “ett studentskämt” innan det stod klart att miljöpartiet menade allvar med sina närmanden till framför allt folkpartiet.

Möjligen var det i glädjen över att hon lyckats med att förhindra att något sådant skulle kunna hända efter nästa val som Sahlin för två månader sedan deklarerade ett historiskt samarbete med mp fram mot 2020. Vänsterpartiet fick inte vara med.

I efterhand var det uttalandet obegripligt. Sahlin hade inte ens gjort upp med sina närmaste i partiledningen, gruppledaren i riksdagen Sven-Erik Österberg och den ekonomiske talesmannen Thomas Östros. Båda sade direkt att samtalen med vänsterpartiet skulle fortsätta.

Vilket också var vad partiledningen bestämde. Samarbetet skulle drivas i två hastigheter, ett snabbspår med miljöpartiet samtidigt som fortsatta sonderingar gjordes med vänsterpartiet.

Sahlin fick backa och be offentligt om ursäkt. Hennes ledaregenskaper fick sig en rejäl knäck, men chansningen innebar åtminstone att processen snabbades upp. Oppositionen förlamades i väntan på besked om samarbetet, och vänsterpartiet tvingades inse att det nu var allvar.

Och inför risken att ställas utanför en kommande regering har nu Lars Ohly och hans partiledning krupit till korset. Det tidigare kategoriska motståndet mot budgetregler och gemensamma regeringsplattformar före valet har kastats överbord.

I söndags kunde därför Mona Sahlin tala om ännu en historisk uppgörelse, nu även med vänsterpartiet. Tydligare kan det knappast illustreras hur viktigt politikerna tror att det är att ingå i något av regeringslagen inför nästa val. Bedömningen måste vara att väljarna vill ha tydliga och trovärdiga regeringsalternativ. Att den som står utanför riskerar att anses som ansvarslös och bli straffad i valet.

En borgerlig mot en rödgrön allians, alltså. Men för att oppositionen ska lyckas måste den åstadkomma samma dynamik som de borgerliga gjorde inför 2006. Det är långt ifrån säkert att det lyckas.

Precis som mellan de borgerliga partierna före 2006 finns det stora motsättningar inom oppositionen. Den borgerliga alliansen överraskade gång på gång med att komma överens.

Det genererade nyheter och uppmärksamhet under två år med ett detaljerat regeringsprogram som avslutning. Om partierna inte hade förhandlat i botten, utan i stället försökt skyla över sina motsättningar med luddiga formuleringar, hade det avslöjats och slutat med fiasko.

Frågan är om Mona Sahlin, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och inte minst Lars Ohly förstår att de nu bundit sig vid masten. Nu måste de bli överens om skatterna, om ifall vi ska arbeta mer eller mindre, om kärnkraft, om försvars- och säkerhetspolitik, om skolan, om i stort sett allt en regering ställs inför. Redan antyds det att regeringsplattformen inte ska bli så omfattande. Det kan bli ödesdigert.

De borgerliga och medierna kommer att kräva besked. En allians som ska bli framgångsrik måste leverera enighet. Annars är det liksom ingen vits att ha en.