Nu har det hänt igen

För länge sen hände det att ekonomijournalister köpte aktier i bolag de skrev gynnsamt om, bara för att sälja när artikeln var publicerad och bolaget hade stigit på börsen. Detta var i början av 1980-talet, långt innan det fanns hämmande insiderlagstiftning eller etiska regler att förhålla sig till – och innan jag började i skrået, borde kanske understrykas. Jag vet inte hur vanligt förfarandet var men det uppfattades, har det sagts mig, närmast som en kul, lönsam och fullt accepterad bisyssla. Att den asymmetriska informationsspridning som det hela byggde på skulle vara ett problem tycks nästan ingen ha funderat över.

I takt med en djupare förståelse för marknaderna – och framför allt strängare regelverk – försvann dock just den sortens ofog. I dag skulle en journalist som agerade så surras vid skampålen, och möjligen också bli föremål för en brottsutredning.

Under åren kring millennieskiftet blev i stället så kallad analytikermassage ett problem. Alltså när börsföretag förser utvalda aktieanalytiker med exklusiv information så att de kan göra mer träffsäkra analyser. Också detta har blivit ovanligare fast tyvärr händer det fortfarande att frestelserna blir för stora. Då handlar det oftast inte om hålla tillbaka goda nyheter utan om att lägga locket på dåliga och sedan försöka pysa ut dem till marknaden. Ett färskt exempel är bilbesiktningsföretaget Opus som struntade i att meddela marknaden en riktigt dålig nyhet från USA. I stället berättade företaget för enskilda analytiker varefter aktien rasade. Att några insynspersoner dessutom sålde, gör inte saken bättre (se sid 28).

I stället för att förneka att de mörkade borde Opus skämmas. Och be om ursäkt.

Nästan status quo.

Wallenbergsfären hade inte riktigt samma andel av ägarmakten på Stockholmsbörsen när Peter ­Wallenberg dog i måndags, som när han tog över efter sin far 1982. Men inte långt ifrån. Det var det nog inte så många som tippade vid tillträdet.