Nu gräver han upp stridsyxan

Urban Bäckström togs in på posten som vd för Svenskt Näringsliv efter organisationens stora misslyckande med försöken till direkta samtal med regeringen. Efter att ha blivit bortkollrad i skattediskussionen och efter att ganska allmänt ha setts som en gnällig storföretagarorganisation stod det nog klart för alla inblandade att man behövde göra en rejäl omstart.

Nu ska det vara slut med tysta överenskommelser och myspys med regeringen, vilken den än må vara som sitter där efter den 17 september. Valrörelsen blir hans första stora prövning.

– Det behöver inte nödvändigtvis bli konfrontation. Men vad jag definitivt är för är att jag tydligt måste företräda våra medlemmar. Då kan det bli så att vissa punkter upplevs som att det blir mer konfrontation. Jag tror att många uppfattar mig som oerhört konfrontatorisk. Näringsminister Thomas Östros har ju till och med hotat med att plocka ut de statliga företagen ur Svenskt Näringsliv för att han inte gillar det vi säger.

– Han har ju till och med tillsatt en särskilt utredare, Anders Sundström, för att titta på detta för att få tyst på oss. Han har ju i klartext sagt att han tycker att vi ska hålla käft. Mitt svar är att vi håller inte tyst. Anders Sundströms uppdrag riskerar dessutom att splittra arbetsgivarna just som vi står inför den största avtalsrörelsen sedan 1980. Man borde ju fråga Pär Nuder eller en gammal klok fackföreningsperson som Hans Karlsson om de egentligen stöder Östros i det här påhittet.

Organisationen lägger all kraft på det långsiktiga opinionsarbetet som ska prioriteras, allt i syfte att tvinga politikerna att genomföra de från Svenskt Näringslivs horisont så nödvändiga reformerna.

– Jag vill att vi som organisation ska framstå som sakorienterad och att vi har väl underbyggda argument. Vi ska föra en dialog med svenska folket. Men det ska inte vara kampanjer och smarta rubriker, säger Urban Bäckström som en mer allmän strategibeskrivning.

Och trots att vi befinner oss mitt i en brinnande högkonjunktur så har Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström en hel del på sin agenda. Han väljer själv att poängtera två oroväckande tendenser i Sverige.

– Jag tycker att vi i Sverige är på väg att bli mer franska. Det finns en fransk centralism som vi är på väg att införa i Sverige. Det statliga ägandet vill en del använda för att göra det som kortsiktigt ter sig som bäst för Sverige. Det vore fullständigt livsfarligt att tänka i termer av blå-gult kapital som kan användas nationellt. Sen har vi de där branschsamtalen som har pågått där jag får en deja-vu-känsla från 1970-talet om att det är möjligt att hitta vinnarna och en därmed medföljande statlig styrning av investeringar och forskning. Det här känns inte riktigt bra för framtiden.

Även om Svenskt Näringsliv har blivit mer sakorienterat under Urban Bäckströms ledning så är det tydligen mycket som är på väg att gå åt pipan i Svedala enligt organisationen.

Vad tycker du om valrörelsen hittills?
– Den har kommit att handla om företagarfrågor, arbetsmarknaden och utanförskapet. Det är bra att vi får upp de här frågorna. I näringslivet har det inte skapats ett nytt jobb på 40 år. Tvärtom har nästan 400 000 jobb försvunnit sedan 1960-talet, det märktes inte när den offentliga sektorn expanderade. I dag finns det ingen jobbmotor vilket leder det till sociala problem och är beviset för att ekonomin inte fungerar bra trots högkonjunktur.

Vilken regering vill då Svenskt Näringsliv se efter valet?
– Det är svenska folket som bestämmer det. Det ska inte vi lägga oss i. Däremot har vi mycket synpunkter på vad en regering, vilken det nu blir, ska göra efter valet.

Men alla vi som står utanför förutsätter ju i det närmaste att ni vill ha en borgerlig regering?
– Ja, det kan du ju säga. Men frågan om vilket parti man röstar på är mycket bredare än snäva näringspolitiska frågor. Därför ska och kan inte en arbetsgivarorganisation säga att det ska vara den ena eller andra regeringen. Jag brukar ta den här reformagendan som vi hade mellan 1985 och 1995 när mycket stora reformer gjordes av olika regeringar. Det visar att alla regeringar, om de vill, kan genomföra bra reformer för näringslivet.

Vilken regering ser du som bäst lämpad att ta itu med de reformerna?
– Det beror på hur handlingskraftiga de är. Det finns många attraktiva delar i det borgerliga programmet men vi har också kritik mot vad de inte vill göra. Den socialdemokratiska valplattformen betonar sunda statsfinanser, det är bra, men i övrigt är ju budskapet mest att allt är bra, vilket jag inte håller med om.

Du har själv skrivit en debattartikel om att näringslivet är alltför tyst i den politiska debatten. Nu upplever jag att du är väldigt tyst.
– I frågor som rör näringslivet ska vi tycka och vara aktiva i samhällsdebatten. Men att koka ihop det till partipolitik. Det gör inte vi.

Hur ser du då på att LO har en så tydlig socialdemokratisk profil?
– Först och främst är det upp till dem att bestämma vad de ska göra men jag konstaterar att man därigenom sedan 1970-talet vänt ryggen till den klassiska svenska modellen. Närheten till det socialdemokratiska partiet gör att man väljer lagstiftningsvägen i stället för förhandlingsvägen. Wanja sa ju på valupptakten i början av året att om vi inte får som vi vill i förhandlingar så vet vi att vi kan lita på den socialdemokratiska regeringen. Och när jag fick ögonen på Wanja Lundby-Wedins kampanjresor här under valrörelsen så frågar man ju sig om LO ställer upp i riksdagsvalet. Jag tycker att det i detta sammanhang är viktigt att framhålla att det i dag är tjänstemannarörelsen som är den intressantaste fackliga diskussionspartnern i samhällsfrågor. fokuseringen på LO i media är en smula överdriven.

Vilka politiker talar du med i dag?
– Jag pratar med alla politiker oberoende av politisk färg. Den enda jag inte personligen har träffat på tu man hand är väl Lars Ohly men det blir säkert tillfälle till det också.

Har du en god relation med Göran Persson?
– Jag har en god relation med honom allt sedan tiden på Riksbanken. Men det betyder inte att jag tycker samma sak.

Hur ofta träffar du Wanja Lundby-Wedin?
– Vi sitter båda i AMF:s styrelse och har debatterat ett antal gånger. Men jag har konstaterat att LO-ledningen under det här valåret varit starkt partipolitisk, bland annat genom ett antal utspel mot mig. Jag beklagar att LO som organisation är så förtvivlat partipolitisk att man nästan glömmer den här partsrollen som man ju i grund och botten har. De är ju egentligen en motpart till arbetsgivarna. Men nu har LO det som strategi att vända sig till politikerna i stället.

Hur ser din relation till borgerligheten ut?
– Också korrekt. Jag strävar efter att ha en vettig relation till alla.

Är det för trångt på det politiska mittfältet i Sverige?
– Om jag tittar på näringslivspolitiska frågor så är inget av de politiska partierna tillräckligt långtgående för den reformagenda som näringslivet vill se. Jag kan konstatera att Maud Olofsson är djärvast och prövar många intressanta argument på opinionen. I den meningen är hon mycket modig. Hon prövar exempelvis den här frågan om speciella regler för ungdomar och kommer tillbaka till arbetsmarknadsfrågor på ett sätt som inget av de andra politiska partierna gör.

Vad tycker du om Fredrik Reinfeldt?
– Jag har ingen anledning att tycka något om några politiker. Jag konstaterar att han är partiledare för sitt parti liksom Göran Persson är det för sitt.

Oberoende av vilken regering det blir, vad är det som ni vill att den regeringen ska göra?
– På ytan ser det ju bra ut med en makropolitik som håller viss budgetdisciplin och låg inflation. Dessutom råder det ju högkonjunktur. Men underliggande har vi tre punkter att ta itu med: Den första är globaliseringen som är en positiv utmaning om man hanterar det rätt. Den andra är utanförskapet i form av alla som inte har ett jobb att gå till. Och den tredje är den demografiska utvecklingen som blir särskilt bekymmersam i ljuset av punkt nummer två. Om antalet äldre växer och antalet yrkesverksamma blir mindre samtidigt som de som skulle kunna jobba inte gör det så går inte ekvationen ihop.

Nu låter du precis som alliansen. Har den en bättre problemformulering än socialdemokratin?
– Det är väl ingen hemlighet att jag varit mycket kritisk till Thomas Östros problemformulering. Jag får intrycket av att han ser globaliseringen som en strukturomvandling bland andra i vår historia. Men jag tror att det här är början på den största förändringsprocessen som har inträffat sedan industrialismen på 1800-talet.

Hur ska den hanteras?
– Vi behöver en stor skattereform, en stor reform som ser över hela transfererings- och bidragssystemet och vi måste modernisera reglerna på arbetsmarknaden. Jag har pekat på bland annat det danska flexicuritysystemet. Och framför allt måste vi få ner den enorma regelbördan för företagare. Jag tror att det är 11 416 föreskrifter, lagar och regler som styr näringslivet. Det är helt enkelt inte klokt.

Samtidigt kan jag se att det går jättebra för Sverige. Varför gnäller ni ändå så mycket?
– Titta på sysselsättningsandelen som ligger på 77 procent. Men hur definieras den? Är du sjuk så registreras du som sysselsatt samtidigt som din vikarie också är det. Så vi har ju ordnat statistiken så att ett jobb blir två sysselsatta. Men det är sant att på den makroekonomiska ytan ser det himla bra ut. Det är i sin tur ett resultat av de reformer som gjordes mellan 1985 och 1997.

Men också företagsvinsterna rusar i höjden, folk konsumerar, vi har ett gigantiskt bytesbalansöverskott och låga löneökningar. Jag kan fortfarande inte förstå vad som är det stora problemet.
– Det är omvandlingen som tar sig uttryck i det stora utanförskapet. Har vi en miljon människor som inte har något jobb och har placerats i olika fack för att klara sin försörjning. Då har vi ett gigantiskt problem.

Vad tyckte du om Svenskt Näringsliv som organisation innan du tillträdde som vd?
– Jag står för linjen att vi måste stå för en långsiktig opinionsbildning. Näringslivet måste ständigt vara med i samhällsdebatten. Näringslivet genom SAF och Industriförbundet har gjort det vid vissa tidpunkter. Jag anser däremot inte att man ska förhandla med politiker. Vi har inget att förhandla med. Det är nämligen slutligen politikerna som bestämmer.

Håller du med mig om att SN:s tre prioriterade frågor de senaste fem åren tycks ha varit: förmögenhetsskatten, bibehållande av A-aktier och 3:12-reglerna? Frågor som närmast på marginalen påverkar den svenska ekonomin.
– Det är inte oväsentliga frågor. Men jag tror att man lagade efter det samhälls- och debattklimat som rådde. Ofta pratades det om samförstånd och då blir det lätt begränsade frågor som kan drivas. Nu har vi ett bredare perspektiv där vi vill vara mer närvarande i samhällsdebatten. Vid två tillfällen tidigare har näringslivet rest sig och sagt att nu räcker det. Det var frågan om planhushållningsmotståndet i slutet av 1940-talet och i samband med löntagarfonderna på 1970- och 1980-talet. Då var man aktiv. Däremellan så rådde den så kallade Harpsundsandan när politikerna lurade näringslivet genom att utlova samförstånd.

Har inte det ständiga tjatet om 3:12-regler och förmögenhetsskatt skymt bilden för allt annat, det viktiga som måste göras för att få ordning på Sverige?
– Förmögenhetsskatten blir ju mer och mer viktig i takt med att taxeringsvärdena går upp men framför allt är den viktig ur riskkapitalsynpunkt. Det flödar ut pengar ur Sverige och ackumulerat över tiden rör det sig om uppemot 1 000 miljarder kronor. Tänk om pengarna kunde vara kvar i Sverige. 3:12-reglerna är mycket betydelsefulla för små och medelstora företag och det är där de nya jobben kan komma.

Vilka viktiga frågor kommer att köras under Urban Bäckströms ledarskap?
– En modernisering av arbets- och konfliktreglerna, behovet av en ny stor skattereform. Förändringar i bidragssystemet som gör det mer lönsamt att arbeta. Det är den typen av breda frågor som är mycket svåra att hantera politiskt. Men ska man klara omvandlingen måste det här genomföras. Kan man ha ett modernare och öppnare förhållningssätt i de här frågorna i Danmark så borde väl vi i jösse namn också kunna ha det i Sverige.

Är det inte en myt att det flyttar ut en massa företag från Sverige? I forskningen finns inget som tyder på detta.
– Det finns ett spår i den svenska debatten där man tittar på vad som har hänt. De studierna visar att ännu har inte så mycket hänt. Sen finns det de som hävdar att vi ännu bara sett början av globaliseringens förändringstryck och att det accelererar nu.

– Det finns tre argument för detta. Det första är antalet nya människor i de nya länderna. Vi talar om en fördubbling av arbetsstyrkan i världen. Det andra är att utbildningsnivån stiger i rask takt i de här länderna. De tredje är uppdelningen av värdekedjan som gör att det blir konkurrens i varje segment. Förr slog det mot enskilda branscher. Tidigare har lösningen för Sverige varit att flytta till nya branscher. Men det går inte längre. Det behövs en renässans för synen på företagandet. Vi kan inte låta politikerna leta vinnare; det är människorna som måste ha egna resurser att satsa nytt.

Om du är ärlig: Har inte näringslivet i Sverige det riktigt bra?
– De stora företagen har i många fall det bra och kan expandera genom att bland annat flytta utomlands. Problemet är de små och medelstora företagen. De är för få och vill inte växa eftersom de inte vill ta på sig mer bördor. Det hör jag ofta när jag är ute i landet. Och det man lätt glömmer: alla de företag som inte kommit till. Det finns ett jätteproblem för Sverige.

Vilka företagare har du själv kontakt med?
– Jag har rest rätt mycket och träffat säkert 2 000 företagare, främst små och medelstora företagare. Folk som i allmänhet tycker att vi i Svenskt Näringsliv är alldeles för bleka och tycker att vi måste ha en betydligt högre profil i samhällsdebatten. Sen träffar jag ju min styrelse som innehåller många namnkunniga personer från både stora och små företag.

Jag träffade för en tid sedan en av våra större företagsledare som var mycket kritisk till hur Svenskt Näringsliv fungerade och inte orkade engagera sig längre. Är det svårt att få engagemang kring organisationen?
– Nej, det tycker jag absolut inte. Snarare tvärtom. Men det är klart att det är en stor styrelse men engagemanget finns där. Många lägger ner mycket tid på vårt arbete.

Ändå talar du om det tysta näringslivet. Hur går ekvationen ihop?
– Engagemanget för organisationen är mycket stort. Sen är frågan vilken strategi som en sådan här organisation ska välja. I slutet av 1990- och början av 2000-talet var strategin att man skulle förhandla med politiker. Så att säga göra upp saker på kammaren. Men nu är styrelsens inriktning att vi ska synas i samhällsdebatten mer konstant och påverka opinionen.

Förstår du att den tidigare ledningen valde den strategin? Tyst konsensus har väl fungerat bra i Sverige?
– Jag förstår dem, men hela efterkrigstiden har sådana perioder lett fel. Harpsundsandan är ett sådant exempel. Medan “samförståndet” präglade överläggningarna förbereddes en enorm omläggning av svensk politik som blommade ut på 1970-talet. Ett utflöde blev löntagarfonderna. Det är när företagarrösten hörs och märks som det har blivit förändringar och förbättringar.

I början av nästa år ska vi gå in i den största löneförhandlingen sedan början av 1980-talet. Det blir väl lugnt nu när vi i princip har centrala förhandlingar igen där ramarna sätts oerhört högt upp i organisationerna?
– Vi kommer aldrig tillbaka till centrala löneförhandlingar. Riktmärket sätts visserligen av industrin men i övrigt är vi på sikt på väg mot ännu mer av decentraliserade förhandlingar. Men det kan dröja.

Du måste väl med förskräckelse minnas dina första år på Riksbanken när skogsindustrin gick före och drev upp lönenivåerna och höll på att knäcka inflationsmålet. Då känns det väl bättre med kontrollerade och mer eller mindre centrala löneförhandlingar?
– Ordet central finns inte i vår vokabulär. Men riktmärket och tågordningen sätts av exportindustrin, sen måste det följas av alla andra sektorer inom landet.

Varför då?
– Det är sättet som fungerar allra bäst. Industrin anger lönebetalningsförmågan. Det som har hänt sedan tiden du refererar till är att vi fått en mer trovärdig inflationsmålsregim som tagit bort en hel del osäkerhet i lönebildningen.

Hur stora löneökningar klarar Sverige?
– Det vill jag inte gå in på. Det skulle tolkas som ett löneutspel.

Behöver förhandlingsprocessen förändras på något sätt?
– Jag skulle gissa att det i framtiden kommer att bli mer av decentraliserade förhandlingar till och med på företagsnivå. Men när och hur vi kommer dit vill jag inte sia om.

Du sa tidigare att du tyckte arbetsmarknadsminister Hans Karlsson var en klok man.
– En mycket klok person som gammal fackföreningsman. Men nu levererar han bara beställningar. LO lämnar in en rekvisition och han skriver på och effektuerar den.

Hur tycker du att Riksbanken har förvaltat det Bäckströmska arvet med inflationsmål och öppenhet? Kritiken mot dem växer från många håll.
– Jag vill verkligen inte recensera mina efterföljare. Jag har fortfarande för lite distans till Riksbanken.

Är du fortfarande för ett EMU-medlemskap nu när du har sett stabilitetspakten haverera, medan vi har fått bättre tillväxt och lägre räntor i Sverige?
– Ja, det är jag. Man måste se det på längre sikt och det är väldigt passande för Sverige att med så stor handel med resten av Europa komma med i EMU. Men det är ingen katastrof att vi nu står utanför. Sen är det en annan sak att EU kanske inte utvecklas på det allra bästa sättet.

Vad tänker du då på?
– Jag tänker på att förverkligandet av den inre marknaden inte går så fort, och där är vi återigen tillbaka vid tjänstedirektivet som inte innebär den öppning som behövs. Jag tycker att Sverige skulle ha en mycket starkare öppenhetsprofil.

Men borde inte ni och regeringen kunna komma överens om att driva dessa frågor gemensamt?
– Tyvärr inte. Ta Vaxholmsmålet där vi finansierar en prövning i svensk domstol för att se vad som gäller enligt svensk lagstiftning. Jag har aldrig varit med om en sådan attack där en part vill pröva en sak i domstol. Då ställer sig Östros på den ena sidan och säger att vi hotar den svenska modellen. Jag har mycket svårt att förstå hans resonemang där.

När kan det bli dags med en ny EMU-omröstning och hur tänker Svenskt Näringsliv agera för att så ska ske?
– Personligen hoppas jag att frågan ska komma upp snart igen men jag förstår ju de politiska realiteterna som gör att frågan just nu inte finns på agendan i något parti.

Tror du att du någonsin kommer att komma tillbaka till politiken?
– Nej, och när man ser politiken under ett sådant här valår så känns det väldigt skönt att ha lämnat det.

Varför då?
– Spelet där tilltalar mig inte. Det är mycket bättre att arbeta i en sån här organisation som säger mer tydligt det som är sakligt riktigt. Politiken handlar om att försöka göra det som är långsiktigt riktigt men hamnar alltför ofta i det som är kortsiktigt enkelt. Det gillar inte jag.

Om du skulle få frågan om att bli finansminister, skulle du tacka ja då?
– Svaret är nej. Sen tror jag inte att det är någon som frågar heller.Inkomst: 395 000 kronor i månaden Född: 1955 i Sollefteå, uppvuxen i Visby och Helsingborg. Familj: Ewa, som arbetar på SAS, och två barn, 20 och 24 år. Bakgrund: Ekonom från Stockholms universitet. Departementssekreterare i ekonomidepartementet. Vvd Hotell Mollberg i Helsingborg. Chefekonom för moderaterna. Statssekreterare i finansdepartementet. Riksbankschef. Vd för Skandia Liv. Inkomst av tjänst: tjänar 395 000 kronor i månaden som vd för Svenskt näringsliv. Hobbies: Historia och framför allt ekonomisk historia.