Nu fightas de igen

Den 1 januari lämnar Carl-Henric Svanberg vd-posten i Ericsson. Men kampen mot ärkerivalen från Nokia, Jorma Ollila, fortsätter. Nu möts de nordiska antagonisterna snart på en ny arena. Framöver blir det i den politiskt känsliga och för klimatet så viktiga oljebranschen. Sedan den 1 juni 2006 är Nokias tidigare vd och nuvarande ordförande, Jorma Ollila, även ordförande i det brittisk-nederländska oljebolaget Royal Dutch Shell. Carl-Henric Svanberg tar vid årsskiftet över ordförandeklubban i brittiska oljebolaget BP.

Konkurrensen mellan Ericsson och Nokia har alltid varit hård. Tjuvnyp och verbal pajkastning har varit vanliga inslag. När Carl-Henric Svanberg tillträdde som vd för Ericsson var det flera som trodde att stridsyxan skulle grävas ned. Jorma Ollila och Carl-Henric Svanberg sägs ha flera likheter. Men även om hållningen utåt sett varit artig, verkar de frostiga relationerna mellan bolagen ha bestått. Det är Vi mot Dem. När Carl-Henric Svanberg fick gratulationer från hela världen till sitt nya jobb på BP hördes inte ett ljud från rivalen i Finland.

Shells och BP:s rapporter för det tredje kvartalet som kom i förra veckan visar att den hårda kampen fortsätter. BP:s omstruktureringsprogram som aviserades för två år sedan har fått rejält genomslag och kvartalsvinsten på 5,3 miljarder dollar överträffade analytikernas förväntningar. Dessutom är resultatet högre än Shells 3,2 miljarder, och bolaget tvingas nu skära ytterligare. Omsättningsmässigt knappar BP in på Shell, som gick om BP år 2006. BP:s framgångar i förhållande till konkurrenten märks också i kursutvecklingen, som överträffat Shells med 11 procent under året.

***

MILJARDFIGHTEN

I sina nya roller kommer Carl-Henric Svanberg och Jorma Ollila att styra över stora börsvärden. På Fortune 500-listan för 2009 över världens största bolag rankas Royal Dutch Shell som nummer ett. BP hamnar på en fjärdeplats.

Såväl omsättning som börsvärde överstiger vida det som telekomjättarna Ericsson och Nokia uppvisar. BP:s rörelsevinst var högre än Ericssons omsättning 2008, Shells omsättning var nästan sju gånger Nokias.

Att svinga klubban i världens stora oljebolag ger inte bara makt över enorma börsvärden. De nordiska företags-ledarna agerar i en bransch som är av internationell betydelse, såväl ekonomiskt som politiskt. I oljebranschen pågår en ständig kamp mellan olika intressen – mellan nationalstater och multinationella företag, mellan öst och väst, mellan demokratier och diktaturer, mellan behovet av energi och värnandet av miljön. Utgången av dessa intressekonflikter påverkar världspolitiken, tillväxten och miljön, alla tre ytterst viktiga framtidsfrågor.

Trots att tre av världens fyra största bolag ännu är västerländska oljebolag – utöver Shell och BP även Exxon Mobil – har de tappat mycket av sin forna makt. Under stora delar av 1900-talet hade de anglosaxiska oljebolagen en fullständigt dominerande ställning. Den italienska oljemagnaten Enrico Mattei, grundare av det italienska oljeföretaget ENI, myntade begreppet “The Seven Sisters”. Han syftade på de sju anglosaxiska oligopolspelare på oljemarknaden – Esso, Shell, BP, Mobil, Chevron, Gulf och Texaco – som kontrollerade oljefälten i Mellanöstern.

Men bara ett halvt sekel senare har makten förflyttats från de sju systrarna. Med bildandet av Opec på 1960-talet och organisationens allt starkare ställning på 1970-talet var det slut på de västerländska bolagens glansdagar.

The International Energy Agency, IEA, beskriver en tydlig vändpunkt i maktförhållandena när Opec 1973 – utöver ett olje-embargo som syftade till att ge politiska fördelar – också höjde priset på råolja med nästan 400 procent, ett beslut som oljeländerna fattade utan samråd med de internationella oljebolagen.

I dag producerar de kvarvarande systrarna, fyra stycken efter 1990-talets konsolidering i branschen, 10 procent av världens olja och gas, enligt uppgifter i Financial Times. De sitter bara på 3 procent av oljereserverna. Olje- och gasindustrin domineras i stället av energibolag i utvecklingsländerna, allt som oftast statligt ägda sådana. De största finns i Mellanöstern, men även konkurrenter i Ryssland (Gazprom), Kina (Petrochina) och övriga Asien har kommit att bli ett allt större hot.

***

BORTAMATCHEN

De anglosaxiska oljebolagen står således inför stora utmaningar. Konkurrenterna från Mellanöstern och Asien är inte bara hot på hemmaplan. Dessa spelare har också börjat expandera globalt och konkurrerar om licenser i länder som Sudan, Angola och Mexiko.

– En viktig fråga blir de västerländska oljebolag ska göra för att komma åt fyndigheter i länder där den politiska oron är stor. 80 procent av världens oljeresurser kontrolleras av nationalstater, den största delen av länder i Mellanöstern. Det är olja som är svår att komma åt, säger Thina Margarethe Saltvedt, analytiker på Nordea.

Ett exempel på problematiska situationer är förra årets kamp om kontrollen över TNK-BP, ett bolag som BP äger tillsammans med ryska investerare. Bråket ledde till att TNK-BP:s vd Robert Dudley fick fly landet och Peter Sutherland, i dag ordförande i BP, yttrade hårda ord om att Ryssland var tillbaka vid den typ av företagskapningar som var vanliga i landet på 1990-talet.

***

KUNSKAPSKAMPEN

Ett hopp för de anglosaxiska oljejättarna är att deras know-how blir en eftertraktad tjänst. Flera av oljebolagen i u-länderna står bland annat inför tekniska utmaningar.

– Den kunskap som finns hos oljejättarna är värdefull. Det är tänkbart att man får se mer av samarbeten mellan nationalstater och privata oljebolag framöver, säger Thina Margarethe Saltvedt.

Om många av de anglosaxiska oljebolagen tidigare hade en översittarattityd gentemot sina potentiella samarbetspartner är tonläget i dag ett annat. Malcolm Brinded, ansvarig för Shells utvinning och produktion, sade till Financial Times för ett år sedan att bolaget “nu är mycket mindre förmyndaraktigt i samarbetena än för 20 år sedan”.

Det är här Carl-Henric Svanberg och Jorma Ollila kommer in i bilden. Vid en första anblick kan det framstå som märkligt att man plockar personer utan branscherfarenhet till så högt uppsatta positioner. Men den erfarenhet de nordiska telekomcheferna har av att göra affärer på hög nivå är kunskap som kommer väl till pass.

Ett telefonsystem säljs inte över en natt. Det är en process som pågår i många år och kontakterna inför försäljningarna är omfattande. Självklart etableras en relation mellan systemleverantör och teleoperatör, men även med ambassader och höjdare inom näringsliv och politik, såsom chefer för industriförbund, kommunikationsministrar, ibland till och med regeringschefer. Ericssons telesystem finns i 175 länder, och Carl-Henric Svanberg sägs sitta på en av världens bästa adressböcker.

– Carl-Henric Svanberg kommer från en global industri och telekomindustrin, liksom oljeindustrin, är en allmän nyttighet. Svanberg har också länkar till Ryssland och Kina som kan vara värdefulla. Men framför allt har vi tittat på hans personliga kvaliteter. Han är en god ledare och en skicklig diplomat, säger David Nicholas, presstalesman på BP.

Carl-Henric Svanberg har också köpt många företag, både på Assa Abloy och på Ericsson. Det kan vara eftertraktad kunskap, inte minst om BP vill expandera i en miljövänligare riktning.

Att både Carl-Henric Svanberg och Jorma Ollila kommer från telekomvärlden betyder emellertid inte att erfarenheten av just den verksamheten är specifikt intressant. Det visar bland annat det faktum att Carl-Henric Svanberg inte var BP:s förstahandsval. Enligt flera tidningar har personer i oljebranschen varit på tapeten, liksom Volvos vd Leif Johansson.

Ytterligare en svensk utan branscherfarenhet har alltså varit aktuell för toppjobbet. Det kan vara ett tecken på att svenska ledaregenskaper uppskattas utomlands. Michael Treschow rekryterades ju också till den prestigefulla ordförandeposten i Unilever. Att vara politiskt icke-kontroversiell och så lite befläckad som möjligt av relationerna mellan Mellanöstern och västvärlden var sannolikt en förutsättning för en kandidat. Men att Shells och BP:s ordförande kommer från neutrala länder är mer av en slump, enligt såväl BP som andra av Affärsvärldens källor.

– Att det rör sig om två nordbor tror jag är en tillfällighet. Inte heller ledarstilen är särskilt lik. Jorma Ollila är mer auktoritär i sin ledarstil, medan Carl-Henric Svanberg är mer av en konsensussökare, säger en av Affärsvärldens källor.

***

MILJÖRONDEN

Vid sidan av den politiskt komplexa situationen står oljebolagen inför ytterligare en utmaning: Hur hantera miljöfrågan?

Omställningen från fossila bränslen tar tid och beroendet av olja och gas lär bestå de kommande åren. Men i längden är BP, Shell och andra oljebolag medvetna om att något måste till för att stoppa den globala uppvärmningen och för att bolagen ska förbli tillväxtbolag.

Oljebolagen lägger mycket kraft på att ge sig själva en grönare image. Den förre BP-chefen lade exempelvis ned 1,5 miljarder kronor på att göra om BP:s varumärke runt den nya sloganen “Beyond Petroleum”, något BP inte kan sägas leva upp till.

Kritiken mot oljebolagens miljöhantering har varit hård. I synnerhet Shell har varit i skottgluggen för såväl miljöorganisationer som medier och ofta tvingats böta för olika typer av övertramp på miljöområdet. Även BP har råkat i trubbel, bland annat i Alaska för tre år sedan, då drygt en miljon liter råolja läckte ut genom sönderrostade oljeledningar.

Men åtskilliga åtgärder har faktiskt vidtagits. Shell satsar på alternativ energi, som vind- och solkraft och har dessutom köpt in sig i tillverkare av biobränsle, såsom kanadensiska Iogen, tillverkare av cellulosaetanol (icke livsmedelsbaserad etanol).

BP är inne på samma spår. Förra året skapade bolaget ett separat affärsområde, BP Alternative Energy. Totalt ska 8 miljarder dollar investeras mellan 2005 och 2015 på alternativa energikällor, biobränslen och projekt för avskiljning och lagring av koldioxid.

Att säga att oljebolagen står inför en existentiell kris är ingen överdrift. I en artikel i Financial Times uppmanar vd:n för det franska oljebolaget Total, Christophe de Margerie, politikerna att vid toppmötet i Köpenhamn i december inte bara ta hänsyn till klimatet utan också till problemen med att få tillgång till energi.

– Tar ni hänsyn till bara en av dessa dör vi och vi vill inte dö, sa han.

Jorma Ollila har redan positionerat sig på miljöområdet. Kort efter tillträdet krävde han hårdare tag mot klimatförändringar än de flesta ledande politiker i världen. Och när han i februari 2007 konstaterade att jorden inte klarar mer fick det ett enormt genomslag i medierna.

Carl-Henric Svanberg lär göra detsamma. Som vd för Ericsson placerade han miljöstrategen Elaine Weidman i bolagets absoluta toppskikt och lade mycket kraft på att finna miljövänliga lösningar.

Men vägen till ett helgrönt oljebolag är lång. Att göra BP och Shell miljövänliga är nog en av de svåraste uppgifter en företagsledare kan ha. Till det kommer politiska utmaningar. Det är en mycket tuff uppgift som ärkerivalerna Carl-Henric Svanberg och Jorma Ollila har framför sig.

Snart börjar fighten.