Nu börjar kampenom pengarna

Som kapplöpningshästar som inte fått tävla på länge, på hugget som aldrig förr. Så framstår investmentbankirerna i dag, nu när den marknad som legat i träda i flera år äntligen börjat spira.

KORPARNA FLYGER IGEN: Köplusten återvänder.

I USA, som leder uppgången, talar aktörerna om en hausse lik den som rådde runt senaste sekelskiftet. Att de stora bankerna rekryterar igen, och att lönerna skjuter i höjden, är klassiska tecken. Chefen för Barclays Capital, Robert Diamond, uttrycker det i det amerikanska magasinet Institutional Investor som att “många investmentbanker anställer fel människor till fel priser, men så har det ju sett ut i 20 år i den här branschen”. Han borde veta, hans firma har anställt ca 800 personer inom ränte- och obligationshandeln (fixed income) i Europa de senaste sex månaderna.

Under första kvartalet i år brände det till även i Norden, och nyheten om Oriflames börsnotering under andra kvartalet tände hoppet. Sedan dess har utvecklingen varit lugnare, det är tydligt att Norden ligger sist i uppgången, efter både Europa och USA. Men inom förvärv och fusioner (M&A) har volymen ökat det senaste året, även om antalet affärer är något mindre under första halvåret i år än förra året. Och alla nordiska aktörer är eniga om att lyftet är på väg.

– Vi ser absolut en återhämtning, den sker gradvis men är hållbar, säger Dag Strömme, en av två Nordenansvariga på Morgan Stanley.

– Aktiviteten är märkbart högre bland kunderna, det handlar om förberedelser för kapitalanskaffning, introduktioner och förvärv, men ledtiderna är längre och de riktigt stora affärerna lyser med sin frånvaro, säger Mats Bremberg, chef för investmentbanken på Carnegie.

Det finns samtidigt ett par tydliga, nya trender:
# Priserna på corporate finance-rådgivning har fallit kraftigt.
# Private equity/riskkapitalister dominerar stort på kundsidan och bedöms fortsätta med det.
# Affärerna handlar alltmer om finansiella lösningar och lån. Samtidigt är det ett konkurrensmedel – den som kan finansiera affären får den också.
# Volatiliteten (rörligheten, och därmed osäkerheten) i marknaden har ökat och är här för att stanna.

Konkurrensbilden har också ändrats de senaste åren. Vilka som framstår som de starkaste aktörerna beror naturligtvis på vilka perioder man mäter, om man tittar på volym eller antal transaktioner, typ av transaktion etc. Men följande kan man utläsa:

# Många av de stora aktörerna, som Goldman Sachs, avstår hellre än att gå in och slåss om nordiska småkakor.
# De som är kvar pressar de större inhemska aktörerna hårt genom att gå ned i deras segment, det vill säga slåss om mindre affärer.
# I Sverige har “boutiquerna” det vill säga smala hårt nischade strategiska rådgivare, som Lenner & Partners och Erneholm & Haskel, visat att de är här för att stanna.

Enskilda och Carnegie i topp
Tillsammans med Enskilda dominerar Carnegie i toppen bland de lokala större aktörerna. Men Carnegie ligger högre på researchfirman Thomson Financials rankinglistor över nordiska affärer det senaste halvåret, räknat i volym.

Att även småboutiquerna finns med på listorna borde oroa de större aktörerna. Hade de varit vassa nog hade nischaktörerna inte haft en chans. De lokala marknadsledarna kläms nu åt från alla håll, av nischaktörerna, av de stora internationella företagen, av nya uppstickare som ABGSC och utmanare som Handelsbanken.

Konkurrensen syns tydligt i resultatet hos Enskilda som har haft problem i år (se intervju sid 32). De gör alldeles för små affärer för att motivera sin kostnadsmassa. Enligt sexmånadersrapporten tjänar Enskilda en tredjedel så mycket som ABGSC per anställd, och hälften så mycket som Carnegie (inom ren investmentbanking, kapitalförvaltning borträknat).

Traditionellt har både de lokala och de internationella aktörerna hävdat att de inte konkurrerar direkt med varandra utan går på olika segment eller samarbetar – men den tiden är förbi.

– Vi gör inte saker tillsammans med nordiska aktörer på samma sätt som förut. Internationella aktörer som vi tenderar att dominera även i internordiska affärer, som vid Fortums köp av Birka i år. Det är också så att när vi bygger en relation med ett företag vill de ofta använda oss även i mindre affärer, då gör vi det som en service till kunden, säger Per Hillström, tillsammans med Dag Strömme Nordenchef på Morgan Stanley.

En annan viktig orsak till det nya läget är att de nordiska aktörerna håller på att bli bortspelade av sina kunder. När de nordiska företagen i allt större utsträckning köps upp snarare än köper, blir de nordiska aktörerna i många fall automatiskt hänvisade till mindre lönsamma sidouppdrag.

De finns fortfarande med i rankinglistorna, men dessa är ofta redovisade så att det framstår som om alla inblandade har tjänat lika mycket, när det i själva verket är så att den ledande investmentbanken gjort huvuddelen av jobbet – och tjänat huvuddelen av pengarna. Svenska firmor gör exempelvis ofta så kallade “fairness-opinion”, det vill säga en värdering av ett bud på den nordiska firman, och sådant tjänar man inte mycket på.

Mindre internationella svenskar
Enligt erfarna svenska investmentbankirer på utländska firmor är det dessutom uppenbart att svenska företag är betydligt mindre internationella i dag än på 50-talet.

– I dag är nordiska bolag rädda att göra affärer, styrelserna har missat massor av chanser. De kunde ha köpt bolag i USA när deras egna börsvärden var höga och de hade råd, men de vågar inte ta risker. I stället sitter styrelserna och väntar på bud, säger en internationell chef.

Många nordiska investmentbanker hävdar att affärspotentialen för de lokala aktörerna inte alls har minskat, att rådgivningen blir viktigare än någonsin framöver, framför allt när komplexiteten i affärerna ökar. De menar också att även om gamla giganter som Atlas Copco i dag inte dominerar som för ett par decennier sedan utan är en av många globala spelare, så växer det hela tiden upp nya branscher och företag. Och det kan så vara men faktum kvarstår.

Stora bolag ger stora affärer och stora pengar, mindre bolag ger mindre affärer och mindre pengar. Det mesta tyder på att svenska/nordiska aktörer framöver får göra mindre affärer till lägre pris, vilket leder till lägre vinst per anställd. Det skulle innebära att de ledande lokala aktörerna behöver skala ned sina kostnader ytterligare för att anpassa verksamheten till verkligheten. Alternativet är att nischa sig, som Catella corporate finance gjort.

De gör bara fastighetsaffärer med nordisk anknytning, och har en marknadsandel på 30-40 procent inom det området.
Det kommer med tiden att bli allt svårare för de ledande nordiska aktörerna att agera både på djupet och bredden samtidigt. De kommer aldrig att bli lika smala och kostnadseffektiva som de exklusiva rådgivarna, inte heller lika breda som de globala bankerna. Samtidigt blir det för dyrt att vara både och.

Fotnot: Afv:s urval syftar inte till att beskriva samtliga corporate finance-aktörer utan har skett på subjektiva grunder med målsättningen att spegla de olika skikt som finns i marknaden och de aktörer som det talas mest om.
____________________

STANLEY I TOPP

Värdet på affärer under perioden 1 januari till 12 augusti 2004.
Bolag mdr dollar
1. Morgan Stanley 9,1
2. JP Morgan 6,7
3. Goldman Sachs 6,0
4. Lehman Brothers 4,4
5. Carnegie 3,7
6. UBS 3,3
7. SHB 3,2
8. Deutsche Bank 3,0
9. Credit Suisse FB 2,2
10. ABN Amro 2,0
11. catella 1,9
12. Mandatum 1,9
13. Nordea 1,7
14. Citigroup 1,3
15. Kaupthing 1,1
16. Fspb 1,2
17. Lenner &Partners 1,1
18. Enskilda 1.0
19. AGBSC 0,9
20. Lazard 0,9
Källa: Thomson Financials, “Any involvement in Nordic region”