Nu börjar hjulen gnissla

Förra veckans räntehöjning från den amerikanska centralbanken kom inte, som många hade hoppats, som den ljuva bekräftelsen på att den amerikanska ekonomin står inför ett fortsatt kraftfullt konjunkturuppsving.

I stället blev efterspelet till räntehöjningen en ökad osäkerhet om vart den amerikanska och därmed den globala ekonomin är på väg. Framför allt på grund av att den amerikanska sysselsättningen och detaljhandelsförsäljningen redan före räntehöjningen visat tecken på att vika nedåt.

I juni sjönk försäljningen inom detaljhandeln med 0,7 procent, den största minskningen för en enskild månad sedan terrorattacken i september 2001. Och sysselsättningen ökade med modesta 32 000 i juli, att jämföra med förväntningar om att amerikansk ekonomin skulle ha skapat närmare en kvarts miljon nya jobb bara under denna enskilda månad.

Samtidigt finns tecken på att tillväxten i Kina dämpats efter politikernas försök att åstadkomma en mindre åtstramning och Japan uppvisar inte längre den extrema tillväxt som landet haft under det första kvartalet i år. Det är väl egentligen bara Europa som har överraskat positivt under sommaren med en, i alla fall enligt europeiska mått mätt, riktigt hygglig tillväxt.

Ett icke uttalat skäl till räntehöjningen är nog att den amerikanska centralbanken med chefen Alan Greenspan i spetsen så starkt hade bundit upp sig för att leverera en räntehöjning.

Om en sådan uteblivit hade det i sin tur framställts som ytterligare ett bevis på att det amerikanska konjunkturuppsvinget hade kommit av sig. Något som i värsta fall skulle ha kunnat bli en självuppfyllande profetia. Resultatet av ett sådant beslut hade med största säkerhet inneburit fallande börskurser, svagare dollar och krisrubriker i tidningarna.

I stället valde centralbanken att i sina kommentarer rörande räntebeslutet negligera den senaste tidens något sämre konjunktursignaler och hävda att det bara rörde sig om ett tillfälligt hack i en uppåtgående kurva. Hacket tillskrevs i sin tur det kraftigt stigande oljepriset.
Så den stora frågan är om den amerikanska centralbanken tog rätt beslut när den valde att gå vidare med sina räntehöjningar?

Ett sätt att se på saken är att lyssna på hur ekonomerna resonerar. Där är det fortfarande mest positiva tongångar men faktum är att man för första gången på drygt ett år har börjat skruva ner sina förväntningar på den amerikanska tillväxten. Mot detta ska dock ställas att förväntningarna på den asiatiska respektive europeiska tillväxten snarast har ökat under senare tid.

Så trots allt tycks världsekonomin komma att prestera det bästa tillväxtåret på mer än ett decennium. Och med halva året tillväxtsiffror i hamn är det i stort sett självklart att det blir så. Kina växte i en takt av ungefär 10 procent, Japan och USA lyckas prestera tillväxttakter på runt 4 procent och även i det gamla tröga Europa låg tillväxten på runt 2 procent.

Men tillväxttoppen tycks vara nådd även om det fortfarande är långt till en regelrätt lågkonjunktur.

Inte ens en obotlig optimist som Handelsbankens chefekonom Jan Häggström tror något annat än att tillväxten ska bli lägre under nästa år, trots att han ger Alan Greenspan rätt i sin kortsiktiga analys.

– USA måste bromsa upp, liksom Kina. Samtidigt har Japan och Europa egentligen inte större tillväxtpotential än runt 1,5 till 2 procents tillväxt per år. Så den globala tillväxten kommer att sjunka under nästa år. Men på kort sikt är jag benägen att hålla med Greenspan. Tillväxten i USA kommer att hålla i sig ett tag till.

SEB:s chefanalytiker, Håkan Frisén, som tidvis haft en mer pessimistisk syn på den globala ekonomin, håller med om att det är svårt att se hur vårens tillväxt helt plötsligt ska kunna komma av sig.

– Det är egentligen ingen rim och reson på finansmarknadernas reaktioner på en enskild månadssiffra för sysselsättningen. Det går inte att dra några drastiska slutsatser när utfallet tillfälligt avviker från vad man förväntat sig.

Men ingen av dem tror något annat än att tillväxten i världen ska bli riktigt bra såväl i år som nästa år. Bägge räknar med att tillväxtkuggarna i konjunkturmaskineriet till slut ska visa sig haka i varandra. Företagens stigande vinster ska leda till investeringar och nya jobb och det i sin tur betyder att konsumtionen kan fortsätta att hålla takten. Dessutom kommer den kinesiska efterfrågan, trots en viss avmattning, att garantera fortsatt hög tillväxt i stora delar av Asien.

Det är lätt att hålla med i den övergripande analysen. För det finns knappast något ologiskt i resonemangen. Tvärtom är det lätt att tänka sig ett scenario där sysselsättning, löner och investeringar skjuter fart ju längre in i det nuvarande konjunkturuppsvinget vi kommer. Normalt sett brukar ju dessa variabler presentera sig relativt sent i konjunkturcykeln.

Och om oron i världen minskar så kan vi kanske få se ett sjunkande oljepris. Något som i sin tur skulle ge extra stimulans till ekonomin. Och när det amerikanska presidentvalet dessutom är överstökat så försvinner ännu ett osäkerhetsmoment för investerarna – oberoende av vem som till slut vinner valet.

Mot den här bakgrunden är det dessutom lätt att tänka sig att börsen tar fart eftersom företagens vinster i så fall blir uthålliga och värderingarna framstår som attraktiva.

Stigande börskurser skulle i sin tur kunna ge ytterligare konjunkturstimulans. För när börsen stiger så kan hushållen lugnt fortsätta att spendera och lågt sparande framstår inte längre som något akut hot mot tillväxten.

Men i dagsläget är det precis lika lätt att vara pessimist och hävda att vi sett det bästa och att det mesta framför oss är konjunkturellt mörker. Även om det är ganska svårt att finna svenska eller internationella ekonomer som skriver under på detta. Ett skäl är att en hel del av dem tidigare har bränt sig på förutsägelsen att den amerikanska ekonomin ska gå in väggen.

Men USA:s ekonomi består trots allt till 70 procent av privat konsumtion och hittills är det faktiskt företagen som lagt beslag på det mesta av konjunkturuppgången i form av stigande vinster. Förvånande lite har egentligen letat sig ner till de anställda i form av mer pengar i lönekuvertet. Faktum är att närmare hälften av de senaste årens ökningar av den disponibla inkomsten i USA beror på skattesänkningar och omläggning av lån till låg ränta.

Bägge dessa vägar att få extra inkomster är numera stängda och istället på väg åt ett helt annat håll. Bara att hålla fast vid dagens ekonomisk-politiska beslut när det gäller skatter och räntor betyder en åtstramning på runt en procent av BNP enligt beräkningar från den internationella valutafonden. Dessutom skulle det krävas ännu hårdare åtgärder för att få till den rejäla förstärkningen av statsfinanserna som så många efterlyser.

Så ytterligare några svaga sysselsättningssiffror och ett fortsatt högt oljepris skulle kunna betyda att de amerikanska hushållen verkligen börja misströsta. Även om ett sådant scenario i sin tur skulle betyda att ytterligare räntehöjningar uteblev.

De genomförda åtstramningarna i Kina har minskat produktionsökningstakten i landet men däremot tycks hushållens konsumtionsvilja vara obruten.

Det här har fått till följd att det kinesiska handelsunderskottet har börjat växa. Dessutom har inflationen börjat stiga. En utveckling som den politiska ledningen troligtvis inte är nöjda med och som kan leda till ytterligare åtstramningar för att få ner importen. Detta skulle innebära att Kina inte skulle bli ett lika kraftigt draglok för övriga världen.

I Japan har den ekonomiska statistiken åter börjat överraska negativt och sysselsättningstillväxten har avtagit. Något som kan betyda att industrin håller igen på investeringarna och att de japanska hushållen åter börjar hålla i slantarna enligt tidigare känt mönster.

För europeisk ekonomi är det faktiskt svårare att hitta de stora stötestenarna. Exporten går riktigt bra trots en betydligt starkare valuta och hushållen visar på en försiktig optimism. En snabb ekonomisk tillväxt i EU:s nya medlemsländerna bidrar också till något bättre framtidsutsikter.

En fara med det höga oljepriset är dock att den europeiska centralbanken kan tvingas till en räntehöjning om inflationen skjuter fart. Till skillnad från sin kollega i USA ska ECB inte ta hänsyn till tillväxten utan bara till inflationen.
Om de negativa kuggarna hakar i varandra kan det bli en nedåtgående spiral som leder oss in i en ny lågkonjunktur.

Så även om de flesta bedömare ännu tycks tror på det positiva scenariot så har den senaste tidens ekonomiska statistik onekligen sått tvivel bland många bedömare. Därför kommer de närmaste månadernas ekonomiska statistik att bli synnerligen viktig.

Om svaghetstecknen i den amerikanska och internationella ekonomin består så kommer prognoserna över de närmaste årens ekonomiska tillväxt att skrivas ner i en snabb takt.

Eller också kommer Alan Greenspan att få rätt i sin analys att det bara rörde sig om ett “hack i kurvan”. Varje statistiksiffra kommer därför att granskas med lupp och ge stora effekter på finansmarknaderna.