Nordens comeback

Slå ihop finsk skatte- och utbildningspolitik, svensk industristruktur, dansk arbetsmarknadspolitik och norska statsfinanser och du hamnar rätt nära något som skulle kunna vara den ideala ekonomin. Men även var för sig står sig de nordiska länderna gott. Under de senaste åren har tillväxten varit betydligt högre här än i de flesta andra mogna ekonomier och framtidsutsikterna på kort sikt är ljusa. Visserligen kan länder som USA och Storbritannien matcha tillväxttalen men där har tillväxten också kostat i form av lågt sparande, underskott i de offentliga finanserna och i handeln med utlandet.

I Norden däremot har de senaste årens snabba tillväxt skett samtidigt som hushållssparandet legat högt, statsfinanserna visat stabila överskott, inflationen varit låg och utrikeshandeln stadigt gått allt bättre. Dessutom landar de nordiska länderna ständigt i toppen när olika rankinglistor över exempelvis entreprenörskap, livskvalitet, ekonomisk frihet, institutionernas funktionssätt och andra “mjuka” variabler presenteras.

Det här är något som många politiker och bedömare i andra länder, inte minst i Kontinentaleuropa, har fått upp ögonen för och nu frågar man sig om det finns någon sorts “nordisk modell” som skull kunna appliceras på de egna länderna för att få dem att fungera bättre. Egentligen en total omsvängning från synen på Norden som det allra sämsta exemplet på hur illa det kunde gå med en alltför generös välfärdsstat. Den dåvarande Coca-Cola chefen myntade till och med begreppet “pink-countries” och ifrågasatte om det egentligen var mödan värt att göra affärer i Norden.

För på 1970- och 1980-talet krackelerade den tidigare så framgångsrika nordiska modellen när löntagarna tävlade om vem som skulle få mest luft i plånboken. Politikerna i Norden tävlade i sin tur i vilka som kunde ta ut mest skatter och ge de mest vidlyftiga löftena till sina väljare. Och näringslivet, kanske främst i Sverige, spelade med i spelet i trygg förvissning om att centralbanken skulle lösa dem ur kostnadskrisen med en rejäl devalvering.

Nu är den stora frågan om det finns en ny, framgångsrik “nordisk modell” och hur den i så fall ser ut? Men det finns inget enkelt svar på den frågan.

– Det finns alltför stora skillnader mellan länderna för att man ska kunna tala om någon gemensam nordisk modell, hävdar Klas Eklund chefekonom på SEB.

– Ett exempel på skillnaden är hur man förhåller sig till EU och EMU, där länderna valt helt olika strategier. Dessutom kan tre av länderna, Norge, Sverige och Danmark klassificeras som högskatteländer medan Finland har ett betydligt lägre skatteuttag, fortsätter han.

Dessutom står Norge ut från de övriga i och med sin stora oljesektor. Det gemensamma tycks istället till stor del handla om hur man har hanterat kriserna som uppstod efter år av misskötsel av ekonomin. Dessutom har avregleringar, snabba strukturomvandlingar och stabilitet på arbetsmarknaden kommit att spela en stor roll till att man just nu lyckas så bra ekonomiskt.

Först ut var Danmark som redan på tidigt 1980-tal blev tvingade att lägga om sin politik radikalt i och med den så kallade “Kartoffel-kuren”. I korthet innebar den att de ledande politikerna radikalt lade om sin ekonomiska politik och bestämde sig för att satsa allt på en fast valuta för att på så sätt tvinga ner inflationen. Hårda åtstramningspaket och kraftigt stigande arbetslöshet var priset som landet fick betala. Numera är det internationella förtroendet för den danska ekonomiska politiken grundmurat och valutan är fast förankrad vid Euron. Dessutom skuggar den danska centralbanken ECB i sin räntesättning.

Finland och Sverige gick ungefär liknande öden till mötes i början av 1990-talet även om de direkt utlösande faktorerna bakom kriserna kom att skilja sig åt. I Finlands fall var det Sovjetunionens kollaps som i stort sett över en natt eliminerade bortåt en tredjedel av exporten. I Sverige var det en finansiell kris inom bank- och fastighetssektorn som puttade landet över stupet. Bägge länderna ansökte om medlemskap i EU, förde en stenhård åtstramningspolitik och i Finlands fall gick man också tidigt med i EMU-samarbetet fullt ut. Sverige har istället valt att hålla fast vid en flytande valutakurs och en egen oberoende Riksbank.

Norge råkade aldrig ut för samma ekonomiska dråpslag utan här var krisen istället överhettning och skenande kostnadsläge. Sjunkande oljepriser och en politisk överenskommelse att fondera oljepengarna gjorde att trycket från oljesektorn på övriga näringslivet minskade. Norge valde dock att ställa sig utanför EU, låter valutan flyta fritt och ha en oberoende centralbank.

Var finns då de gemensamma nordiska nämnarna som kan förklara varför regionen klarar sig så bra just nu? Klas Eklund pekar på krishanteringen framför allt i fallen Sverige och Finland.

– Den snabba och resoluta reformstrategin man tvingades till under kristiden har visat sig var framgångsrik. Den ledde till att man tog många obekväma beslut och snabbt kunde komma tillbaka till tillväxt, säger han.

Han följer upp med att citera Verner von Heidenstam:
“Ja driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas”

I Danmark är det en långsiktig stabilitet parad med reformer på arbetsmarknaden som varit avgörande. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors singlar ut avregleringarna som en betydelsefull faktor.

– Jämfört med Kontinentaleuropa har de nordiska länderna kommit betydligt längre när det gäller att avreglera produktmarknader. Troligen har detta haft betydligt större effekt på tillväxten och produktiviteten än någon kunde förutse, säger han.

Ytterligare en faktor som kommit att spela en avgörande roll är att kriserna ledde till en snabb utslagning av låg-produktiv industri. Utan krisen är risken stor att politikerna frestats att, i likhet med flera länder i Kontinentaleuropa, stödja industrier som egentligen inte hade någon framtid i Norden. De nordiska länderna har också haft tur med industristrukturen i stort. Sverige och Finland har haft IT-industrin, Danmark jordbrukssektorn och Norge olje- och shippingsektorn som lyft tillväxten.

Att både fackföreningar och näringsliv snabbt anpassat sig till de nya förutsättningarna har också spelat en avgörande roll. Det har blivit ett lugn på arbetsmarknaden med betydligt mer av decentraliserade förhandlingar och betydligt mindre av konfrontation. Och parterna vet numera att de inte kan förlita sig på att en över tiden svagare valuta ska rädda dem vilket också skärpt disciplinen internt i företagen. Den nordiska löneutvecklingen går numera i takt med resten av Europa.

I de nordiska länderna har det dessutom, även om skattetrycket fortfarande är högt, också skett en omläggning av skatte- och bidragssystem som i högre grad än tidigare premierar arbete. Alla nordiska länder har numera god ordning på de offentliga finanserna, vilket håller nere räntor. Däremot tycks det inte finnas något samband mellan färgen på regeringen, hur högt skattetrycket är, hur djupt man gått in i Europasamarbetet eller vilken valutaregim man följer.

– Andra faktorer är väldigt mycket viktigare än en gemensam valuta, säger Lars Calmfors.

Så visst finns det en hel del för länder som exempelvis Tyskland, Italien och Frankrike att ta fasta på om man vill kopiera den “nordiska modellen”. Att inte låta reformarbetet ta för lång tid och att inte skydda svaga inhemska sektorer tycks vara det allra viktigaste. Men den allmänna strategin i Kontinentaleuropa tycks för närvarande vara precis den motsatta med segt reformarbete och allt mer av protektionistiska tendenser.

De närmaste åren talar det mesta för att de nordiska länderna återigen kommer att sticka ut, såväl tillväxtmässigt som stabilitetsmässigt.

Men De bedömare som Affärsvärlden talat med pekar dock ut risken för att länderna i Norden slår sig till ro i reformarbete som det kanske mest överhängande hotet inför framtiden.