Nordbankens misslyckade Östeuropafond

Förra gången Affärsvärlden skrev om Östeuropafonder var i februari 1997, då med rubriken »Östeuropa ny bubbla«. Vi varnade för att det skulle komma ett börsras som skulle halvera aktiekurserna.

Träffsäker spådom

Spådomen var extra träffsäker när det gäller Ryssland. Aktiekurserna där fortsatte visserligen uppåt ett halvår, men sedan sprack bubblan och kurserna rasade ungefär 90 procent. Det senaste halvåret har aktiekurserna återhämtats, men fortfarande har den som investerade i ryska aktier för två år sedan förlorat ungefär hälften av pengarna.

Även i övriga Östeuropa har utvecklingen varit en besvikelse, åtminstone om man jämför med världsindex som har stigit 64 procent sedan februari 1997. Den bästa Östeuropafonden, Handelsbankens, har samtidigt fallit 4 procent. Och den sämsta, Nordbankens, har rasat 42 procent.

För övrigt kan man häpna över skillnaden mellan bäst och sämst. Orsakerna är dels att det varit stor skillnad i värdeutveckling mellan börserna i Östeuropa, dels att förvaltarnas val av aktier har varit ovanligt viktigt.

Handelsbanken lyckades mycket bra under 1997, tack vare en stor andel ryska aktier. Nordbankens Östeuropafond halkade efter redan då, främst därför att förvaltarna i början av året inte hann med att köpa aktier för de pengar som strömmade in i fonden. Det kan i sin tur bero på att Nordbanken valde att anlita en extern rådgivare med många fonder under förvaltning, Credit Suisse, medan Handelsbanken anställde en egen förvaltare, Jan-Olov Olsson.

Handelsbanken tappade dock Jan-Olov Olsson redan i oktober 1997 och under 1998 föll andelskursen med en tredjedel, ungefär lika mycket som de övriga Östeuropafonderna.

Men hittills i år har Handelsbanken dragit ifrån ordentligt. Den nye förvaltaren Fredrik Colliander har blivit varm i kläderna och hade vid årsskiftet flyttat nästan en tredjedel av fonden till Grekland (plus 29 procent under de första fyra månaderna i år). Tillsammans med 9 procent i Turkiet (+73 procent) och 8 procent i Ryssland (+74 procent) betyder det att fonden i fredags hade stigit 25 procent.

Misstaget

Däremot hade Nordbankens Östeuropafond inte stigit alls. Förklaringen är dels att förvaltarna hos Credit Suisse gjorde misstaget att sälja alla ryska aktier när kurserna stod som lägst i höstas, dels att de i övriga Östeuropa främst placerat i mindre och medelstora företag vars aktiekurser inte alls hängt med i uppgången.

Att alla ryska aktier såldes när kurserna stod som lägst är extra märkligt eftersom fonden ända sedan start haft som målsättning att »ha en femtedel av placeringarna i Ryssland«. Det talar för att Credit Suisse istället borde ha köpt ryska aktier förra hösten, eftersom börsraset gjort att fonden innan försäljningen bara hade fyra procent placerat i Ryssland.

Nordbanken har sagt upp avtalet med Credit Suisse per den första mars i år. Men andelen ryska aktier är fortfarande nästan noll.

Ett par av de andra fondförvaltarna som Affärsvärlden talat med tycker att det är »fusk« att Handelsbankens Östeuropafond investerar i Grekland (som är med i EU) och i Turkiet (som inte alltid brukar räknas till Europa). Samtidigt är det få vanliga Europafonder som investerar i dessa länder och inte ens Medelhavsfonderna brukar bry sig om dem. Och både Grekland och Turkiet ligger onekligen öster om Västeuropa.

Höga kostnader

Nåja, är det ett bättre tillfälle att investera i Östeuropa idag än i februari 1997?

Fortfarande innebär det hög risk. Men den är hanterbar så länge investeringen är tillräckligt långsiktigt. Minst tio år bör man klara sig utan pengarna.

Fast en så lång tidsperiod ger ett annat problem, höga kostnader. Både valutaväxling, courtage och »spread« mellan köp- och säljkurser är problem i Östeuropa. Kostnaderna för valutaväxling och spread redovisar fonderna aldrig, men Affärsvärlden uppskattar att den totala kostnaden, inklusive något högre förvaltningsavgifter, är minst fem procent per år.

Det är fyra procent per år mer än kostnaderna i de billigaste Sverige- och Europafonderna. Bruttoavkastningen i Östeuropafonden måste alltså bli betydligt högre för att investeringen ska löna sig netto efter kostnader.

Känsliga för flöden

Dessutom är dessa börser fortfarande mycket små, och därmed ovanligt känsliga för flöden från utländska investerare. Att de ryska aktierna föll så extremt förra året berodde inte på de inhemska placerarna, utan på humöret hos omvärldens alla småsparare. Till exempel minskade antalet andelar i Handelsbankens Östeuropafond under 1998 med 40 procent, trots framgången året innan.

Affärsvärlden anser därför att det för vanliga fondsparare är bättre att placera i en bred emerging markets-fond (se under rubriken »Nya marknader« på sidan 41) som även placerar i Asien och Latinamerika. Då har fondförvaltaren möjlighet att flytta pengarna mellan fler länder, vilket minskar risken att förvaltaren tvingas att köpa aktier som är uppenbart övervärderade.

Övriga artiklar om Rysslandsfonder