Nobelpriset i ekonomi: ”Ingen riktig vetenskap”

Årets Nobelpris i ekonomi får applåder i den internationella pressen. Amerikanerna James Heckman och Daniel McFadden har kommit med bidrag som många ekonomer använder även i praktiska tillämpningar. Det handlar om teorier och tekniker för att göra urval när man analyserar hur individer och hushåll tar sina beslut, ett av ekonomins centrala problem.

Sådana urval kan göras slumpmässigt utan att för den skull bli representativa, eftersom det finns så många olika förklaringar till att individer hamnat i en speciell kategori. Det vimlar av tänkbara systematiska felkällor som måste beaktas på något sätt. Därför kan inte ekonomen, som kemisten med sitt provrör, göra kontrollerade experiment med verkligheten.

Ekonomipristagarnas tekniker löser inte detta problem, men hanterar osäkerheten kring urvalen. Teknikerna har använts på ett inte bara intressant, utan också nyttigt sätt när det gäller en rad sociala fenomen. När gifter sig människor och bildar familj, hur tar de sig till jobbet eller hur röstar de? McFadden har själv medverkat i planeringen av pendeltågssystemet i San Francisco, till exempel.

Nobelpriset i ekonomi instiftades av Sveriges Riksbank så sent som 1968 och har inte riktigt samma status som de andra Nobelprisen. Det är ungefär som Stuttgart kontra Wimbledon i tennis. Förutsättningarna skiljer sig från dem i naturvetenskaperna fysik, kemi och medicin. Ekonomiska forskare har, precis som andra samhällsvetenskapare, svårt att nå entydiga kontrollerbara testresultat.

Den som inte har en verklighet i laboratorieskala att testa sina hypoteser mot måste göra det med hjälp av modeller, gärna matematiska sådana, om stringensen ska bli något som liknar naturvetenskaparnas. Problemet är att modellerna i konkreta beslutssituationer sällan ger någon ledning.

Det är alltså inget konstigt att två ekonomer, utifrån samma modellbakgrund, kan skriva ut olika recept, men det är naturligtvis en ständig källa till skämt bland de “riktiga nobelvetenskaparna”. Skämtar gör man också med de lite pretentiösa matematiska formler som ofta, översatta i brutalt klarspråk, påminner om de gamla ordspråken som “lägg äggen i flera korgar” eller “den som spar han har”.

Riktigt besvärligt blir det när modeller av den sorten får “Nobelauktoritet”, som de portföljteorier som det moderna fondsamhället bygger på

(J Tobin Nobelpris 1981 och H M Markowitz 1990) eller de riskteorier som styr optionshandeln (R Merton och M Scholes 1997). Hur många av världens bankmän har inte använt tagit de ovannämnda Nobelpristagarnas teorier som intäkt för att fortsätta att elda på. Fondsparande är “säkert” och hedging kan “säkra” företagets framtida penningströmmar. Modellerna förväxlas lätt med verkligheten på ett sätt som vetenskapen inte kan stå för. Scholes var för övrigt själv inblandad i ett stort sammanbrott för en så kallad hedgefond (Long Term Capital Management) häromåret.

Däremot kan inte prisjuryn i ekonomi kritiseras för att ekonomiprisen är senkomna. Årets pristagare är tvärtom med sina 56 och 63 år de yngsta. Naturvetenskaparna är alla 70 år eller mer.

Just detta år tenderar även de andra prisen att ha ekonomisk betydelse, eftersom medicinpriset gått till upptäckten av signalsubstansen dopamin och hjärnans funktionssätt. Svensken Arvid Carlsson, 77 år, blev den store inspiratören bakom Astras många originalläkemedel. Och pristagarna i både fysik och kemi har koppling till IT-revolutionen, det som brukar kallas den nya ekonomin.