Naturen reste med på Columbus skepp

Det berättas att den första spanska staden i Nya världen, Santo Domingo på Hispaniola, plötsligt invaderades av ettermyror och fick överges under en tid.

Harvard-entomologen Edward O Wilson anser att detta berodde på att spanjorerna 1516 skeppat över afrikanska platanträd som de planterat i staden. Tyvärr ingick även en hel del fripassagerare i lasten, däribland en sorts sköldlöss, som i brist på naturliga fiender förökade sig lavin­artat. Detta till stor glädje för de inhemska ettermyrorna som tog hand om lössens sockerrika exkrementer. Resultatet blev en motsvarande tillväxt av myrpopulationerna, med myrinvasionen som resultat.

Redan på 1500-talet började kolonisterna arbetet med att europeisera Nya världen. Europeiska kulturväxter och brödsäd planterades in på nybrutna fält. Tamboskap, getter, får, grisar och hästar fraktades över Atlanten på kolonisternas skepp och spred sig snart över den nya kontinenten. Därtill kom en rad fripassagerare som råttor och möss, daggmaskar (ja, det är sant, före de engelska kolonisatörerna i Virginia fanns inga daggmaskar i Nordamerika), insekter och skadesvampar.

Men somliga av fripassagerarna var så små att de inte gick att se med blotta ögat. Dessvärre skulle de ställa till med desto allvarligare problem. Det var bakterier och virus.

Det sägs att när Columbus först steg i land på Hispaniola förvånades han över hur folkrik ön var.

– De är oräkneliga. Jag tror det finns miljoner av dem, skrev han.

I dag tror historikerna snarare att ön hade några hundra tusen invånare. 24 år efter Columbus första landstigning, år 1516, gjorde spanjorerna en folkräkning av urbefolkningen på ön i samband med att man ville förse kolonisterna med inhemsk slavarbetskraft. Man hittade bara 26 000. Ytterligare 34 år senare gjordes en ny räkning. Då fann man bara 500 urinvånare vid liv.

Olika utvecklingar

Praktiskt taget hela Hispaniolas befolkning hade dukat under av de sjukdomar spanjorerna utan egen vetskap hade haft med sig från Europa: smittkoppor, influensa, hepatit, mässling, encephalit, tuberkulos, difteri, kolera, tyfus, scharlakansfeber, med mera. Sjukdomar som de infödda helt saknade motståndskraft mot.

Sedan superkontinenten Pangaea började spricka upp under triasepoken för 200 miljoner år sedan, och då först Nordatlanten och sedan Sydatlanten bildades, hade Gamla och Nya världen varit åtskilda. Den biologiska utvecklingen hade gått åt varsitt håll på kontinenterna.

Med Columbus och kolonistskeppen hade kontinenterna plötsligt återförenats.

Att växter, djur och mikroorganismer plötsligt fick möjlighet att ta språnget över Atlanten i båda riktningarna brukar kallas det columbianska utbytet, något som lade grunden för en genomgripande förändring och globalisering av naturen.

Många grödor som vi i dag förknippar med Nya världen kommer ursprungligen från Eurasien och tvärtom. Bananen kommer inte från Centralamerika utan från Nya Guinea. Och tomaten kommer inte från Italien, om nu någon trodde det, utan från Sydamerika. Det sägs att Columbus var den första europé som fick smaka på en ananas, en frukt som kanske främst förknippas med Hawaii, men där planterades den inte in förrän på 1700-talet.

Viktigast av nyttoväxterna från Nya världen är nog ändå potatisen (för övrigt släkt med tomaten), som har sitt ursprung i Anderna. Potatisen innehåller naturligt det giftiga ämnen solanin, men genom förädling hade inkafolket lyckats få fram ätliga sorter. En del potatisvarianter i Peru måste dock fortfarande ätas tillsammans med lite fin lera. Solaninet fäster på lerpartiklarna och hindrar giftet att tas upp av kroppen.

Potatisen hämtades 1539 till Europa av spanjorerna, och blev med tiden stapelföda i hela Europa. Därifrån spred sig potatis­ätandet vidare över hela den Gamla världen. På 1700-talet hade potatis blivit en av de huvudsakliga näringskällorna i Kinas inre.

Majs kom från Nya världen till den gamla, medan sojabönan liksom vetet gick i andra riktningen, från Sydost­asien till de stora fälten i Nord- och Sydamerika.

Gummiträdet, Hevea brasiliensis, kommer från Brasilien och Bolivia, men gummiplantager anlades på 1800-talet i stora delar av Sydostasien.

Smultron blev jordgubbe

Det finns också nyttoväxter som skapats ­genom korsningar och hybrider ­mellan amerikanska växter. En sådan är jord­gubben, en korsning som gjordes i Frankrike på 1740-talet mellan två vilda smultron, ett från Nordamerika och ett från Syd­amerika.

Tyvärr är det inte bara växtarter som globaliseras. I takt med att grödor och nyttoväxter planteras i stora mängder i nya biotoper hotar också parasiter och osynliga fiender att plötsligt dyka upp från fjärran. I mitten av 1800-talet spred sig potatis­pesten, Phythophthora infestans, i hela Europa och ledde till svältkatastrof i Irland.

I slutet av 1800-talet härjade vinlusen Phylloxera i Sydeuropa och förstörde på några år vinodlingarna genom att förstöra vinrankornas rötter. Lusen själv kom ursprungligen från Nya världen, troligen i samband med import av växter till Kew Gardens i London. Vinodlingarna kunde räddas genom att man ympade vinet på resistenta amerikanska vinstockar.

Parkplatanen, som med sin camouflagemönstrade bark är så vanlig som alléträd i Sydeuropas städer, är en hybrid mellan ett amerikanskt och ett orientaliskt träd. ­Parkplatanen klarar stadsmiljö och miljö­föroreningar bra och skänker skugga åt otaliga gatukaféer. Tyvärr har platanerna nu drabbats av en skadesvamp vid namn Venela. Svampen anses ha kommit från USA till Europa med ammunitionslådor av platan­trä under andra världskrigets slutskede.

Ny platanhybrid

De senaste decennierna har plataner smittats och dött i Grekland, Italien och Sydfrankrike. Bara längs Canal du Midi från Toulouse till Medelhavet växer 42 000 plataner som behöver huggas ner och ersättas. Ända till Malmö har platansjukan kommit.

Växtförädlare har funnit en ny platan­hybrid som man hoppas ska vara resistent mot skadesvampen.

Också bananerna drabbas nu av en sjukdom från Sydostasien som kan komma att helt slå ut bananplantagerna i Syd- och Mellanamerika. Ek, alm, kastanj och citrusträd hotas också av parasitsvampar och virus.

Mer om det columbianska utbytet finns att läsa i 1493 av Charles C Mann.