Narendra Modi blues

År 1980 var Indiens och Kinas ekonomier lika stora. I dag är Kinas ekonomi fyra gånger så stor som Indiens. Men kanske kan styrkeförhållandena ändras till Indiens fördel. Något lite i alla fall.

Efter valet 7 april till 12 maj ser förutsättningarna bättre ut än på mycket länge. Regeringen kommer få egen majoritet i det indiska underhuset och marknaderna jublar.

Fokus i valrörelsen låg på Narendra Modis tretton år som Chief Minister i delstaten Gujarat. Modi tillhör Bharatiya Janata Party (BJP, ”Indiska folkpartiet”, som ofta beskrivs som hindunationalistiskt).

Kritikerna har pekat på att Narendra Modi var ansvarig under massakrerna i Gurajat år 2002 då 790 muslimer och 254 hinduer dödades i våldsamma upplopp. USA drog in Modis visum och han fick vidkännas häftig kritik i hela västvärlden.

Först år 2012 blev Modi friskriven från ansvar för händelserna av Indiens högsta domstol. Och så slutligen i april 2014, mitt under brinnande valrörelse, avslog HD en begäran om en ny utredning.

Nu kommer denne man alltså vara premiärminister för hela Indien. ”Inte bra”, resonerar kritikerna. Indien kommer att splittras än mer och muslimer trängas tillbaka i hela samhället. Kanske hotar ett nytt krig med Pakistan till och med?

”Inte alls, helt fel”, hävdar anhängare till Modi. Indien har inte flyttat till höger som ett resultat av valet – de har röstat på Narendra Modi för jobb och tillväxten som han lovat att leverera.

Andra faktorer var en mycket skicklig kampanj både budskapsmässigt (less government, more governance) och taktiskt. BJP fick 31 procent av rösterna, men hela 52 procent av platserna i parlamentet och tillsammans med de andra partierna i alliansen NDA, hela 64 procent. För Kongresspartiet blev det tvärtom. De 19 procenten på nationell nivå blev bara 8 procent av platserna i parlamentet. Kort sagt: BJP lyckades vinna de viktiga valkretsarna medan Kongresspartiet nästintill utraderades.

Dessutom utnyttjade BJP mycket skickligt Modis bakgrund som self-made man. Han är inte född in i maktens finrum som Gandhi-klanen, utan tvingades extraknäcka som tepojke på håltimmarna för att hjälpa familjen med ekonomin.

Gurajat är dessutom en ekonomisk succé. Indiens BNP-tillväxt har halverats från 9 procent för två år sedan till 4,5 procent i dag. Men Gurajats BNP-tillväxt har sedan 2002 varit dubbelt så hög som Indiens, i snitt 14 procent per år jämfört med 7,5 procent.

Det råder en hygglig samstämmighet om vad som nu bör göras.

1. Vägar, elektricitet, transporter. Infrastrukturinvesteringar är en lågt hängande frukt som Modi bör plocka direkt.

2. Rensa i byråkratin. I Världsbankens Ease of doing business-index rankas Indien i fjol som land 134 av 186. Ett rejält ras sedan 2006. Arbets­lagstiftningen är ett kapitel för sig. Den så kallade Industrial Dispute Act innebär att alla företag med mer än 100 anställda måste begära tillstånd för att säga upp arbetare – ett tillstånd som nästan aldrig beviljas. Det är dessutom mycket svårt att få tillstånd till fabriksmark. Korruptionen är ett annat utbrett problem.

3. En enhetlig moms. I dag har alla delstater olika regler och skattesatser. En annan åtgärd är att avskaffa alla improduktiva subventioner.

Men även om Modis mandat är starkt och hans majoritet i parlamentet glasklar så finns det många hinder. Till att börja med så är Indien en federation bestående av 28 olika delstater som har mycket makt. Modi måste få dessa med sig om han ska lyckas förändra landet.

Det kan dock lyckas. Hittills har Modi överraskat genom att bjuda in gamla fiender, som Pakistans premiärminister Nawaz Sharif, till sin installationsceremoni tillsammans med världens ledare och Bollywoodstjärnor. Det har aldrig skett tidigare.

Indiens Bismarck

Narendra Modi har liknats vid allt från Idi Amin till Margaret Thatcher. Själv pratar han mest om Vallabhbhai Patel, som kom från Gurajat precis som Modi. Patel blev vice premiärminister och inrikesminister under Nehru. ”Indiens Bismarck” ledde arbetet med att ena Indien efter det brittiska styret. ”Landet” bestod av en myriad av språk, kulturer, religioner, lokala maharadjor och nawaber. Patel insåg tidigt att det måste bli två länder av den gamla brittiska kolonin: Indien – och Pakistan.