När skämtet blir verklighet

I söndags berättade Godmorgon, världen! i P1 om ett aprilskämt i radion från 1938. Det gick ut på att en ny komplicerad manick kunde sanera bullriga miljöer från oljud genom att sända ut en sorts motljud. ­Poängen med inslaget i Godmorgon, världen! var att ungefär den tekniken blev verklighet drygt 30 år senare.

I slutet av 2001 lanserade Electrolux dåvarande vd Michael Treschow den självgående dammsugaren Trilobite under stort buller och bång. Den fick inget fäste på marknaden och avfärdades ganska snart som ett pr-jippo. ”Självgående dammsugare?! Ha! Vad hittar de på härnäst?”

Men tre år senare införskaffade familjen en gräs­klippare från Electrolux dåvarande dotterbolag ­Husqvarna som, förmodar jag, baserades på ungefär samma teknik. Klipparen körde för sig själv på nätterna när inget och ingen var i vägen. Och den klippte troget gräset också då vi var bortresta. Den var också, inser jag nu, mitt inträde i robotåldern.

I dag tar robotar över alltmer avancerade sysslor på allt fler områden. Trenden är så stark att många företag nu flyttar tillbaka produktion från lågkostnadsländer som Kina till USA och andra västländer, så kallad ”reshoring” (se sid 26). Obemannade flygplan är redan vardagsmat och bolag som Google och Tesla utvecklar nu även förarlösa bilar. Och nyligen visade SVT:s Rapport en människo­liknande robot – visserligen prototyp – som kan utföra enklare sysslor i sjukvården. Implikationerna av att personal ersätts av robotar är givetvis gigantiska för såväl företagen som för de anställda och samhället.

Ibland tar det extremt lång tid – decennier – innan vi kopplar att det som låter som ett skämt faktiskt inte är det.

Onsdag 23 april kommer ingen tidning, men om två veckor är vi tillbaka med ett nytt nummer. Följ oss på afv.se under tiden.

Putin får blodet att stelna

Läser just nu Putin – mannen utan ansikte av Masha Gessen. Svårt att tänka sig maken till obehaglig ­människa. Eller en gräns för vad han kan hitta på i Ukraina och andra ­ställen. Blodet isar sig.