När kvalitet lönar sig

Det är lockande att se det amerikanska presidentvalet 2008 som de nya mediernas triumf över de traditionella.

Internet hade enormt inflytande, inte bara för Barack Obamas kampanjfinanser, utan även för journalistiken. Bloggar och sajter som The Page, Drudge Report och 538 satte den dagliga agendan. Flera stora avslöjanden dök upp på Twitter. YouTube etablerade sig snabbt som platsen där man letar efter den gångna dagens tv-höjdpunkter. Själv skrev jag liveblogginlägg för Svenska Dagbladet från min mobiltelefon.

Men samtidigt var det de traditionella dagstidningarna och tv-programmen som kom med de mest betydande avslöjandena och satte agendan för seriösa diskussioner. Utan NY Times och Washington Posts gedigna grävjobb hade bilderna av de olika kandidaterna inte alls varit lika nyanserade. Den bästa valjournalistiken över huvud taget var förmodligen Jonathan Kaufmans artikelserie i Wall Street Journal om klasskillnader.

Flera av valets avgörande ögonblick inträffade på uråldriga tv-program. Colin Powell gick ut med sitt offentliga stöd för Obama på det 62 år gamla intervjuprogrammet ”Meet the press” – det längst överlevande tv-formatet i USA. Fenomenet Sarah Palin imploderade inte genom någon YouTube-skandal, utan efter en konventionell, gammaldags intervjuserie med Katie Couric. På valnatten den 4 november gav Obama sin allra första intervju till tv-dinosaurien ”CBS 60 Minutes”. De mest traditionella medieinstitutionerna var minst lika viktiga som YouTube.

Därmed är det logiskt att en av de stora medievinnarna i presidentvalet 2008 var The Politico, en nystartad sajt som finurligt lyckades kombinera det bästa från gamla och nya medier.

Politico startades i januari 2007 – precis när Obama, Clinton och McCain kickade i gång sina kampanjer – av Jim Vande Hei och John F Harris, två journalistveteraner från Washington Post.

Sajten blev snabbt ett dagligt måste för politiska nyhetsknarkare. Själv besökte jag den säkert ett dussintal gånger om dagen under valet. Politico lyckades snabbt hitta ett format där de erbjöd såväl dagstidningarnas traditionella, undersökande journalistik som nätets pigghet, interaktivitet och åsikter. De rekryterade etablerade reportrar och respekterade kolumnister från de bästa dagstidningarna, men även yngre, underhållande bloggare. De erbjöd nyskapande debattformat, såväl som djuplodande journalistik.

Tack vare det närmast hysteriska intresset för presidentvalet blev Politico lönsam redan under sitt andra verksamhetsår, ett år tidigare än beräknat. Efter valet i november förvånade sajten medieanalytiker genom att anställa mer personal – den ökade från 85 till 105 anställda, varav 52 är heltidsanställda reportrar. Det är en sällsynt lovande nyhet under ett mörkt år för nyhetsmedier.

Man ska inte överskatta Politico som affärsidé. De har samma problem med annonsförsäljning på nätet som alla andra, trots tre miljoner regelbundna läsare. Men Politico signalerar en allmänt utbredd aptit för objektiv kvalitetsjournalistik och intelligent analys på nätet. Det är uppfriskande att de blivit så inflytelserika i ett amerikanskt medieklimat som ofta liknar en hönsgård.

Det är lätt att glömma bort hur mycket av presidentvalet som dominerades av trams – en hel månads mediebevakning ägnades i stort sett uteslutande åt Obamas pastor, och minst en vecka gick åt till att McCain glömt hur många hus han äger. John Edwards otrohetsskandal verkade få mer utrymme än tortyrskandalen på Abu Ghraib-fängelset.

Politico bör nog framför allt ses som ett välkommet tillskott till en hotad, men knappast krympande, skara sansade nyhetsförmedlare. Dessutom kan den vara en påminnelse om att det inte bara är de gamla medierna som borde lära sig av de nya, utan även tvärtom.

Text: Martin Gelin, frilansjournalist i New York. Hans bok “Det amerikanska löftet – Barack Obamas väg till huset” ges ut i vår.