När får jag säga: Vad var det jag sa?

Vart jag än går pratar folk om räntan. Den har, vill jag påstå, inte har varit ett så allmänt samtalsämne sen kronförsvaret 1992. När jag intervjuade riksbankschefen Stefan Ingves på scenen under Affärsvärldens konferens Bank & Finans förra veckan berättade han att mängder av människor hör av sig till Riksbanken med frågor och synpunkter på ”minusräntan”, som den kallas i folkmun.

Möjligen är det bra att penningpolitiken engagerar, men jag fäster mig mer vid att så många människor nu varnar för den. Fjärde AP-fondens vd Mats Andersson säger till exempel i intervjun på sid 22 att han inte begriper varför Riksbanken är så rädd för deflation, när vi ju faktiskt har tillväxt här i landet. Han är säker på att det räntepolitiska fullskaleexperimentet slutar i tårar inom fem år.

Och Bilal Hafeez, global chef för ränteanalys på Deutsche Bank, berättade där på konferensen att de har studerat statistik från 300 år. Den visar att tillväxten alltid är 1 till 1,5 procent per år i snitt, oavsett om det är inflation eller deflation. Sjunkande priser har alltså ingen påverkan på tillväxten.

Stefan Ingves ansåg ändå att deflation leder till minskad konsumtion vilket i sin tur kväver ekonomin, och att det är ett större hot än att vi pumpar upp prisbubblor inom bostäder och aktier med billiga, lånade pengar. Fast samtidigt pratade han länge och väl om utvecklingen av bostadspriserna och han nära nog vädjade till riksdagen att begränsa ränteavdragsrätten. Så lite orolig är nog även han innerst inne.

Förra gången som räntepolitiken diskuterades så ­frekvent runt lunchbord och i fikarum följde snart en djup ekonomisk kris. Jag börjar redan längta efter att få säga ”Vad var det jag sa?”.

Passade när chansen gavs

Till och med i Skavlan i fredags var räntan på tapeten när Anders Borg var gäst. Tyvärr tog Borg inte vara på chansen att äntligen få uttrycka sitt hjärtas mening om penningpolitiken, något han var tvungen att avstå från så länge han var finansminister.