När baksidan blir framsidan

Några år innan jag flyttade till Brasilien så hade The Economist en artikel, som handlade om att världen inte, som så många tror, blir mer och mer som Schweiz, utan som Brasilien.

Många cariocas, som Rioborna kallas, är dock måna om att framhålla att deras tjusigare stadsdelar – som Ipanema, Leblon, Gávea, Lagõa, Jardim Botânico, Flamengo, Laranjeiras – har en levnadsstandard, sjukhusvård etcetera som motsvarar just den i Schweiz.

Första intrycket av Rio är svindlande natur, ett vykort som börjar röra på sig. Snabbt tar dock något annat över. För Rio är det oanständiga busfröet, byrackan bland storstäder. Man sugs in i något farligt hedonistiskt och sprudlande vitalt. Kittlingen är förstås närkontakten och mötet med människor av olika raser och ur alla samhällsklasser. En stad där halva befolkningen ser ut som Obama har ju onekligen sin och annorlunda attraktionskraft.

För det är Rios magiska realism och generositeten hos de fattiga, som utgör det mest lockande. De som sett den kusliga Cidade de Deus (“Guds stad”), som turistmyndigheterna trodde skulle skrämma slag på besökarna, ropade nästan ett “dit vill jag” på biograferna. Alla de som sett City of Men eller Favela Rising på teve har en ännu större längtan. Ögonen tindrar på de flesta som från stranden eller en tvärgata ser en favela tändas upp i bergen i solnedgången. Det tar inte många dagar förrän de gjort en guidad rundtur och är hänförda.

Nästa steg är ett besök på någon av de stora sambaskolorna, extasen sätter klorna i kroppen. Att Riokarnevalen främst består i att 12 stora slumstadsdelar bjuder upp hela staden till dans – och bjussar på världens största party – kan få vem som helst att tappa andan.

Lite mer däst kan man få sin dos på stranden och krogarna. Drinken caipirinha (“den lilla bonden”), är ju fattigmansdrycken, den billigaste spriten blandad med kärlek och värme (plus lime, is och socker), som tagit världen med storm. Och feijoada, slavrätten som blivit nationalrätt, tävlar nu alla nobla ställen med att servera som godast och mest genuint.

Många blir generade när gatubarn charmar skjortan av dem. Och kan nästan längta tillbaka just till enstaka barn och levnadskonstnärer som skickligt adopterade dem i stunden, och inte tvärtom.

Det senaste året har jag själv bott på en liten kullerstensgata, en brant backe upp från Ipanema rakt mot Cantagalo, Pavão och Pavãozinho, Ipanemas och Copacabanas så kallade favela. “Där kan man väl inte bo”, envisas de fördomsfulla. Okej, en morgon vaknade jag av polishelikoptrar som hängde rakt ovanför huset och kraftig skottlossning rakt in i favelan mot deras gangsterliga. Efter dryga halvtimmen var allt över. Krutröken skingrades, jag hörde skira flickröster från den ortodoxa kyrkan tävla med fågelkvittret i rikemansvillornas djungel snett över gatan. Hundra meter bort på de enklare hustaken stod återigen grabbarna med sina drakar, ryckte envist i sina snören.

En vecka senare blev en liten tvåa ledig i huset, jag slog till direkt. Det mest extrema som hänt sen dess var när motorarkaden med Carla Bruni susade förbi på gatan vid hennes fransyska “statsvisit” i en modevisning i favelan (medan maken satt och sålde u-båtar till president Lula på Copacabana Palace).

Visst är denna underbara stad bitvis farligt farlig. Även om jag personligen är räddare vid en korvkiosk i en svensk landsortsstad. Men det är ju för att den är så farligt mänsklig, så farligt sensuell, så farligt vacker och så farligt rolig, som så många av oss fastnar. För om hela Rio vore ett lugnt, ofarligt, miljövänligt och småborgerligt Genève, så hade det knappast blivit “Mitt livs novell”, vare sig för mig eller så många andra hängivna fanatiker.

ª Bobo Karlsson har de senaste fyra åren bott i São Paulo och Rio de Janeiro. Utkommer i april på Norstedts/Prisma med boken Urban Safari om 12 storstäder.