Myglare är vi allihopa

Den svenska byggbranschens misstrodda lillebror, NCC, har råkat i svårigheter. Några anställda har gjort sig skyldiga till kartellsamarbete med andra byggbolag – samt med vägverket – och därvid bäddat för skadeståndskrav som kan räknas i hundratals miljoner kronor. Och en rejäl dos dålig publicitet. Den nye vd:n Alf Göransson tycks ha insett att skandalen var på väg att komma ut och gjorde det enda raka: förekom medierna.

Vad beror problemen på? Skanskachefen Claes Björk fick ju Hallandsåsen mitt i nian när han var färsk på posten. Är det månne så att alla nytillträdda byggchefer ska testas med en schysst skandal, litet grand som de äldre KTH-studenternas nollningar av yngre teknologer?

Nej, dessvärre ligger problemet nog på ett helt annat plan.

Testa dig själv. Är du, käre läsare, förvånad över att det fifflas i byggbolagen? Sannolikt är du inte det.

Enligt våra läsarundersökningar är du en hyggligt välutbildad person i medelåldern. Och i så fall gissar Signaturen att din första reaktion på fusket var “jaha, var det inte det man visste?”

Det finns många branscher i Sverige, och för övrigt i hela världen, där det fifflas på olika sätt. Ju sämre möjligheter till centralstyrning av den egentliga affärsverksamheten, desto sämre möjligheter att kontrollera att folk ute i organisationen inte fifflar. Taxikedjor – lättfifflat. Skogsbolag – rackarns svårfifflat.

Alf Göransson satte en blesserad tumme på spikhuvudet när han förklarade fusket med att det i NCC fanns en “subkultur” där kartellsamarbeten och mutor accepterades.

Det är nämligen så att våra stora byggbolag (storprojekt som broar och tunnlar undantagna) egentligen bara är kulisser för en skrälldus med mindre uppdrag. I spetsen för vart och ett finns en lokal chef som möjligen följs upp med något svindyrt datasystem, men i princip är självständig. Han är den lokale Skanska- eller NCC-personen, helt enkelt, och vem hålen ska lära honom hur han ska agera?

Alla “vet” att det förekommer kamaraderi kring byggbolagen. Det är verkligen jättejätteskoj att läsa att inga andra byggbolag funnit bevis för att de skulle ha deltagit i någon kartell. Hur fan kan det då vara en kartell? Samspelet med marktilldelande myndigheter, kucklet runt offentliga upphandlingar och de mystiska gratisjobben på betydelsefulla personers sommarställen – allt det där är offentliga hemligheter.

Fifflet är naturligtvis inte begränsat till Sverige. Snarare är det väl som vanligt så att svenskarna har tagit sig längst bort från det värsta rufflet. Men inte långt nog.

Subkulturer, var det ja.

Finns det fler branscher där det tänjs på reglerna?

Åkeribranschen är ett exempel. Skulle det gå att få ekonomi i branschen om alla chaufförer höll hastighetsbegränsningarna, iakttog reglerna om längsta sammanhängande körtid och minimilaster? Restaurangbranschen – hur skulle den gå ihop sig om det inte förekom svartarbete, utspädd starksprit (hembränd och insmugglad, därtill) samt åsneentrecote?

Finansbranschen – hur många insideraffärer förekommer som ingen får reda på? Hur många specialförmåner, vilkas värde ligger skyhögt över ribban för mutåtalsgrundande belopp – tillskansar sig beslutsfattarna? Journalistiken – hur många murvlar befinner sig just nu på någon jädra mutmässa för datorer eller bilar eller någonting annat som de inte har för avsikt att skriva någonting annat än en pliktskyldig hyllningsartikel om?

Poängen är: vi är inte förvånade, för det här är kejsarens gamla vanliga paltor. Det är vi vana vid. Men det är bara när en företagsledning öppet erkänner att dess byk är smutsig som vi vågar uppmärksamma problemet.

Annars verkar parollerna vara: Sitt i båten! Hav is i magen! Det är väl alltid värre någon annanstans? Enade vi stå, hej & hå!

Viss ska vi ha etik i näringslivet, men först gratisverandan till sommarstugan och mutjakten på Chevreholm.