Mosa inte Mona

Hur länge pallar Sahlin? Frågan ställs av Kooperativa förbundets tidning Vi, och man drar sig till minnes ett annat klassiskt omslag, från numera nedlagda Moderna Tider:

“På väg att spricka”, stod det, med en teckning av en uppsvälld Göran Persson. När det skrevs var den förre statsministern som mest ifrågasatt. Sedan kom ett lyckat ordförandeskap i EU, en medial charmoffensiv och några goda år, och buffeln från Katrineholm blev – för en tid – ett slags landsfader.

Sensmoral: räkna aldrig ut en uträknad S-ledare.

Tidningen Vis fråga är dock välfunnen i sin enkelhet, för Mona Sahlins uthållighet är just nu nyckelfrågan i svensk politik. Rekordlågt förtroende som partiledare, det lägsta stödet bland väljarna som S har haft i opposition sedan den allmänna rösträtten infördes. Likväl talar en del för att Sahlin gör comeback ännu en gång, om hon bara orkar distansen ut till 2010.

Kurvan över Socialdemokraternas opinionssiffror sammanfaller med börsindex. I september 2008 surfade de på 45 procent, för att störtdyka med aktiekurserna i oktober. Till skillnad från SEB och SSAB har SAP inte fått någon rekyl uppåt, men börsen kan ju ha tjuvstartat med ett dårarnas rally innan faran är över.

Borde inte de dåliga tiderna ha gynnat oppositionen snarare än regeringen? Nej, till skillnad från 1994 är det nu uppenbart att problemen kommer utifrån, ungefär som de gjorde 1940. Under andra världskriget resulterade hotbilden i en nära nog total uppslutning kring samlingsregeringens ledare Per Albin Hansson, vars parti i valet 1940 fick så många röster att mannen nästan bad om ursäkt – 53,8 procent.

Det har förblivit Socialdemokraternas bästa resultat. Efter valet 1940 skickade högermannen Harald Nordenson ett kort telegram till Per Albin som löd: “Kondolerar!” Andemeningen var förstås att den nationella samlingen bara försvårades av valframgången, och att ansvaret måste vila tungt på statsministerns axlar.

Uppslutningen kring Reinfeldt 2009 har en liknande psykologisk bakgrund. Än så länge känns Thomas Östros mekaniska hackande på den ekonomiska politiken varken konstruktivt eller patriotiskt. Men marknaden för gnäll växer i takt med arbetslösheten, som lagom till nästa val närmar sig 12 procent.

Finanskrisen var inte det enda som inträffade hösten 2008. Mona Sahlin kände sig tvingad att sätta ner foten i regeringsfrågan, och hamnade i ett klaver som fortfarande alstrar missljud.

Att formalisera banden till Miljöpartiet verkade smart, när tempen steg i klimatfrågan och regeringen dumpade unga kvinnor till förmån för män som Sten Tolgfors och HG Wessberg. Den gröna profilen var ung, urban och utåtriktad – precis som Mona Sahlin själv i hennes bästa stunder.

Med Lars Ohly på vagnen dog trovärdigheten. Det är årtiondets politiska mysterium att Sahlin lät sig övertalas till denna oprovocerade kommunistflört. Per Albin Hansson och det gamla gardet visste att man måste hålla rent åt vänster om inte borgerligheten skulle mobilisera. Vänsterpartiets låga opinionssiffror genom finanskrisen visar att svenska folket inte ser någon frälsning i socialismen, och inte litar på Ohly.

Frågan som Socialdemokraterna måste ställa sig är: Om väljarna inte heller litar på Mona Sahlin, har vi någon som är bättre? Det krävs ingen lång inventering för att besvara även den med ett nej. Thomas Bodström är poppis i medierna, men är han en seriös statsministerkandidat 2010? Ulrica Messing? Nuder? Östros? Lundby-Wedin?

Skulle inte tro det. Med hjälp av uteslutningsmetoden kommer man så fram till den för partiet plågsamma slutsatsen att det inte bara handlar om kris och person, utan om politik. Kanske har Sverige, till sist, blivit ett lite borgerligare land.