Mobbad Moder Svea

En cyniker är någon som vet priset på allt och ingenting om värdet, förkunnade lord Darlington i Oscar Wildes pjäs Lady Windermeres Fan.

Den ofta citerade formuleringen handlade i pjäsen om kärlek, men används nästan alltid som en pik mot alltför krassa typer i den ekonomiska världen. Just nu sätter citatet fingret på frågan om den svaga svenska kronan.

I teorin borde en valutas värde bestämmas av hälsan för det underliggande landets ekonomi. Eller mer korrekt: hur ett lands hälsa förhåller sig till ett annat lands, den valuta som man väljer att ställa den egna emot för att räkna fram en valutakurs. Den är lite som en börskurs för ett land. Går landet bättre än ett annat, bör valutan stärkas.

Men som på en aktiebörs kan det, för en fritt handlad valuta på en global finansmarknad, uppstå felprissättningar. Men till skillnad från börsen kan felprissättningar av valutor bli närmast eviga. Faktum är att forskare vittnar om att de teorier som på lång sikt ska beskriva var en valutakurs ska hamna inte fungerar.

Det är denna situation som den svenska kronan just nu befinner sig i. Sveriges ekonomi är relativt omvärlden i bättre (mindre dåligt) skick än både Europas och USA:s. Trots det sänks värdet på kronan. Sedan 1996 har svenska kronan gått från cirka 8-9 kronor per euro till nu nära 12 kronor. Under samma tid har Sverige:

l haft en årlig genomsnittlig BNP-tillväxt på 3,0 procent jämfört med EU15-områdets 2,4 procent.

l bara tre år (varav två 1996 och 1997) haft en lägre BNP-tillväxt än EU15.

l haft handelsbalansöverskott varje år, på minst 6,3 procent, medan EU bara noterat externa handelsöverskott fyra år (varav tre är åren 1996-1999), där EU:s externa underskott 2004-2007 har exploderat.

l haft en genomsnittlig årlig inflationstakt på 1,3 procent, jämfört med eurozonens 2,0 procent.

l bara tre år av 13 haft en årsinflation högre än eurozonen.

l bara noterat fyra år med underskott i statsbudgeten, jämfört med en eurozon där budgetunderskott är legio.

Visst faller vår exportkänsliga industri kraftigare än i flera andra ekonomier, vilket faktiskt talar för ett en värdeminskning. Men även om vi beaktar det och tänker att statsfinanserna försämras dramatiskt den närmaste tiden, borde kronan rimligtvis ha stärkts mot både euro och dollar. Men det har alltså gått åt rakt motsatt håll.

Förklaringarna till varför detta händer är flera:

1. Vi är en liten valuta som binärt resonerande internationella placerare lämnar automatiskt i tider av osäkerhet. Stora valutor vinner alltid i orostid.

2. Vi har, trots fina siffror sedan 1996, fortfarande inte förtjänat “premium”-status på valutamarknaden, en marknad med extremt trögrörliga uppfattningar om kvalitet. Jämför med schweizerfrancen, som har gått från drygt 5 kronor efter 1992 till dagens över 8 kronor, under en period då Schweiz haft en dramatiskt sämre ekonomisk utveckling än Sverige.

3. Vi har dessutom extremt likvida tillgångsmarknader som man kan sälja – kronan är världens åttonde mest handlade valuta.

Utöver det framförs “förklaringar” om att svenska bankers östengagemang innebär något slags grumlig pestsmitta som ska motivera kronfallet. Utan att någon reflekterar över att de svenska bankerna efter nyemissioner och statsgarantier kan klara ganska mörka scenarier i Östeuropa, och att de faktiskt är långt mindre ohälsosamma än sina kusiner på kontinenten. För att inte tala om USA.

Många förklaringar om varför alltså, färre uttalanden om ifall värdet är rätt (även om flera valutaanalytiker faktiskt anser att kronan är undervärderad).

Frånvaron av ett offentligt försvar av kronans värde är inte det enda problemet med debatten just nu. Ett annat är att kronfallet – berättigat eller ej – är ett argument för medlemskap i euron. Kronfallet har väckt till liv en rad ledarskribenter, politiker och andra debattörer som är gifta med EMU.

Visst är stabilitet och förutsägbarhet ofta viktigare för näringslivet än exakt vilken nivå kronan ligger på. Med en stor valuta hade vi naturligtvis sluppit en konstant felvärderad och neurotisk växelkurs. Samtidigt har kollapsen för vår extremt exportorienterade industri fått en naturlig och viktig stötdämpare, själva grundtanken med en egen valuta. Och vad är alternativet? Medlemskap i den valutaunion som nu lider av sämre skötta banker och sämre förd ekonomisk politik än vår egen?

I Oscar Wilde-pjäsen får lord Darlington svar på tal på sitt uttalande.

– Och en sentimentalist är någon som ser ett absurt värde i allt och inte känner till marknadspriset för någonting.

Och visst kan man som en naiv lilleputt inte kämpa emot en global finansmarknad som är som den är. Ett litet djur är alltid ett offer i en vildmark, och det kanske inte finns ett “perfekt” val för Sverige när det gäller valuta.

Men det är samtidigt något intellektuellt ohederligt i att, som vissa marknadsfundamentalister hävdar, hävda att priset är värdet. Att påstå att en eurokurs på 12 kronor skulle vara rätt och riktig. Som analytiker är det ens osvikliga plikt att påpeka när en tillgång är undervärderad. Någon gång kanske budskapet tränger igenom.

Eller som superinvesteraren Warren Buffett brukar citera sin lärofader Ben Graham:

– The price is what you pay, the value is what you get.