Missriktad kampanj mot prognosmakare

Den amerikanska ekonomins inbromsning har onekligen skapat svåra frågor. Skulle baksmällan efter högkonjunkturen resultera i en rejäl nedgång eller skulle en kraftfull ekonomisk-politisk respons snabbt kunna medföra en vändning? Vi på SEB har hävdat att nedgången i USA skulle bli djupare och mer utdragen än vad som legat i konsensusbilden. Överinvesteringar och nedpressat hushållssparande skulle orsaka en relativt utdragen anpassningsprocess. Hittills har – måste vi erkänna – utfallet blivit sämre än i våra prognoser.

Den svenska ekonomin är å ena sidan beroende av IKT-sektorn (information, kommunikation och teknik), exporten av investeringsvaror samt ett utbrett aktieägande.

Å andra sidan har

starka statsfinanser möjliggjort en ex-pansiv finanspolitik, samtidigt som den svaga kronan fungerat som krockkudde. Vi har därför – liksom de flesta andra prognosmakare -landat i slutsatsen att den svenska nedgången blir förhållandevis mild.

Den som läser Affärsvärlden får intrycket att svenska prognosmakare är extremt pessimistiska, tillika inkompetenta. Prognosmakarna har nämligen – hävdas det den 12 december – helt missat den svenska ekonomins “obesvarade gåtor”:

1: Hur kan produktionen dämpas när inte sysselsättningen gör det?

2: Varför ökar hushållen sitt sparande när allt är så bra?

3: Varför ger inte den svaga kronan större exportskjuts?

Hur tidningen kan hävda att detta förbisetts av svenska prognosmakare är obegripligt. Tvärtom har vi liksom andra analytiker vridit och vänt på “gåtorna”.

1. Skillnaden mellan produktion och sysselsättning är inte så exceptionell som Affärsvärlden gör gällande, om man i stället för antalet sysselsatta beaktar antalet arbetade timmar. Detta beror på att medelarbetstiden minskat, bland annat beroende på ökad sjukfrånvaro. Produktiviteten mätt på detta sätt har visserligen sjunkit påtagligt, men inte så mycket mer än vad som är normalt vid en uppbromsning av konjunkturen. Lägger vi därtill att nedgången i IKT och finanssektorn inte haft så stora sysselsättningseffekter kanske ut-vecklingen inte är så märklig.

2. Hushållens sparbeteende är alltid svårt att förutsäga, men mycket tyder på att sparandet har ökat det senaste året. En måttlig ökning på 3 till 4 procentenheter ligger i korten i de flesta prognoser, vilket kan jämföras med uppgången på 13 procentenheter under krisen i början på 1990-talet. Börsnedgången 2001 är en förklaring. På 1990-talet har också sambandet mellan de offentliga finanserna och hushållssparandet varit mycket starkt, varför det är rimligt att även minskade offentliga överskott bidrar till ökat hushållssparande.

3. En viktig orsak till årets exportbakslag är att svensk export i hög grad varit beroende av områden som mobiltelefoner och motorfordon som drabbats särskilt hårt av den internationella nedgången. Kronfallet har inte varit tillräckligt för att kompensera för dessa effekter. Visst kan prognoserna framöver komma att underskatta exportåterhämtningen. Här rör det sig om en genuin osäkerhet, där utrymmet för prognosmissar är stort. Däremot kan man knappast benämna det en gåta.

Nationalräkenskaperna (NR) för tredje kvartalet publicerades ironiskt nog samma dag som Affärsvärlden kom med sitt nya angrepp på prognosmakarna. Den ekonomiska utvecklingen visade sig ha varit klart svagare än vad någon “svartmålare” spått. Affärsvärlden får därmed än svårare att hävda att lågkonjunkturen blott är en villfarelse.

Avslutningsvis: Konjunkturprognoser skall granskas. Utvärderingar behövs för att en intresserad allmänhet skall kunna

värdera materialet. Affärsvärldens kampanj pådyvlar dock prognosmakarna förmenta villfarelser utan att analyserna refereras på rättvisande sätt. Som konsumentupplysning är den därför undermålig.

Klas Eklund, Håkan Frisén, SEB