Missnöjet göds av passiviteten

I en remissdebatt i riksdagen år 1956 lade dåvarande statsministern Tage Erlander ut texten runt det han i debatten kallade de stora förväntningarnas missnöje. Han sa: Den fulla sysselsättningen och den sociala tryggheten och en år från år snabbt stigande standard har skapat en ny tillförsikt hos alla inför framtiden, men har också skapat en stigande otålighet över att det inte går fortare än det gör.

Mycket i samhällsutvecklingen påminner i dag om 1950-talet. Långvarig högkonjunktur, snabb teknisk utveckling och hög sysselsättning. Men när man läser Moderaternas och Socialdemokraternas eftervalsanalyser som kom häromveckan, så slås man av hur väsensskilt det politiska landskapet är.

Femtiotalets politiska teman andades framtidsoptimism och nästan oändliga möjligheter för välstånd, välfärdsreformer och människans frigörelse. Nästan två tredjedelar av svenskarna röstade på antingen Moderaterna eller Socialdemokraterna.

År 2018 fick de båda stora partierna för första gången sedan det proportionella valsystemet infördes 1911 färre än hälften av svenskarnas röster. I sina analyser drar partierna i grunden samma slutsatser om varför de tappar:

Tydligheten försvinner när partierna ger upp för mycket av sina egna profiler för att hålla ihop olika samarbeten.

Trovärdigheten försvinner när partierna flippfloppar mellan olika positioner i sakfrågor, och då inte bara i olika ståndpunkter till invandring och flyktingmottagning.

De etablerade partierna lider i dag inte av Erlanders stora, utan av de små förväntningarnas missnöje. Folk förstår allt mindre vad de stora partierna finns till för, vad de vill och hur de ska kunna nå dit. De förväntar sig inte längre att partierna ska kunna lösa deras problem eller bana vägen mot ett bättre samhälle.

Exakt så explicit formulerar sig inte partierna, men oron finns där – i båda analysgrupperna. Och den bekräftas av de stora opinionstrenderna.

För det är inte väljarna det är fel på. Deras intresse för politik ökar. I den senaste SOM-undersökningen säger nästan två av tre svenskar att de är mycket eller ganska intresserade av politik. En tredjedel säger sig ha diskuterat politik någon gång under senaste veckan. För trettio år sedan var det betydligt färre.

Samtidigt ökar människors oro. Fler än hälften av svenskarna är mycket oroade över klimatförändringar, terrorism, antibiotikaresistens, organiserad brottslighet och ökad främlingsfientlighet. De blir snabbt fler – de oroliga ökade med 10 procentenheter från 2015 till 2017.

Andelen som är medlemmar i ett politiskt parti har mer än halverats på 30 år och de som har tappat förtroendet för samhällsinstitutionerna blir allt fler. Och de har definitivt gett upp om att de etablerade partierna ska kunna lösa deras problem.

Det borde oroa. För missnöjet blir till uppgivenhet när väljarna vill att politiken ska påverka men passiva politiker svarar att det inte går: Vi kan inte förbjuda fossildrivna bilar på grund av EU, vi kan inte höja pensionerna på grund av pensionsöverenskommelsen, vi kan inte höja skatter på grund av globaliseringen. Och nu: Vi kan inte göra någonting utöver 73-punktsprogrammet på grund av statsfinanserna. Trots att snart sagt det enda som sjunkit snabbare än antalet medlemmar i politiska partier är den svenska statsskulden.

Rätt frågor ställs i eftervalsanalyserna. Början till svaren finns där också. Nu är det upp till partiledningarna att visa att man orkar dra slutsatser och vidta åtgärder. För man kan frukta att bli illa omtyckt eller lova för mycket. Men det är etter värre om väljarna ger upp om att politiken kan – eller vill – förändra.

I bästa fall leder det till skolstrejker på fredagar. I värsta fall till att ännu fler vänder demokratin ryggen och ställer land mot land, grupp mot grupp, människa mot människa.

Vd för Yrkesakademin, tidigare valledare för S och statssekreterare under Göran Persson.

Erlanders tal 1956 utvecklades och har kommit att minnas som ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Samma år formulerade bland andra Olof Palme ett handlingsprogram, ”Framstegens politik”, där framtiden beskrevs så här: Vi står ”inför en teknisk omvandling, som […] kan ge hittills oanade möjligheter till ett konstruktivt samhällsbygge. Det är ett stimulerande och fantasieggande framtidsperspektiv som härigenom öppnar sig.”

Det vore en fröjd att någon gång höra dagens partiledare utveckla de fantasieggande framtidsperspektiv som rimligen finns nu också – med snabbare teknisk utveckling, högre materiellt välstånd och en mycket högre global kunskapsnivå än 1950-talet någonsin kunde föreställa sig.