Mirakelräddningen

Gruvmagnaten Adolf Lundin avled i leukemi den 30 september 2006, 73 år gammal, efter att ha varit sjuk i tre år. Sönerna Ian och Lukas hade då successivt tagit över allt större del av ledarskapet i det vidsträckta olje- och gruvimperium som fadern byggt upp under fyra decennier. Nu fick de fullt ansvar.

De största Lundinföretagen var det Rysslandsinriktade investmentbolaget Vostok Nafta, oljebolagen Lundin Petroleum och Tanganyika Oil samt zink- och kopparproducenten Lundin Mining. Ett råvaruimperium som värderades till mer än 100 miljarder kronor på toppen av högkonjunkturen. Familjen ägde i regel mellan 15 och 30 procent av aktierna i de olika sfärbolagen.

Familjens viktigaste ägarinstrument var investmentbolaget Lorito Holdings, registrerat på Guernsey där yngste sonen Ian Lundin var ordförande. Storebror Lukas var ordförande i en lång rad av sfärens bolag, inklusive Vostok Nafta, Lundin Mining och Tanganyika Oil.

Bröderna trodde stenhårt på superkonjunkturen, en ny era där tillväxtekonomier som Kina, Indien och Ryssland höll elden brinnande längre än i en normal cykel. Oljepriset skulle stiga förbi 100, 200 dollar. Varför inte 300 dollar fatet? Samma sak med koppar, zink, stål, guld. Vinnare vid en högkonjunktur utan slut är naturligtvis råvaruproducenterna. Och Ian och Lukas Lundin drog konsekvenserna av sin tro.

Jorden runt hade den långa högkonjunkturen och en oförsiktig centralbankspolitik lett till en makalös kreditexpansion, där alla modeller för hur risk skulle prissättas kastats i papperskorgen. Bankerna började låna ut pengar till projekt som bara några år tidigare bedömts som alldeles för farliga. Billigt dessutom.

Adolf Lundin var inte rädd för risk. Han borrade efter olja och grävde efter guld i några av världens ogästvänligaste och våldsammaste platser. En trogen fanklubb av investerare ställde alltid upp med kapital i nyemissioner, medvetna om att risken var hög men också belöningen om allt gick bra.

En god gammal regel är att undvika skuldsättning i volatil investmentverksamhet eller, ännu riskablare, prospektering av olja eller mineraler. Men sönerna Lundin utnyttjade möjligheten på den givmilda lånemarknaden. De ökade hävstången. Den sista juni 2008 hade Vostok Nafta utestående skulder på motsvarande 1,1 miljarder kronor, Lundin Mining 1,7 miljarder. Lundin Petroleum hade lån på motsvarande 3,5 miljarder kronor och Vostok Gas på 7,9 miljarder.

En lönsam men mycket farlig väg för en sfär som gräver gruvor, borrar efter olja och investerar i ryska bolag.

***

För jämnt ett år sedan, sommaren 2008, var Lundinsfären synnerligen imponerande. Visserligen hade en del marknader lämnat de absoluta toppkurserna, men råvarupriserna var fortfarande höga och ryska RTS-indexet låg på rekordnivåer. Den 1 juni värderades Lundin Petroleum till 30 miljarder kronor, Lundin Mining till 19 miljarder kronor och Vostok Nafta till 7 miljarder. Vostok Gas, en avknoppning från Vostok Nafta bestående enbart av en post i ryska gasgiganten Gazprom, värderades till 24 miljarder kronor.

Familjen Lundins privata andelar i sfärens bolag var då värda omkring 30 miljarder kronor, enligt Affärsvärldens beräkningar. Men med en rejäl brasklapp: hur stor skuldsättningen var i familjens privata holdingbolag Lorito, Abalone, Ellegrove och Zebra var oklart. Men med tanke på hur portföljbolagen arbetat med lån är det på inget sätt osannolikt att även ägarbolagen var skuldsatta.

Vid denna tid haglade all time high-noteringarna. I en intervju som publicerades i Affärsvärlden den 4 juni 2008 spekulerade Ian Lundin i ett oljepris långt över de 130 dollar per fat som just då noterades.

– Oljepriset kan mycket väl komma att nudda 200 dollar inom en inte alltför snar framtid, sade han då.

Så blev det inte. I stället nuddade priset 140 dollar. Tisdagen den 8 juli inträffade det största oljeprisfallet på en dag sedan 1991. Det var inte vinsthemtagningar, som nästan alla först trodde. Det var tidvattnet som vände.

Det första bolaget i Lundinsfären som hamnade i en allvarlig kris var Vostok Gas. Det bestod av en post på 1,5 procent i ryska petroleumbjässen och maktspelaren Gazprom, vilket som mest gav ett börsvärde på 24 miljarder.

Varför äga aktier i ett bolag som äger aktier i endast ett bolag? Det kan tyckas vara att gå över ån efter vatten. Den unge briljante vd:n Per Brilioth (även vd för Vostok Nafta) motiverade Vostok Gas existens med tre argument. För det första att en stor post i Gazprom ger ett mervärde i sig. För det andra Rysslandskunnandet i ledningen. Men det tredje argumentet var viktigast. Vostok Gas var belånat, ett Gazprom med hävstång. Pengarna användes för att köpa fler aktier, Lundinarna trodde stenhårt på den ryska giganten.

Halvårsskiftet 2008 ägde Vostok Gas Gazpromaktier värda 5 miljarder dollar med en belåning på en miljard. En hävstång som hade ökat kontinuerligt sedan bolaget knoppades av från Vostok Nafta den 4 juli 2007.

Avsikten var att sälja hela Gazprom-innehavet när kursen i den ryska giganten nådde 20 dollar (RTS-börsen i Moskva handlas i amerikanska dollar). Så blev det aldrig. Efter att ha toppat på 15 dollar sjönk Gazpromaktien. Och sjönk. Först på 3 dollar stannade fallet.

Den till synes moderata belåningen blev plötsligt en fälla som inte gick att ta sig ur.

Under hösten 2008 tvingades Vostok Gas sälja de en gång så värdefulla Gazpromaktierna för att tillfredsställa långivarna. I december återstod bara en tredjedel av posten.

Den 9 december kallade Vostok Gas till extrastämma för att dela ut bolagets enda tillgång till ägarna, de återstående Gazpromaktierna. I princip en likvidering. Ett svenskt börsbolag som i juni värderades till lika mycket som Electrolux hade i det tysta utraderats på mindre än ett halvår.

Den 7 januari i år handlades Vostok Gas-aktien för första gången utan inlösenrätter i Gazprom. Fastän aktien i praktiken därmed var helt substanslös värderades bolaget till över hundra miljoner kronor på börsen. En rad förvirrade småklippare trodde sig ha gjort världens kap. En läkare i Eskilstuna förlorade 1,4 miljoner kronor.

– Det var en ren stöld. Jag ska polisanmäla det här, sade hon till Eskilstunakuriren.

Att vd Per Brilioth passade på att sälja 45 000 aktier under den kaotiska handelsdagen gjorde knappast ilskan mindre. Till saken hör också att Lundinsfärens bolag alltid har varit just småspararfavoriter.

Samma dag som Vostok Gas-kaoset på börsen annonserade den gamla mamman Vostok Nafta en emission på 70 miljoner dollar (en dryg halv miljard kronor). Investmentbolaget hade då en nettoskuld på 58 miljoner dollar, som skulle bort.

– Det är helt och hållet på eget initiativ. Vi har inte brutit mot några lånevillkor eller liknande men lånen skulle omförhandlas under året och som situationen är på kreditmarknaden vill vi göra det här under ordnade former, sade kommunikationsdirektören Robert Eriksson till Dagens Industri.

Uppbyggnaden av en hävstång hade påbörjats efter avknoppningen av Vostok Gas i juli 2007, med Deutsche Bank som främsta kreditgivaren.

Medan allt detta pågick utspelades ett drama på andra sidan Atlanten. Ett annat Lundinbolag befann sig i minst lika stora svårigheter som Vostok Nafta och Vostok Gas.

***

När gruvsektorn var som febrigast, i mitten på 2007, värderades Lundin Mining till en bra bit över 30 miljarder kronor.

Ett drygt år senare såg verkligheten mycket annorlunda ut. Den 13 november 2008 rapporterade bolaget en svidande nettoförlust på motsvarande 1,5 miljarder kronor för tredje kvartalet, ett resultat av stora nedskrivningar på tillgångarna och en usel konjunktur. Zinkpriserna hade kollapsat, liksom kopparn. Börsvärdet var nu under 2 miljarder kronor. Men problemen för ett av Stockholmsbörsens mest handlade bolag var inte bara konjunkturberoende.

Lundin Mining, med ordförande Lukas Lundin, hade de senaste åren storhandlat rika, lovande zink- och kopparfyndigheter spridda över världen. Men dessa dyrgripars verkliga värden låg begravda djupt under markytan. För att komma åt den värdefulla malmen krävdes mångmiljardinvesteringar. När tiderna var goda kunde de redan aktiva gruvorna försörja prospekteringsarbetet. Nu kostade varje ton maskinerna fick upp ur gruvhålen. Lundin Mining behövde kapital. Akut. Men dörren till finansmarknaden var stängd.

Lundin Mining hade visserligen en kreditlina på 575 miljoner dollar (motsvarande 4,3 miljarder kronor) som ett konsortium på av tio banker lett av kanadensiska Scotia stod bakom. Frågan är om linan var tillgänglig i mitten på november. Senare, i bokslutsrapporten, kommer det nämligen fram att Lundin Mining den sista december inte uppfyllde kreditvillkoren. Men i stället för att återkräva de utestående skulderna och försätta bolaget i en än mer akut likviditetskris gick bankerna med på att ge dispens till sommaren. Någon lösning har ännu inte presenterats, den nya deadlinen är satt till den 6 juli.

Säga vad man vill om bröderna Lundin, men de är sällan rådvilla. En vecka efter katastrofrapporten presenterades en lösning på likviditetsproblemet, en fusion. Lundin Mining och kanadensiska konkurrenten Hudbay skulle slås ihop. Tillsammans skulle de bli Kanadas näst största basmetallgruvbolag. Vd för det sammanslagna bolaget skulle bli Hudbays vd Allen Palmiere.

Hudbay hade något vid den här tiden så ovanligt som en rejält tilltagen kassa. Men tillgångarna däremot var gamla och sinande. För Lundin Mining var situationen den omvända. Allen Palmiere såg troligtvis affären som en unik möjlighet att komma åt Lundins tillgångar billigt. Han gick med på att genast låna ut motsvarande 870 miljoner kronor till blödande Lundin Mining. Återbetalningen bestod av 20 procent av aktierna i Lundinbolaget.

Dealen hade sytts ihop mycket kvickt och bägge styrelserna var positivt inställda till samgåendet. Två av ledamöterna satt i bägge bolagen: Colin Benner och Donald Charter.

Lundin Minings jurister hade dessutom försäkrat att Hudbays styrelse inte behövde kalla till extrastämma för att godkänna affären. Vad aktieägarna i Hudbay tyckte spelade mindre roll, så länge bolagets styrelse var med på noterna. Oschysst? Japp. Lagligt? Javisst.

Ordförande Lukas Lundin och hans vd Phil Wright tycktes ha löst krisen i Lundin Mining med ett alexanderhugg. Men de hade fullständig missbedömt omvärldens reaktion.

Dagen efter det att överenskommelsen med Lundin Mining blev känd föll Hudbay makalösa 40 procent på Torontobörsen. Samtidigt lade kanadensiska investmentbanken Jaguar Financial Corporation (JFC) ett bud på hela Hudbay, med villkoret att Lundin-affären avbröts.

– Den föreslagna kombinationen Lundin-Hudbay är en pinsam värdeförstörande transaktion, dundrade JFC:s vd och ordförande Vic Alboini i ett pressmeddelande.

Vic Alboini gapade högt, men hade ingen reell makt. Att flera av de absolut största aktieägarna var rasande var däremot ett större problem. Till kritikerna sällade sig den tyngste i Hudbays ägarrullor: hedgefonden SRM.

Hudbay-fusionen kom alltmer att anta proportionerna av en skandal i Kanada. Men lite dålig pr kunde Lukas Lundin tåla, så länge han räddade Lundin Mining.

Den 9 januari kom ett oroväckande besked. Då beslutade OSC, provinsen Ontarios motsvarighet till Finansinspektionen, att granska fusionen mellan Hudbay och Lundin Mining. Torontobörsens beslut att det inte behövdes en extrastämma i Hudbay skulle överprövas.

Två veckor senare kom beslutet. Lundins jurister hade gjort en svidande felbedömning. OSC körde över Torontobörsen med motiveringen att förtroendet för finansmarknaden riskerade att skadas. En extrastämma i Hudbay skulle få ta ställning till fusionen. Plötsligt HADE aktieägarnas åsikt betydelse. Det var dåliga nyheter för Lundin Mining.

– Många i Kanada var uppretade och OSC tolkade snarare lagens anda än dess bokstav. Vi gick omedelbart vidare, men Hudbays styrelse och ledning verkade bli paralyserade, säger Robert Eriksson.

Det var inte bara budhaveriet i Kanada som tyngde Lundin Mining. Mitt i kaoset hotade dessutom New York-börsen att kasta ut gruvbolaget (som även är noterat i Toronto och Stockholm). Aktien hade kostat under en dollar 30 dagar i rad, vilket stred mot reglerna.

– Vi visste att det var på gång, det var rent tekniskt. Och ärligt talat, vi var ganska glada att slippa Sarbanes-Oxley-regelverket, säger Robert Eriksson i dag.

Senare under våren släppte Lundin Mining frivilligt New York-noteringen.

Samtidigt var fler sfärbolag hårt pressade. Vostok Nafta publicerade den 11 februari en nattsvart bokslutsrapport. Nedskrivningar gav ett årsresultat på minus motsvarande 4 miljarder kronor. Detta i ett bolag vars totala tillgångar då värderades till netto 2 miljarder.

Den 17 februari medgav Lukas Lundin öppet att Hudbay-affären sannolikt var körd. I stället pekade han på hur ett av pappa Adolfs älsklingsprojekt, kopparfyndigheten Teneke i Kongo, efter 15 års väntan snart kunde öppnas. Tillsammans med andra tillgångar skulle Lundin Mining snart visa positivt kassaflöde. Han passade på att ge en känga åt dem som hade satt käppar i hjulet för fusionen med Hudbay.

– Cash är viktigare än assets i dag, för de där aktieägarna i alla fall. Jag tror inte riktigt de förstår gruvindustrin, sade Lukas Lundin i Dagens Industri.

Den 23 februari meddelade Hudbay och Lundin att de formellt var överens om att avbryta fusionsplanerna. Dagen efter handlades zink på den lägsta nivån sedan hösten 2003. Lundin Mining handlades till nya bottenkurser.

För att summera läget i slutet på februari: Lundin Mining befann sig i en akut likviditetskris, var på vippen att tappa en kreditlina på motsvarande fem miljarder kronor, hade misslyckats katastrofalt i det kuppartade tvångsäktenskapet med Hudbay samtidigt som bolagets varor – koppar och zink – såldes med förlust. Ett annat Lundinbolag, Vostok Gas, hade avvecklats, och Vostok Nafta befann sig i en lånefälla, som snart skulle kräva en emission.

Om det inte vore för två andra affärer – varav den ena måste betecknas som en av de mest lyckosamma i svensk industrihistoria – kunde bröderna Ian och Lukas ha förlorat fadersarvet på oförsiktiga lån. Under hösten 2008 lyckades de nämligen sälja två bolag, till priser som bara några månader senare skulle framstå som fantasier från en svunnen högkonjunktur.

***

I november såldes det amerikanska kolbolaget PBS, noterat på Torontobörsen, för motsvarande 5,2 miljarder kronor. Köpare var ryska Severstal, kontrollerat av oligarken Alexej Mordasjov som behövde kol till sina amerikanska stålverk. Familjen Lundin var då bara årsgamla som storägare i bolaget.

Visserligen förhandlade Mordasjov och storägarna i PBS ned det ursprungliga budet från i augusti med 30 procent, som en direkt konsekvens av fallande världsmarknadspriser på kol och stål. Men aktiemarknaden drog ändå en djup suck av lättnad när budet till sist genomfördes. För familjen Lundin gav affären knappt 1,5 miljarder kronor varav tre fjärdedelar var reavinst. Pengar som trillade in på kontot mitt under några av finanskrisens tuffaste veckor.

Men den andra affären är om möjligt ännu mer osannolik.

Redan i september 2008 hade det ryktats om ett bud i sfärbolaget Tanganyika Oil, vars viktigaste tillgångar bestod av 30 procent av två oljefält i Syrien, samägda med det statliga bolaget SPC. Den 25 september bekräftades att den kinesiska oljebjässen Sinopec verkligen befann sig i exklusiva förhandlingar om ett bud, värt 13 miljarder kronor. Lukas Lundin kände alltså till att ett bud var på gång när problemen började torna upp sig i Vostok Nafta, Vostok Gas och Lundin Mining.

När förhandlingarna inleddes kostade olja av Brent-kvalitet 140 dollar fatet. I början på oktober var priset nere i 90 dollar, i rask takt på väg söderut. Att priserna på oljebolag föll snabbt rådde inget tvivel om. Skulle verkligen kineserna stå fast?

Aktiemarknaden trodde definitivt inte att så var fallet. Tanganyika Oil handlades med kraftig rabatt ända fram till den sista bekräftelsen på att budet verkligen skulle genomföras.

Det var inte bara oljepriset som fick Lundinarna i Schweiz, Toronto och Stockholm att bita på naglarna. Sinopec tvingades att förlänga budtiden från den 5 till den 19 december, eftersom bolaget saknade nödvändiga tillstånd från kinesiska myndigheter.

Först kvällen den 16 december var all kinesisk byråkrati i hamn. Den 19 december levererades den efterlängtade julklappen, beskedet att Sinopec kontrollerade 95 procent av aktierna i Tanganyika och fullföljde budet. Samma dag handlades brentolja för 40 dollar fatet.

– Hade Sinopec ringt Lukas Lundin och bjudit hälften av det ursprungliga budet hade han nog accepterat. Alla andra hade backat ut på något vis. Men kineserna betalade otroligt nog fullt pris, 205 kronor per aktie, säger en källa med mycket god insyn i sfären.

Av de 13 miljarderna Sinopec betalade gick 1,7 miljarder kronor till familjen Lundins olika ägarbolag.

Utan pengarna från PBS och Tanganyika hade saker och ting kunnat gå mycket annorlunda. Men nu flöt alltså totalt drygt tre miljarder kronor in i familjens ägarbolag, när det var som allra mörkast. Pengarna kunde Lukas Lundin använda för att rädda familjens inflytande och hålla svältande bolag vid liv genom att delta i emissioner. I mars i år vände börserna uppåt, liksom råvarupriserna.

Lundin Mining har stigit nära 300 procent sedan bottenkursen i slutet på februari. Också Vostok Nafta och Lundin Petroleum har stigit kraftigt. Hudbay hade sin tid i solen, när en stor kassa var enormt värdefullt. I dag framstår det inte alls så självklart att det var klokt att avbryta en jämlik fusion. När Hudbay den 26 maj till sist sålde posten om 20 procent i Lundin Mining (betalningen för nödlånet) blev reavinsten 100 miljoner dollar, en av de bästa affärer det kanadensiska gruvbolaget gjort.

För Hudbays ledning blev fusionsförsöket en katastrof. Vd Allen Palmiere tvingades att avgå inför hotet att få sparken av den utlysta extrastämman. Snart ställde hela styrelsen sina platser till förfogande. I dag drivs bolaget av den nygamle vd:n Peter Jones.

Familjen Lundin, däremot, tycks ha landat på fötterna. Ett av bolagen likviderades, två andra var vid avgrundens rand, ett fjärde såldes. Men i den värsta av kriser räddades familjens namn med hjälp av mycket tur, lite skicklighet och kineser som höll ord.

Fotnot: Affärsvärlden har använt dollarkursen 7,50 kronor i artikeln.