Mindre spännande

Valuta- och räntemarknaden i Europa har blivit både stabilareoch mer elastisk. Därför är den mindre intressant förspekulanter.

I en värld som blir allt mer snabbrörlig och gränslös, ser detmärkligt ut när finansmarknaden rycker på axlarna åt deeuropeiska politikernas tricksande med Maastrichtkraven och EMU–processen.

Men i ett viktigt avseende har faktiskt utvecklingen gått bakåt-marknaden är inte längre så internationaliserad som den en gångvar. Och det har stor betydelse för lugnet på dagens marknader.För fem år sedan hade länder som Sverige, Danmark, Frankrike ochTyskland mellan 30 och 40 procent av sina statspapper placeradehos utländska investerare. Idag är siffran väsentligt lägre,även om Tyskland fortfarande ligger högt på grund av sitt storaupplåningsbehov efter återföreningen med före detta DDR.Generellt har en stor del av statsskulden återbördats tillrespektive hemland.

Denna repatriering beror på två saker. För det första har deinhemska placerarna i Europa ökat sin nettolikviditet (iFrankrike på grund av skattesubventionerat pensionssparande iräntepapper, i Sverige på grund av den allmänna ökningen avsparandet, i Europa allmänt på grund av de blygsammainvesteringsbehoven).

För det andra verkar många internationella placerare ha ledsnatpå obligationer. I början av 1990-talet var europeiskastatsobligationer spekulationspapper som lockade till sigriskvilliga från hela världen. Även de placerare som intespekulerade så hårt ville vara med, eftersom realavkastningenvar så hög (dubbelt upp mot idag) och det dessutom fanns få braalternativ (1992 var USA-börsen trist och den japanskafinansmarknaden i fritt fall).

På senare år har alltså det spekulativa kapitalet sökt sig bortfrån Europas räntemarknader. Det finns gott om alternativ. Demest spännande obligationsmarknaderna idag anses vara de iLatinamerika och Asien. Vidare har aktiemarknaden blivit globalpå ett sätt som inte alls var fallet i början av 1990-talet. Desenaste årens suveräna avkastning på de stora börserna harlockat in många nya aktörer, inte minst till New York-börsen somhar fått starkt stöd av den starkare dollarn, även om denhistoriska avkastningen inte är någon bättre vägvisare 1997 änden var 1992.

De blygsamma flödena av obligationer över gränserna överskuggashelt av aktietransaktionerna, utom när det gäller trafiken ivärdepapper mellan Asien och Nordamerika. De som köper utländskaräntepapper idag är mestadels japanska, kinesiska, thailändska,koreanska och singaporeanska aktörer – inte sällan statsägdasådana. De placerar mestadels i amerikanska statsobligationer.Detta medför att USA-placerarna inte behöver finansiera någotinhemskt budgetunderskott, utan att de kan använda nästan helasitt kapital till aktieköp hemmavid eller utomlands. Betyderdetta att det helt saknas spekulativt kapital i Europa?Naturligtvis inte. Det finns ett antal investmentbanker och endel hedgefonder och andra institutioner som har stora ambitionernär det gäller risktagande i egen bok.

Problemet för deras del är att de inte har några feta mål att gesig på, som var fallet 1992, då valutarelationerna var ohållbaraoch dessutom fastlåsta i mycket snävare ramar än idag. Dagensvalutakurser upplevs av de flesta som i linje med ländernasrealekonomiska förutsättningar. Än viktigare är kanske att EMU–projektet drivs framåt med bandbredder – det vill säga utrymmeinom vilka valutorna kan röra sig – på plus/minus 15 procentjämfört med plus/minus 2,25 procent i början av 1990-talet.Valutorna kan alltså tänja sig väldigt mycket utan att det helaspricker.