Min förlorade oskuld

Brott och straff har en kärv direkthet och ordningsföljden i Farmor och Vår Herre får mig alltid att le, men den gamle fjollan Quentin Crisps How to Become a Virgin är en nästan oslagbar boktitel.

Det finns säkert en bokstavsförkortning och ett riksförbund för dem som anser att de vunnit tillbaka sin förlorade oskuld, men vi vet förstås att det är omöjligt. Och av allt det som vi förlorat under de gångna trettio åren – hyfs, vett, sans, koncentrationsförmåga, proportioner – är oskulden det jag saknar mest.

För en månad sedan rapporterade svenska tidningar att ”misstankarna tätnade” mot den förre brittiske premiärministern Ted Heath. Det är mer än fyrtio år sedan Heath utlyste val under slagordet ”Vem styr Storbritannien?” och fick svaret ”ingen”. Allt blev ett elände tills Margaret Thatcher städade upp, fem år senare. Heath hade en synnerlig förmåga att väcka ogillande och inspirera till träffande förlöjliganden. Han hade ingen slående talang för politik. Han var livslång ungkarl och många uppfattade honom som asexuell. Det krävdes en sexuell revolution, skrev en lustigkurre, innan Storbritannien fick en premiärminister som är oskuld.

Andra tog för givet att Heath var homosexuell, om än möjligen i teorin, mer än i praktiken.

Nu, ett decennium efter hans död, hopar sig alltså ”misstankarna”. Heath skulle ha förgripit sig på unga pojkar. Anklagelserna baseras på vad en bordellmamma påstods ha sagt för tjugo år sedan. Polisdistriktet kom på den smakfulla idén att hålla presskonferens utanför den döde Heaths hem, Arundells vid Salisbury Cathedral, och ­uppmanade ”offer” att höra av sig. I en befolkning av 64 miljoner kände sig förstås några kallade. Att både bordellmamman och den berörde åklagaren vid det laget hade dementerat att Heath ens hade nämnts för tjugo år sedan, spelade ingen roll. Bilden av en sladdrigt grisögd premiärminister med tassarna på väg uppför skolpojkarnas vida shortsben, hade redan fastnat.

Det är möjligt att Ted Heath var ett goss­ätande monster. Några brittiska kändisar levde bevisligen pedofila dubbelliv under samma tidsperiod. Men det har blivit påfallande tyst om den här utredningen de senaste veckorna. Det kan bero på en konspiration. Eller på att polisen inte hittat något saftigt att läcka. Jag tror att det senare är mer sannolikt. De ”misstankar” som redovisades i början av augusti beskrivs bäst av den juridiska termen ”skitsnack”. Alltihop har den omisskännliga karaktären av häxjakt. Om sådana kan man säga att de inte ­ute­sluter att en och annan av de jagade faktiskt är häxor, men att jakten ändå är uttryck för mass­hysteri.

Det är därför jag önskar att vi kunde bli oskulder igen. Att vi inte hade lagt oss till med vanan att se allting med pedofil­ögon. För de svenska tidningarnas okritiska rapportering om Ted Heaths påstådda pederasti är bara ett exempel i mängden.

I förra veckan berättade vetenskapsradion att svenska gymnastiklärare drar sig för att fysiskt röra vid sina elever, i rädsla för att anklagas för övergrepp. Ska eleverna hoppa över en plint, får de allt oftare göra det utan lärarstöd. Regler, som att läraren inte ska ha händerna under vattnet när elever ska lära sig simma, finns redan i andra länder. Det dröjer antagligen inte länge förrän någon rektor går i bräschen för idén att även svenska simlärare ska hålla händerna över huvudet.

Jag är inte säker på att det hade varit förenligt med gott föräldraskap, ens på sjuttiotalet, att låta Ted Heath ta hand om barnens simlektioner. Men jag är säker på att vår förlorade oskuld också är barnens.

i alla fall en

Ted Heath hade aldrig särskilt många beundrare, ens bland sina vänner. Bland ytligt bekanta hade han inga. Esteten och dagboksförfattaren James Lees-Milne gav ett typiskt omdöme i sina journaler: ”Enorm stjärt som putar ut ovanför hängiga byxor […] är helt utan charm eller elegans […] en man utan någon som helst uppfostran, bortskämd av tillfälligheter och arrogant. Märkligt att sådana kan bli premiärministrar […] Det enda som talar till hans fördel är att han är skinande ren.”