Miljardfond utan tänder

Internationella valutafonden (IMF) är, som namnet antyder, en förvaltare av internationella reservfonder. Fonderna kan beskrivas som en “clearingcentral” som lånevägen ska jämna ut över- och underskott i olika länders bytesbalanser.

IMF bildades 1944 av västmakterna för att efter kriget “underlätta världshandelns utvidgning och balanserade tillväxt”. Uppgiften var främst att hålla växelkurserna stabila och att tillhandahålla “världslikviditeten”. Valutorna kopplades till dollarn, som i sin tur var inlösbar mot guld. Det fungerade ganska bra ända fram till 1971 då den amerikanske presidenten Richard Nixon beslöt att häva amerikanska centralbanken Feds skyldighet att växla in dollar mot guld.

Därefter har IMF blivit allt mer marginaliserat och främst fungerat som en leverantör av grundliga analyser av läget i världsekonomin. Organisationen har visserligen gjort en rad insatser vid svåra valuta- och finanskriser på 1980- och 1990-talen, i Latinamerika, Asien och Afrika, men ofta har insatserna utsatts för hård kritik, både från höger och vänster. IMF har anklagats för att ge lån som huvudsakligen används till att göra utländska fordringsägare skadeslösa och därmed slå extra hårt mot den inhemska befolkningen. Krispaketen från IMF anses också ha inneburit att investerare och stater tar större risker än de annars skulle ha gjort.

Den nuvarande finanskrisen, som successivt har övergått från att vara en bankkris till att bli en länderkris, har riktat alltmer av uppmärksamheten mot IMF. Fonden har redan lämnat lån till drabbade länder: Ungern (16 miljarder dollar), Ukraina (16 miljarder dollar) och Island (2 miljarder dollar). Fler kan bli aktuella.

De länder som ligger särskilt illa till har långvariga underskott i sin bytesbalans och har byggt upp stora utlandsskulder. Påfallande många av dem är tillväxtländer i forna Östeuropa. Det gäller de baltiska länderna Estland, Lettland, Litauen men även Rumänien, Bulgarien, Kroatien, Serbien och kanske också stora länder som Vitryssland, Turkiet och Polen.

I Asien är det inte lika illa ställt. Men Sydkorea har en relativt stor utlandsskuld och Pakistan och Vietnam har växande underskott i sin bytesbalans. I Mellanöstern ser det inte heller så farligt ut. Många länder där är oljenationer med stora överskott i sin bytesbalans. Men länder utan olja kan få problem, som Jordanien och Libanon.

I Latinamerika ser det också ganska hyfsat ut. En del länder kommer att få ökade underskott i sin bytesbalans de kommande åren, men underskotten förblir ganska låga. I Afrika finns viss oro för utvecklingen i Sydafrika, den största ekonomin, som väntas få växande och ganska stora bytesbalansunderskott framöver.

Intressant i sammanhanget är att länderna i Östeuropa skiljer sig så mycket från andra tillväxtekonomier i världen. Att krisen har slagit så hårt i Europa kan bero på att de finansiella marknaderna är mer avreglerade här, och därmed har givit utrymme för en betydande kreditexpansion, plus det faktum att östra Europa inte haft samma erfarenhet av finanskriser som länder i Asien och Latinamerika.

Problemet för IMF är att behovet av lån kan bli mycket omfattande. Och IMF har inte särskilt stora resurser. Fondens bas är det insatskapital som de 185 medlemsländerna bidrar med. Och insatskapitalet bestäms av landets kvot, som baseras på landets ekonomiska styrka. Totalt har fonden lånemöjligheter på 250 miljarder dollar. Det är inte mycket. Det är mindre än vad Taiwan har i sin valutareserv.

Simon Johnson, tidigare chefsekonom på IMF, har sagt att fonden borde ha 2 000 miljarder dollar, alltså nästan tio gånger så mycket “för att kunna bli en seriös spelare”. Han och flera andra bedömare menar att IMF har hamnat vid sidlinjen med sina relativt små resurser som bara kommer att räcka för att hjälpa mindre länder, men inte de stora om det skulle behövas.

Att denna insikt finns märks redan nu. När Fed i förra veckan sänkte räntan kom ett annat kanske viktigare beslut, nämligen att Fed ger lån, i form av så kallade valutaswappar, på 30 miljarder dollar till vardera Brasilien, Mexiko, Sydkorea och Singapore, totalt alltså 120 miljarder dollar.

På motsvarande sätt var ECB, den europeiska centralbanken, med och gav kompletterande lån till Ungern.

Hur kan IMF få större resurser? Det skulle kunna ske genom att länder som har byggt upp stora valutareserver genom ständiga överskott i sin bytesbalans ställer tillgångar till IMF:s förfogande.

Kina har en valutareserv på nästan 2 000 miljarder dollar, Japan har nästan 1 000 miljarder, andra asiatiska länder har också stora reserver. Uppskattningsvis finns omkring 60 procent av världens valutareserver i Asien, det mesta i dollarplaceringar. En tumregler säger att ett lands valutareserv ska motsvara tre till sex månaders import. Kinas valutareserv täcker ett och ett halvt års import.

Nyligen presenterades ett intressant förslag av Michael Bordo, amerikansk ekonomiprofessor vid Rutgers University, och Harold James, professor i historia och internationella affärer vid Princeton (Financial Times, 21 oktober). De vill att överskottsländer låter IMF förvalta delar av deras reserver mot att dessa länder får rösträtt i fonden, motsvarande deras andel. Det gamla kvotsystemet finns kvar men hälften av de totala rösterna skulle komma från överskottsländerna. Då skulle IMF inte behöva stå vid sidlinjen i fortsättningen, enligt professorerna.