Miljardärernas paradis

Under de senaste decennierna har inkomster och förmögenheter utjämnats om man tar ett globalt helhetsperspektiv. Inom de enskilda industriländerna har dock både inkomst- och förmögenhetsskillnader ökat. Detta har lett till att fördelningsfrågorna åter hamnat i centrum. Särskilt intensiv har debatten i USA varit där såväl inkomster som förmögenheter glidit isär. Ett särskilt fokus har riktats mot den procent, det vill säga den hundradel av befolkningen, som är allra rikast sett till inkomster eller till förmögenheter. Dessa grupper behöver inte nödvändigtvis sammanfalla exakt. I den amerikanska debatten har det väckt stor uppmärksamhet att den rikaste procenten procentuellt sett betalar lika mycket skatt som medelinkomsttagaren.

I Sverige ser vi oss som ett av världens mest egalitära länder. Ser vi till inkomstfördelningen avspeglas detta tydligt i statistiken. Sverige är i detta avseende ett av de allra mest jämlika länderna. De senaste åren har inkomstspridningen även här ökat, fast från en mycket låg nivå. Sverige bibehåller därmed positionen som ett av världens mest jämlika länder vad gäller inkomster. 

En mycket speciell aspekt av den svenska jämlikhetsdebatten är att det alltid är inkomstfördelningen mellan löntagare som står i centrum. Skillnaden mellan läkaren, sjuksköterskan och sjukvårdsbiträdet får inte bli för stor. Att bli rik genom att utbilda sig och få en hög lön är inte lovvärt. Det uppmuntras heller inte av statsmakterna. Genom de höga marginalskatterna redan för måttliga inkomsttagare skattas den helt övervägande delen av den extrainkomst som en längre utbildning kan åstadkomma bort. 

Skaffas rikedomen på annat sätt än genom lönearbete är det dock okej. En övertydlig illustration av detta ges av den statliga spelreklamen i TV. Där ska man lockas att köpa lotter genom att man får se hur härligt livet är när man blivit mångmiljonär på en lotterivinst. Då kan man exempelvis krocka sönder sin nyinköpta sport cab utan att behöva bry sig. Skatten på lotterier som ordnas av staten eller ideella organisationer (som till exempel Socialdemokratiska partiet) är noll. Skatten på arv och gåva är noll och skatten på kapitalinkomster är 30 procent. En god gissning är att de svenska enprocentarna jämfört med svenska löntagare skattemässigt har en mycket förmånlig position.

Tidningen Economist ägnade sig nyligen åt frågan om inkomst- och förmögenhetsfördelning. Där fanns en särskild artikel om Sverige som ett av världens mest miljardärtäta länder. Enligt tidningen överträffas vi i detta avseende endast av några av de östliga kleptokratierna. I en mera systematisk statistik över ländernas förmögenhetsfördelning, så kan man konstatera att baserat på det vanliga Gini-måttet är Sverige ett av världens mest ojämlika länder när det gäller fördelningen av förmögenheter. Sveriges Gini-koefficient är sålunda högre än alla europeiska länders. Den är också något högre än USA:s och Saudiarabiens, men något lägre än Rysslands (högre Gini = mindre jämlikt). När tidningen förundrat frågar sig varför dessa förhållanden inte leder till någon egentlig debatt i Sverige, hittar man svaret i att svenskarna anser att miljardärerna gjort sig förtjänta av sina förmögenheter.

Den generösa politiken vad gäller förmögenheter och kapitalinkomster är sannolikt en bidragande förklaring till att Sverige är ett av världens främsta länder när det gäller bildandet av nya teknikdrivna företag. Ett problem är dock att de inte genererar så mycket tillväxt och sysselsättning i Sverige. Det är svårt att rekrytera kvalificerad personal här. Kanske skulle en mindre drakonisk beskattning av höga löneinkomster hjälpa oss att bli världsledande även här. l