Miljardärernas besvikelse 20 år efter deras nej till euron: ”Tragiskt”

Nu hängs det läpp i näringslivet, slog Affärsvärlden fast efter nej-sidans jordskredsseger i folkomröstningen om euron.

Idag är det 20 år sedan svenskarna gick till valurnorna och gav ett ”knytnävsslag rakt i ansiktet på hela den politiska och ekonomiska eliten i Sverige”. Det var i alla fall de orden som mötte makthavarna när de slog upp Dagens Nyheter morgonen efter att väljarna förpassat euro-frågan till byrålådan.

Ett fiasko för näringslivet

För näringslivets organisationer blev ja-kampanjen en dyr historia. Stiftelsen Sverige i Europa, som huvudsakligen fick sin finansiering från Svenskt Näringsliv, började med ett tiotal anställda i Näringslivets hus vid Östermalmstorg. Men snart hade kampanjen flyttat in i sin egen sambandscentral på Sveavägen, några kvarter från Socialdemokraternas högkvarter. Kampanjledare var Birgitta Ed, då PR-konsult – idag präst och statsministerfru.

Till skillnad från motståndarlägret lyckades ja-sidan samla få volontärer, men desto fler avlönade kampanjarbetare. Vad notan landade på kampanjen är än idag en väl bevarad hemlighet. Stiftelsen gick aldrig ut offentligt med hur mycket Svenskt Näringsliv bidrog med. I medierna talades om summor uppåt en halv miljard kronor.

Delade näringslivet

Ett fiasko – och ett dyrt sådant – blev det i alla fall. Men det var inte hela näringslivet som hängde läpp åt valresultatet. I floran av nej-kampanjer var det ”Medborgare mot EMU” som samlade näringslivstoppar, med frontfigurer som Mellby Gård-grundaren Rune Andersson, tidigare Sandvik-VD:n P-O Eriksson och finansmannen Sven Hagströmer.

Rune Andersson, som vid tiden var styrelseordförande i Electrolux, reste under ett års tid land och rike runt för att stångas med ja-sidan. Koalitionerna blev inte alltid de väntade, och det hände att Andersson fann sig själv på taktikmöten med språkrören på Miljöpartiets kansli som delade hans linje.

”Kombinationen kanske var lite ovanlig, men det var innan Miljöpartiet blev så radikaliserat åt vänsterhållet”, säger Rune Andersson till Affärsvärlden.

När han gick på möten med Industriförbundet, det som senare blev Svenskt Näringsliv, och euron kom på tal fick han i stället lämna rummet, minns han.

Emellanåt var attackerna hårda mellan lägren, som när greven tillika Latour-grundaren Gustaf Douglas intervjuades i Affärsvärlden:

“Den uppmärksamhet som bland annat P-O Eriksson, Sven Hagströmer och Rune Andersson fått står inte i proportion till deras betydelse. Sven Hagströmer är en mupp och har aldrig drivit något medelstort- eller storföretag”, sa han.

Rune Andersson skrattar när han hör kommentaren 20 år senare och säger att han kommer ihåg episoden mycket väl.

”Det var många synpunkter och attacker, men jag, som annars sällan engagerar mig i politiska frågor, tyckte det här var en otroligt viktig fråga för Sverige”, säger han.

Finansmännen som ändrade sig

Nej-lägret segrade då, men blev det som de tänkte?

I kölvattnet av den rekordsvaga kronan har euro-frågan lämnat byrålådan. På allvar kom diskussionen igång i våras efter Christer Gardells uttalande om att kronan är en ”skitvaluta” . Utan euron riskerar Sverige att hamna i samma ekonomiska liga som Rumänien och Bulgarien, upprepade finansmannen till Di i början av sommaren.

“Vi är 40% fattigare på grund av valutan”, sa Christer Gardell nyligen i en intervju med Affärsvärlden.

Under EMU-valet 2003 hörde samma Gardell till motståndarlägret.

Även Rune Andersson uttrycker idag besvikelse.

Christer GardellArtikel

Christer Gardell: ”Det har börjat braka ihop – börsen har blivit rena Solvalla”

”Riksbanken har gått i ECB:s ledband och varit nästan ännu värre ibland”, säger han.

Ett viktigt argument för Rune Andersson, såväl som andra i nej-kampanjen, var att Sverige med euron skulle förlora möjligheten att driva just en självständig penningpolitik.

”Vår tanke var att om Sverige har jätteproblem, då ska vi kunna sänka räntan mer än andra. Och när det går bättre för Sverige än omvärlden, vilket det gjorde i många år, då kan vi ha högre ränta”, säger han.

“Hade röstat för euron hundra gånger om”

När Affärsvärlden frågar Sven Hagströmer uttrycks också besvikelse över Riksbanken.

“Det är synd att kritiken mot Riksbankens historiska agerande inte kommit tidigare”, säger han.

Med Riksbankens facit i hand hade han röstat annorlunda för 20 år sedan.

”Hade jag vetat att Riksbanken skulle sköta det så som den gjort hade jag röstat för euron hundra gånger om”, säger Sven Hagströmer.

Det hade inte Rune Andersson gjort.

“Mitt motstånd mot euron har inte förändrats, men jag tycker som sagt Riksbanken har misskött sig genom att inte utnyttja självständigheten”, säger han.

Lars Calmfors håller inte med

Motståndarlägret samlade även ekonomer och Rune Andersson nämner nationalekonomen Nils Lundgren som den som fick honom att engagera sig i nej-kampanjen.

Andra som, i alla fall inledningsvis, uttryckte en avvaktande inställning var Lars Calmfors – professorn som givit sitt namn till den stora EMU-utredningen på 1990-talet.

Att Riksbanken inte har bedrivet självständig penningpolitik, tycker han till skillnad från Andersson och Hagströmer fallit sig naturligt eftersom Sverige helt enkelt ”inte behövt under de år som gått”.

I Calmforsutredningen var rekommendationen till Sverige att “vänta och se” till ekonomin bättrat sig. När väljarna väl avgjorde frågan i folkomröstningen tyckte Lars Calmfors att fördelarna övervägde nackdelarna. Idag säger han att de ekonomiska argumenten för euron blivit starkare.

”De stabiliseringspolitiska fördelarna med att stå utanför framstår för mig som mindre idag”, säger han och lyfter fram starka offentliga finanser som ett skäl till det.

”Vi har större möjligheter att bedriva finanspolitik och störningarna i ekonomin har varit mer gemensamma än vad jag hade förväntat mig. Och trenden verkar gå i riktning mot att konjunktursvängningar blir bättre internationellt synkroniserade”, fortsätter Lars Calmfors.

Rekordsvag krona – inte bästa argumentet

Den svaga kronan, som närmar sig tolv kronor för en euro, tycker han dock fått för stort utrymme i debatten.

”Jag tycker många missar att växelkursrörelserna för kronan inte är större än de varit mellan dollarn och euron till exempel, eller mellan pundet och euron. Snarare mindre om man ser över en längre period”, säger han och fortsätter:

”Det är lite farligt att fästa för stor vikt vid kronans värde här just nu.”

Den svaga kronan verkar dock få opinionen att svänga. I en ny mätning från Demoskop beställd av SEB i september svarar 34% att de hade röstat för eurointräde idag, medan 42% hade röstat emot. Så sent som i maj var nej-sidans försprång 19 procentenheter i SCB:s undersökning, att jämföra med endast 8 procentenheter i SEB:s dito.

Lars Calmfors tror även att politiska argument kan ha bidragit till en förskjutning i opinionen.

“Efter att Ukrainakriget bröt ut tror jag det är många som omprövar sin syn på Sveriges roll i världen och att fler blir positiva till europeisk politisk integration.”

”Jag tyckte egentligen de politiska argumenten vägde för redan tidigare, men jag kan tycka att de är lite starkare nu med den geopolitiska situationen. Jag fäster större vikt vid att Sverige bidrar till djupare europeisk integration idag efter krigsutbrottet än vad jag gjorde tidigare”, säger han.