Miljardär utanför ramen

Sällskapet av unga champagnedrickande Stockholmsfashionistas anar knappast att grannen vid bordet bredvid kontrollerar ett imperium. Vi sitter under kristallkronorna på Berns trendiga asiatiska restaurang i Stockholm för att äta middag. Den snart femtiofemårige riskkapitalisten ser mer ut som konstnär än affärsman. Reslig, smal, med långa blonda lockar och en forskande, lite irrande blick. Klädd i svart pullover (till synes utan t-shirt under), svarta, någon millimeter för korta byxor.

Men Lennart Grebelius äger fastigheter och företag värderade till 1,4 miljarder. 43 procent i klädkedjan Gina Tricot är tyngsta innehavet. Det ska tilläggas att allt är lågt belånat, soliditeten ligger på runt 60-70 procent.

Han granskar menyn noga. Bensinmacksläsglasögonen sitter på näsan.

– Vad innehåller en yunanesisk råbiff? Jag har inte varit i Yunan, konverserar han servitrisen.

– Jag har knappt ätit lunch i dag, säger han sedan, nästan lite ursäktande, på något som låter misstänkt likt det västsvenska näringslivets patenterade Hovåsamerikanska, den som P G Gyllenhammar gjorde rikskänd. Men dialekten kommer snarare från uppväxten i skogarna mellan Borås och Göteborg, bland gnetande textilföretagare och strävsamma bönder.

Är du miljardär?
– Det beror på hur länge lågkonjunkturen varar. Värdena sjunker fort. Även för oss som sitter på tillgångarna är det väldigt svårt att veta, säger Lennart Grebelius, skrockar lite och tar en klunk vin.

– När handelsbolagen på börsen inte längre värderas till femton gånger vinsten utan åtta till tio krymper fiktiva förmögenheter väldigt fort, påpekar han. Samtidigt ser han inte ut som om en lågkonjunktur bekymrar honom det minsta. Eftersom hans Sätila Holding åtminstone på pappret har ett rejält låneutrymme, är det ingen högoddsare att han snarare ser dystra tider som ett köptillfälle.

När gick du från att vara småförmögen till att bli rik?
– Inte länge sedan faktiskt. Fyra fem år sedan så där. Det har gått väldigt fort på slutet. Konjunkturen har varit vänlig mot oss kapitalister. Vi kapitalägare har haft medvind i mer än tio år. Vi har fått skattelättnader vi inte kunnat drömma om, säger han och visar en debattartikel av finansmannen Robert weil, som han rivit ut från Dagens Nyheter.

Pappan, Kjell Grebelius, ärvde på 1940-talet farfar Grebelius bondgård. I de faluröda byggnaderna fanns inte bara hö och boskap, utan också en liten textilverkstad. En inte alltför udda kombination i Borås-trakten. Jordbruket lades snart ned och mitt under brinnande textilkris förvandlades ladan till stickeri, där den berömda Sätilamössan snart blev en kassako.

Mitt i detta växte Lennart upp. Sonen var nog lite knepig från början och definitivt ingen stjärna i skolan. Snittbetyget låg på 2,3 på den femgradiga skalan. I stället för universitetet drog han till Indien för att finna sig själv. Det var det röda sjuttiotalet och att jobba inom näringslivet var totalt otrendigt, för att inte tala om den krisdrabbade textilindustrin.

Men medan företagen runt omkring dog som flugor, gick familjeföretaget lysande. Ingemar Stenmark brakade ner för pisterna i Madonna di Campiglio och Wengen med en Sätilamössa på hjässan. Snart var det obligatorisk huvudbonad för snart sagt alla svenskar. Den flummige globetrottern återvände hem och började arbeta åt sin far 1974.

– Vi kom fort väldigt bra överens, jobbade väldigt bra ihop, säger han om samarbetet med pappan.

Lennart Grebelius visade sig ha affärsnäsa och satt snart i vd-stolen. Företaget fortsatte att växa, på 1980-talet hade det fyra fem fabriker. Dagens Industri uppmärksammade till och med när Sätila of Sweden blev officiell OS-mössa i Sarajevo 1984. “Att göra affärer är inte bara en fråga om rationella bedömningar, det är lika mycket en fråga om psykologi” sa han då, enligt tidningen, i den enda längre intervju han gett i affärspressen. När han nu ser citatet blir han paff.

– Sa jag verkligen så? Jädrar. Jag visste inte att jag var så klok på den tiden.

Riktigt nöjd var Lennart Grebelius ändå inte. Han ville bygga ett storföretag och började i slutet av 1980-talet inse att det skulle bli svårt.

– Det gick upp för mig att textiltillverkning i norra Europa inte var riktigt rätt spelplan. Då satt vi med 200 anställda, och det tog väldigt mycket arbete och mental energi.

Så kom finanskrisen. Men andras nöd blev familjen Grebelius bröd. När textilföretagen åter hamnade i knipa gjorde Lennart Grebelius sitt första större förvärv, en konkurrent som hamnat på obestånd. De bägge rörelserna fusionerades, den nybildade koncernen belånades upp. Det blev en ögonöppnare. Plötsligt satt han med ett dubbelt så stort företag och en rejäl summa pengar.

– Efter något år anställde vi en vd. Då hade vi pengar och tid. Det var det bästa som har hänt mig, säger han och knaprar på en vårrulle med ankleverfyllning.

Lennart Grebelius börjar köpa fastigheter. Bankkrisen hade krossat marknaden, räntan var på väg ned. Tajmingen var perfekt. En slump, medger han.

– Hade jag haft pengar tidigare, hade jag nog köpt fastigheter då. Fast det vet man ju inte. Men 1992 kändes det i alla fall ganska billigt, säger han.

Och sedan dess har det rullat på. Nu sitter han alltså på en ansenlig förmögenhet.

Politiskt står Lennart Grebelius till höger om mitten. Ändå kan han inte låta bli att vara imponerad av socialdemokraterna. Liksom många andra kapitalister har han, som sagt, gynnats av deras politik på senare år.

Han pekar på den skatteomläggning som dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt drev igenom i slutet på 1980-talet som ett startskott och borgarnas avskaffande av förmögenhetsskatten som den senaste förbättringen för de rika. Den vanliga jargongen hos den svenska överklassen, om att de skattas till döds, och mer eller mindre tvingas att lämna landet, ger han inte mycket för.

– De har fel. De har fel. De har inte läst skattetabellerna. Om man är liten företagare är det svårt, men blir du stor blir det mycket lättare. Skulle man göra något klokt i svensk politik skulle man förbättra för de små entreprenörerna och de välavlönade tjänstemännen.

Senare lägger han till att även han tycker att skatten på arbete är på tok för hög även för dem med låga och medelmåttiga löner.

Detta återkommer han till flera gånger, att marginalskatter och arbetsgivaravgifter pressar upp beskattningen på löner till 70-80 procent. På frågan om han själv skulle vara beredd att betala lite mer i skatt för att finansiera en sådan reform, blir han mer tveksam.

– Det är olika roller. Du kan inte förvänta dig att kapitalägare ska frivilligt betala extra i skatt. Vi försöker skatteoptimera, så klart. Men jag har inga synpunkter på att samhället tar ut skatt för att finansiera sjukvård och dagis.

Lennart Grebelius medger utan omsvep att han varken kan något om, eller intresserar sig för, praktikaliteterna i sina företag. Det är en av förklaringarna till hur han hinner med att ratta sitt konglomerat på en dryg halvtidstjänst. För mer tid än så lägger han inte på affärer.

– Jag kan inte så mycket om detaljhandel. Så därför är det inte så jobbigt att vara delägare. Ingen ringer och frågar mig: “Hur ska vi göra med etableringen i Sturegallerian?” Jag är användbar när det gäller nyckeltal, finansiering och att sy ihop bolagskonstellationer som fungerar. Och det är inte så ofta man behöver göra det, säger han.

Resten av sitt liv ägnar han åt annat, sådant som ligger honom närmare om hjärtat, som att träffa sina tre söner. Och åt konsten förstås. Visst finns det många både i och utanför näringslivet som har mer eller mindre bekräftade konstnärsambitioner. Men Lennart Grebelius sticker ut. Dels för att han faktiskt är hyfsat etablerad, med en rad separatutställningar. Dels därför att hans verk är långt ifrån dussinvaror. De kombinerar hans intresse för böcker med intresset för de stora frågorna: Liv, död, tid och slump.

“Tjugo miljarder år” består av tvåtusen bokvolymer, där varje bok består av 50 sidor och varje sida har tjugotusen prickar. Varje prick symboliserar ett år. Verket illustrerar tiden mellan universums skapelse och vår sols död. 70 hyllmeter. Både hisnande och överskådligt på samma gång.

Samma monotona upprepande av tiden finns i “Second by second”, där dygnets alla sekunder radas upp. I “Kidney for sale” har han i bokform tryckt internetannonser där människor erbjuder sig att sälja sin njure mot betalning. “Final meal” listar avrättade amerikanska fångars sista måltid. För att ge några exempel.

Senaste utställningen var på Borås trendiga konsthall. Nästa blir 2009 på New York-galleriet the Phatory i East Village, där han redan ställt ut en gång. Naturligtvis ställer jag den korkade frågan: Vilket är viktigast, konst eller affärer? Han ger schysst nog ett seriöst svar.

– Konsten är invävd i livet på ett djupare sätt än affärer. Affärer är mer något man gör. Det är som fotboll. Är man bra på att spela boll, gör man mål. Konsten är kommentarer på världen, hur jag ser på existensen. Det är ett kvitto på vem jag är.

Ändå går det inte att låta bli att tänka på vad de omfattande verken måste ha kostat att trycka upp. Lennart Grebelius medger att de inte har sålts i så många exemplar. Till stor del är de alltså egenfinansierade. Myten om den fattige konstnären krossas. Men kanske kan det bli tvärtom? Att konsten gör honom fattig?

– Jag hoppas att jag ska slippa det.

Klockan är åtta på morgonen när vi två dagar senare kliver in på Sätila Holdings lokaler i Göteborg, där det ständigt växande organisationsträdet med fastigheter, riskkapitalinvesteringar och detaljhandelskedjor trimmas och vattnas.

Jag kan inte svära på att det är exakt samma kläder han har på sig. Men när vi möttes första gången, två dagar tidigare, i receptionen på Berns hotell i Stockholm, var han närmast identiskt klädd.

Kontoret är exklusivt. Ett stort hörnrum med utsikt över Göteborgs domkyrka och Västra hamngatan, kryddat med detaljer som avslöjar stor tillgång på tid, intressen och pengar. Corbusierfåtöljer och Robert Mapplethorpe-fotografier. Ovanför kassaskåpet fyra verk av en annan världsfotograf, Thomas Ruffs bilder på en stjärnhimmel. Bland dokumenthögarna på skrivbordet ligger ett päron, en kopia av en exklusiv klocka och en oskrapad trisslott.

– Hallå hallå, hej hej, välkomna. Slå er ner, jag ska bara ringa ett samtal innan vi sticker, säger Lennart Grebelius till fotografen och mig, och trär på sig ett par hiskeliga bluetooth-lurar.

Han slår numret till yngsta sonen, som sover hemma i villan i Hovås. Denne visar sig ha ont i halsen, och vill inte gå till skolan.

– Vincent är flitig, han har knappt några sjukdagar alls. Har han ont i halsen, då är det så, säger Lennart Grebelius senare, när jag antyder att sonen kanske bara ville slappa framför tv:n.

Bredvid skrivbordet ett stort inramat citat, med en vädjan från den då nyss skrivkunnige sonen Ted: “Sej inte imot papa, kom ihåg at inte får koma hem för sent”, står det bland annat. Lite gulligt kanske de flesta skulle säga, men Lennart Grebelius tar det på större allvar.

– Det säger kanske en del, att han vill träffa sin pappa lite mer.

De två gånger vi ses återkommer han flera gånger till liknande självkritik, att det inte alltid är lätt att leva “med en sådan som mig”. Men han tar utan tvivel familjen på allvar. De två äldsta sönerna Ted och Oliver har börjat skolas in i fastighetsrörelsen. Han ger dem äran för de senaste investeringarna i Stockholm och London.

Förväntar du dig att dina söner ska göra något lika imponerande med farsarvet som du?
– De verkar tycka det är ganska roligt. Men det är svårt att säga vad de har för press innerst inne. De förefaller ohämmade än så länge. Det måste vara med lätta steg du går till jobbet på morgonen.

– Sann arbetsglädje är en gåva. Min far hade det, ett behov av att vara verksam. Det är tillfredsställande, basalt.

På innergården står en hyfsat diskret Mini Cooper parkerad. Skrytåk verkar han undvika. Göteborgsandan, det berömda samförståndet mellan topparna i stadens politik, cheferna på Volvo och näringslivselit som tidningsfamiljen Hjörne och redarfamiljen Olsson, undviker han också. Kvävande ryggdunk, kallar han det. Han är inte heller medlem i Bachelor’s Club eller GKSS, där överklassen möts.

Om du möter Volvochefen Leif Johansson på gatan, vad säger ni till varandra?
– Han vet inte vem jag är.

Vi klämmer in oss i bilen. Sen kör Lennart Grebelius i imponerande hastighet mot Sätila och familjegården Grebbeshult. Medan han kryssar fram genom skogarna rotar han fram en handskriven lapp från en hög på instrumentpanelen.

– Jo, det var två saker jag tänkte på efter att vi pratade med varandra sist, säger han eftertänksamt och håller pappret mellan ögonen och vägen.

– Det ena är att jag sa att det inte finns några skatteskäl att ha bolag i Holland. Det är inte riktigt sant. När vi startade bolagen var det skatteeffektivt. I dag gör det ingen skillnad. Men jag vill tala sanning, säger han.

Faktum är att han sa precis samma sak första gången, på Berns, när jag frågade om de nederländska bolagen Sätila Holding BV och Sätila Europe BV. Han fortsätter att titta på lappen.

– Det andra. Du frågade mig förra gången vi sågs om min sämsta affär. Då tog jag upp konkursen i Björn Borg Home.

– Men min dummaste affär var när vi 1991 sålde en trikåfabrik i Fritsla. Köparen pumpade ut pengarna och försatte sig i konkurs. Vi gjorde inte vår läxa.

Han verkar skämmas när vi talar om det. Efter fyrtio minuter är vi framme. Vi passerar Sätila kyrka och kör två minuter till. Huset där han växte upp är numera uthyrt. Ladugården äger han fortfarande. I dag är den prydd med stora Securitasskyltar och är transformerad till ateljé.

– Här har jag min själ, säger Lennart Grebelius och tittar sig omkring på gårdsplanen och den gamla mössfabriken.

Vi stiger in. I första stora rummet står moderna möbelklassiker bredvid en röd hink som samlar upp dropparna från en takläcka. Lysrör i taket, golvet och doften påminner om ursprunget. Textildöden är väldigt närvarande.

– Jag har inte varit här på några månader, ursäkta kaoset, säger han medan vi går runt på det gamla fabriksgolvet.

Rummet bredvid är fyllt av gamla möbler, pallar med hans bokverk och kuriositeter som en sjukhussäng för spädbarn.

– Om det känns sentimentalt? Ja, lite vemodigt kanske.

Det pågår faktiskt tillverkning i huset bredvid, provproduktion. Annars köper Lennart Grebelius in nästan allt från Baltikum och Kina. Han tror inte att det kunde ha blivit annorlunda. I stället tycker han att det är bra att utvecklingsländerna fått chansen att dra sig upp i sitt eget hår, genom att leverera kläder till den rika världen.

Tror du att dina före detta anställda håller med dig?
– Det är klart, det är svårt att hålla med när man förlorat sitt jobb. Men i det stora perspektivet är det en bra utveckling. Vi borde tillåta att samma sak händer inom jordbruket och inom livsmedelsindustrin.

_________________________________________________________

VILL RÄDDA M2
Sätila Holding har nyligen gått in som ägare i konkurshotade Göteborgsbostadsmäklaren M2, med 80 anställda. Trots att ytterligare ett riskkapitalbolag skjutit till pengar överskrider fortfarande skulderna tillgångarna. Lennart Grebelius säger till Affärsvärlden att han bedömer M2 som ett i grunden bra bolag som hamnat i en skuldfälla. I kombination med en vikande fastighetsmarknad har läget blivit akut.

– Huvudägaren hamnade i en onödigt svår situation, men vi bedömer honom i grunden som en bra kille.

Sätila äger nu 20 procent av aktierna i bolaget, och Lennart Grebelius har gott hopp om att en lösning på krisen ligger nära i tiden. I framtiden hoppas han att M2 ska bli en ny form av fastighetsmäklare, en mindre kortsiktigt och mer seriös variant.

_________________________________________________________

EN JÄKEL PÅ FLIPPER
Namn: Nils Lennart Grebelius.
Född: 1953
Bor: Villa i Hovås, söder om Göteborg.
Familj: Tre söner, särbo.
Utbildning: Fackskola i stället för gymnasium. I trettioårsåldern studier i klassisk historia, idéhistoria, astronomi och filosofi vid Göteborgs universitet.
Affärskarriär: Började arbeta i familjeföretaget Sätila 1974, tog över som vd 1985. Har sedan början av 1990-talet byggt upp ett fastighetsbestånd i Göteborg, Stockholm och London, i dag värt cirka 600 miljoner kronor. Driver dessutom en helägd riskkapitalverksamhet med 800 miljoner kronor i förvaltat kapital.
Konstkarriär: Första utställningen 1992 på Naturhistoriska museet i Göteborg. Separatutställningar: Riksutställningar 1994, galleriet the Phatory i New York 2004 och Borås konsthall 2007.
Dold talang: Bra på flipper.