Metafysiken i vår ekonomi

Partikelfysik är ett fascinerande ämne. Ni vet de där små objekten som beter sig olika beroende på om man studerar dem eller inte, kvarkar som är på flera ställen exakt samtidigt och slikt. Och medan allt möjligt märkligt pågår där i atomkärnorna så går livet sin gilla gång här på makronivån. Solen stiger upp varje morgon, går ner varje kväll och ett tappat glas eller ett flygplan utan bränsle faller obönhörligen till marken.

Ibland får jag känslan att nationalekonomi är mer likt kvantmekanik än någon annan vetenskap. Teorin bakom Riksbankens penningpolitik, om jag har förstått det rätt, är att låga räntor ska stimulera företagen att investera. Det ska i sin tur ge ökad sysselsättning och tillväxt och därigenom trycka upp inflationen mot målet två procent. Men nu verkar vi människor, som ju tillsammans utgör ekonomin, inte bete oss som det var tänkt. Det låneutrymme och den likviditet som centralbankerna skapar går till bostadslån, aktier och konsumtion i stället för till produktiva investeringar. Inflationen, slutmålet för hela operationen, rör sig knappt ur fläcken.

Fast samtidigt – vilket framgår av artikeln Heja Sverige friskt humör på sid 14 – är kronan nedtryckt, exporten rusar, sysselsättningen ökar och Sveriges tillväxt på 3 procent är i världsklass. Så kanske det inte spelar någon roll att vi alla som är ekonomins kvarkar inte beter oss som förväntat? Om målen tillväxt och sysselsättning ändå uppnås, menar jag.

Ja, så kanske det är. Eller så finns andra lagar på makronivån som säger att tillväxt skapad genom kreditexpansion alltid slutar med en krasch. Förr eller senare.

Bra men inte tillräckligt

Amorteringskrav för att kväsa lånebubblan kan införas inom ett år, sa finansmarknadsminister Per Bolund i måndags. Det är bra. Men regeringen borde även börja arbeta med en skattereform som inkluderar flyttskatten och fastighetsskatten. Annars kanske Alliansen tar frågan och gör till en valvinnare (se sid 11).