Mer stöd, mer fusk

EU:s jordbruk tillhör de mest subventionerade i världen. Ungefär hälften av EU-bondens intäkter är stöd. Det finns dock några länder som ligger högre, både i Europa (Island, Norge, Schweiz) och i andra delar av världen (Japan). Men en rad nationer ligger klart lägre: USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och alla länder i gamla Östeuropa. Och i u-länderna får bönderna normalt inget stöd alls.

Många metoder används för att stödja jordbruket. OECD har utvecklat ett mått för att kunna göra internationella jämförelser, kallat PSE (Producer Subsidy Estimate), där alla stöds vägs samman. Det anges i procent och visar hur stor andel av jordbrukets intäkter som är stöd.

Vinsjöar och köttberg

EU har ett PSE-tal på omkring 50 procent. Det är högre än i slutet av 1980-talet. Det skedde en viss nedgång 1996-97, på grund av lägre världsmarknadspriser, men de senaste åren har stödet ökat igen.

EU:s jordbrukspolitik, kallad CAP (Common Agricultural Policy), är en av grundpelarna i den europeiska gemenskapen. Efter tio års förhandlingar flyttades de nationella jordbrukspolitiska besluten upp på övernationell nivå och CAP drogs igång 1967.

Redan tidigt stod det klart att det krävdes förändringar, både för att kunna hantera systemet internt och för att kunna försvara det internationellt. Reformer har bara genomförts när det varit budgetkris inom EU eller när internationella förhandlingar om tullsänkningar tvingat fram åtgärder.

CAP bygger på gränsskydd, som förhindrar att världsmarknadspriserna slår igenom, samt interna marknadsregleringar, som sätter efterfrågan ur spel. Tillfälliga överskott säljs med exportstöd eller samlas i interventionslager: “smörberg”, “vinsjöar”, “köttberg”, “sockerberg” och “spannmålsberg”.

På 1970-talet blev kostnaderna för dessa interventionsköp och exportstöd mycket stora och kom att sluka två tredjedelar av dåvarande EG:s totala budget. Då infördes systemet med utbudsbegränsningar i form av kvoter. 1984 kom exempelvis mjölkkvoterna, som satte en gräns för hur mycket mjölk som kunde säljas till garanterat pris. Senare kom andra begränsningar och i slutet av 1980-talet infördes ett tak för jordbrukssubventionerna.

År 1992 kom den så kallade MacSharry-reformen. Då hade pressen i de internationella handelsförhandlingarna blivit så stor på EU att man tvingades sänka prisstödet, alltså minska gapet mellan EU:s prisnivå och världsmarknadspriset. I stället infördes ett nytt system med så kallade direktstöd, i form av areal- och djurbidrag. Det är stöd för att lägga mark i träda och inte producera. Det tillkom också särskilda miljöstöd. Dessa stöd tas inte ut över matpriset, som prisstödet, utan via skatten och blir därmed mer synliga. Denna förändring minskade dock inte det totala stödet till bönderna.

Den senaste reformen, kallad Agenda 2000, antogs 1999 i Berlin. Detta var tänkt att bli en omfattande reform. Men politikerna backade successivt och inte mycket blev ändrat. Det blev ingen utfasning av direktstöden och ingen anpassning av interventionspriserna till marknadsnivåer. En mjölkreform sköts dessutom på framtiden. Agenda 2000 innebär bara en fortsättning på 1992 års reform, alltså sänkt prisstöd och ökat direktstöd, men ingen förändring av den totala stödnivån.

Krångel och byråkrati tenderar att öka med nya stödformer. Omläggningen från prisstöd till direktstöd har medfört ett ökat behov av kontroll. Incitamentet att ange felaktiga uppgifter om bidragsberättigande arealer har ökat, liksom kontrollkostnaderna. Bidrag kan till och med utgå till lantbrukare som vanvårdar sina djur. Det uppskattas att fusket motsvarar mellan sju och tio procent av EU:s jordbruksbudget.

Förändringen av CAP har medfört att jordbrukspolitiken blivit alltmer komplicerad och motstridig, präglad av alla kompromisser för att balansera olika intressen. Det är lätt att hitta brister på intern logik.

Gynnad sockernäring

Stöd brukar förknippas med behovsprövning och utjämning. Men CAP är så konstruerat att ju mer man producerar, desto mer stöd erhålls. Det gäller både prisstöd och direktstöd. Därför går en stor del av stöden till en liten grupp bönder och bidrar till att öka inkomstskillnaderna. 80 procent av utgifterna för CAP går till 20 procent av bönderna, alltså de som producerar mest och har störst förmögenhet.

En skattebetalare och konsument betalar jordbruksstödet först via prisstödet, som gynnar intensiv produktion, sedan via direktstöd som ska minska intensiteten och få lantbrukarna att avstå från att producera. Det säger sig självt att det inte kan vara en särskilt effektiv metod.

Produkter behandlas mycket olika och det verkar ske på ett slumpmässigt sätt. Varför är exempelvis PSE-talet för socker och mjölk så högt som 65 procent, men bara 15 procent för ägg? Sockernäringen är för övrigt den mest gynnade sektorn i hela EU, vilket lett till att priset i EU är tre gånger högre än på världsmarknaden.

Den som önskar fördjupa sig i CAP kan med fördel läsa en välskriven rapport från Livsmedelsekonomiska institutet i Lund, en ny statlig myndighet med uppgift att analysera jordbruks- och livsmedelsområdet. Rapporten heter “Varför bör CAP reformeras?” och är skriven av nationalekonomen Evald Nalin (www.sli.lu.se).