Mer makt åt skattmasen

Skattemyndigheterna föreslås få en särskild skattekriminal somskall utreda misstänkta skattebrott. Det lär inte ske utan våndaoch problem. Förslaget medför risker för rättssäkerheten och lärinte underlätta skattemyndigheternas försök att framstå somserviceorgan.

Orsaken till att regeringens ekobrottsberedning lägger fram ettsådant förslag är att polisen har misslyckats i sin kamp motekobrotten. Brist på både folk och kompetens har gjort att ca6.000 akter med misstänkta ekobrott nu ligger i polisens s.k.balans och aldrig ens lär bli genomlästa, än mindre utredda.Ännu fler misstankar läggs direkt i arkivet hosskattemyndigheterna, eftersom man där vet att det inte lönar sigatt skicka dem vidare till polisen.

Genom att ge skattemyndigheterna polisiära befogenheter hoppasutredaren, riksdagsmannen Lars-Erik Lövdén (s), att de själva,snabbare och utan onödiga kötider, ska kunna utreda demisstänkta fall som i dag annars bara blir liggande i polisensbyrålådor.I dag skall i princip skatteverkets personal överlämnasina eventuella misstankar om skattebrott till polisen. Där finnsalltför få som har chans att hänga med i skattereglerna, och dåpolisen har fullt upp med andra, mer lättutredda eller merangelägna brott, blir skattebrotten liggande. Och beslutaråklagaren om en utredning måste skatteverkets personal ändå oftaställa upp och göra en stor del av jobbet.

Ett problem med en egen skattekriminal, som JO redan varnat för,är att rättssäkerheten riskerar att komma i kläm. Inte baragenom att en annan myndighet än polis och åklagare ägnar sig åtbrottsutredning. Inför skattefogden är vi alla, med hot omstraffsanktioner, skyldiga att lämna ut uppgifter. Inför enpolis eller åklagare som hyser misstankar om att vi begått brotthar vi en lagskyddad rätt att tiga – till och med ljuga – föratt rädda oss själva undan ansvar. Ingen skall tvingas attvittna mot sig själv.

För att klara dilemmat föreslås att det skall upprättasvattentäta skott mellan de skattegranskare som, med lagen iryggen, kan kräva in uppgifter, och de skattepoliser som sättsatt utreda misstanken.

Ett annat problem är skillnaden i synsätt på skattebrott. Vadsom för myndigheten är ett enkelt och trivialt brott, som inteens kräver att man kallar in åklagare eller polis, kan för denvanlige skattebetalaren vara en livsavgörande process där detminsta han kan begära just är att utomstående och garanteratopartiska åklagare står för utredningen.

Skattepolisen ska i princip ägna sig just åt de enklare fallen.De mer komplicerade ska tas om hand av den nyaekobrottsmyndigheten som inrättas i år.

Återstår frågan om effekten verkligen blir den avsedda – atttusentals fler fall än i dag av misstänkta skattebrott utreds.Varken polis eller skattemyndigheterna får några nya tjänstereller mer pengar. Utredaren förlitar sig på att ökadeffektivitet och minskat dubbelarbete skall leda till att merblir gjort.

Risken finns att det, som så ofta numera, i stället leder tillatt enskilda myndigheter, i det här fallet, skattemyndigheten,tvingas till de prioriteringar politikerna inte mäktar med. Omett par hundra skattetjänstemän blir skattepoliser innebär deten del av vad som görs i dag inte blir gjort.