Men Albert Einstein kunde faktiskt räkna

Vad ska vi hitta på nu då?

Mellan skål och vägg hade vi väl ­precis börjat förlika oss med att svenska elever inte kan läsa och räkna längre. Tråkigt, förstås, men antagligen oundvikligt. Att läsa och räkna är ju så simpelt. Som industrijobb, ungefär. Man måste släppa sådant till indier och kineser, med tiden antagligen till afrikanerna, som inte kan försörja sig på roligare sätt.

Vi, småskröt vi för oss själva, har nått längre. Vi är självständiga, och kreativa. Det kanske är lite si och så med stavningen, men det blir fantastisk grafik i dataspelen och härligt kollektiva beats i Aviciis låtar. Ingen kan slå svenska ungdomars gränslösa skapandekraft och frejdiga, fantasifulla självkänsla. Det är väl ändå viktigare att ha koll på framtiden, än på det mossigt förgångna?

Så kunde vi malligt puttra. Så kom förra veckans Pisamätning.

Ingen verkar riktigt kunna svara på varför svenska elever är sämst i Norden, under OECD-snittet, ett hårfint uns bättre än ryssar, på att lösa problem. En möjlighet är förstås att de helt enkelt är dumma i huvudet. Men varför skulle det gälla just svenska elever? Har vi särskilda miljögifter i atmosfären? Har för många svenskor fortsatt med sina aerobicspass alltför långt in i ­graviditeten? Har svenska män kolhydrat­svultit sina spermier till imbecillitet? Lider svenska elever av någon exotisk bristsjukdom?

Allt det där låter osannolikt. Finland klarar sig trots allt hyggligt. Och så väsensskilda är inte våra liv från finländarnas.

Kan det vara så att vi har varit för blygsamma? Kanske är svenska elever så makalöst bra på att tänka ”utanför boxen”, så otroligt kreativa, att varje test kommer att idiotförklara dem? Ungefär som det var med Albert Einstein, som ju alla vet inte var någon stjärna i plugget.

Kanske det. Under alla omständigheter kommer säkert idén att väckas av någon progressiv pedagog, om det inte redan skett. Men låt mig då bara få skicka med ett litet påpekande:

Albert Einstein kunde räkna. Han kunde både subtrahera och dividera. Han förstod integraler och logaritmer. Han visste vad ett kvintiskt polynom är. Allt detta hade han lärt sig genom att traggla talen om och om igen. Det kan vi säga med säkerhet, av den enkla anledningen att det är så man lär sig matematik. Och mycket annat.

Likväl, trots allt tröstlöst tragglande, var Albert Einstein kreativ.

Om vi nu ska försöka förstå vad som gått fel i det här Kalle Anka-landet vi är satta att leva i, kanske vi ska börja med den insikten. Det finns ingen motsättning mellan att vara kreativ och att kunna något – och med det menar jag inte ”kunna” i någon överförd, vagt subjektiv mening, utan som i att faktiskt kunna något. Begrips? Det är tvärtom svårt att vara kreativ, utan att kunna något. Det är som att försöka måla porträtt­miniatyrer med fingrarna. Kunnandet är verktyget.

De länder vars elever kom i topp på listan över problemlösning är också de som kommer i topp på listorna som gäller till exempel matematikkunskaper och läsförståelse. Det är helt enkelt lättare att lösa problem om man begriper en enkel instruktion och kan lägga ihop två och två.

Förra veckans mest rörande och samtidigt hjärt­skärande ögonblick, var att i radio höra en skolforskare lite prövande testa den tesen, som vore den ett i det närmaste bisarrt samman­träffande.

Om svenska elever lider av något särskilt tror jag att det är motsatsen till en bristsjukdom. De lider av att ha matats med en överdriven, uppblåst, smällfet självkänsla, som fått dem att tro att utbildning bara är intressant i den mån den bidrar till deras spännande, kreativa personligheter.

Den idén har de fått av oss. Var vi har fått den ifrån, är en fullständig gåta.

Att läsa betygen

Och betyg i sig, från vilken årskurs det nu må vara, kommer inte att ändra något. Det viktiga är hur vi lär eleverna att läsa betygen. Uppmuntrar vi dem att vara så megalomana att ett dåligt betyg antingen uppfattas som en kränkning, eller som en åsikt man kan strunta i, är betygen helt oväsentliga.